förälder med asperger

jag har Asperger och är 3-barnsmamma, gift och med ett vanligt arbete.

Vägen till där jag är nu i livet har varit lång och svår men det går utmärkt att leva ett vanligt familjeliv.  Jag har ingen hjälp mer än det normala från min man.

Finns massor att berätta, så fråga gärna om det är något specifikt du vill veta.

Jag har Asperger och har fyra barn och jobbar 75 %. Jag blir väldigt trött ganska ofta och har ett stort behov att gå undan och vila, titta på tv, eller annat och jag en underbar man som då tar tag i rodret här hemma. Jag har även andra svårigheter men även då hjälper min man mig, städningen är tex ett stort problem för mig. Annars går det utmärkt att vara mamma när man har AS, det sociala är ju förstås inte på topp men vi kompenserar genom att hälsa på släkten ganska ofta. Grattis till ditt plus! :))

Det där låter som min fru. Jag är rätt säker på att hon har AS men det vet hon inte. Hon ägnar större delen av sin fritid i ett hörn för sig själv för så vill hon ha det. Det sociala umgänget är litet, av samma anledning. Hon söker inte sällskap, vill inte bjuda in grannar eller bekanta.

Jag vet inte om hon borde utredas, om det leder till någonting. Hon har det ju ganska bra.

För det första måste det ju finnas en självmedvetenhet och en vilja att bli utredd, tycker jag. Nu vet jag inte om ni har barn men det var ju i.o.m. Mina barns utredning och allt jag då läste som tankarna på mig själv började surra runt. Jag gjorde en självanmälan och på den vägen är det. Nu har jag alltid varit medveten om mina svårigheter, jag har ofta mått oerhört dåligt, men inte förstått vad de beror på.

Det finns det inte i hennes fall, hon har aldrig sett något problem. Men jag har börjat fundera på det igen.

- Hon kan inte se när jag mår dåligt. Härom sistens mötte jag städtanten i dörren, och hon frågade omedelbart om jag mådde bra (för det gjorde jag ju inte). Min fru hade inte sett ett dugg. Hon är oförstående för i mitt tycke ganska tydliga signaler.
- Hon verkar vilja att jag berättar med ord om något är fel. Säger jag inget så finns inget problem. Tjatar vi (jag och barnen) inte så tar hon det som att vi inget vill.
- Är aspergers ärftligt? Det finns fler fall av rätt tydliga aspergerbeteenden i hennes släkt.

Och så har hon som sagt en stor förtjusning i att skärma av sig, gärna större delen av kvällen. Skall någonting hända så hänger det på oss andra.

MIn make har med största sannolikhet aspergers. Han tackade nej till utredning då han efter 1,5 års samtalskontakt fungerade så bra ändå... JAg tror absolut att det är ärftligt. Troligen har hans far och farfar något liknande och kanske även vår son, som jag precis tagit kontakt med bup för...

Och jag känner igen det där med att om något ska hända så får man göra det själv. MEn min make är iaf helt nöjd själv utan att det händer någt, så för honom är det inte något problem utan det blir för resten av familjen...

KAn vara tungt att vara anhörig utan hjälp... Vi har haft ett helvete under en lång period, men när jag hotade med skilsmässa blev han tillräckligt motiverad till att söka hjälp och det har faktiskt blivit väldigt bra

Jag har insett att problemen i vårt sexliv också kan kopplas till Aspergers. Hon har ju svårt att se mina behov, och märker inte om jag mår dåligt. Hon ser ingen anledning att göra någonting för min skull.

Jag har jämfört med vad sexälskande tjejer säger här på FL. Det som känns genomgående är empati, att sex är väldigt socialt för dem, de kan göra saker för killen för att de älskar att se honom njuta. Det kan jag lätt identifiera mig med, jag lever genom andra, men min fru gör inte det. Man måste bygga upp relationen med henne om och om igen, det fastnar inte, rinner bort på ett par dagar.

Hon har också klumpiga sätt att få sin vilja igenom. Hon regerar familjen med järnhand med hot och vredesutbrott och har lätt att uttrycka sig klumpigt så jag eller barnen blir sårade.

Men vad skulle det innebära om vi fick en diagnos? Gör det någonting bättre?

Jag kan tänka mig att en diagnos skulle göra så att du förstår varför din fru beter sig på detta sätt. Jag kan dock tänka mig att om jag var ihop med en person med denna eller någon liknande diagnos så skulle jag kräva att min sambo strävade efter att påverka sitt beteende. Som t ex om min sambo ofta fick vredesutbrott och sårade mig och ev barn så är det något jag inte skulle stå ut med i längden.

  

Tja, jag tycker nog att jag förstår, men att förstå varför hon gör oss illa är en klen tröst. Hon vet inte och ser det inte ens som ett problem.

Incidenten med städtanten ovan, när städtanten såg på två sekunder att jag mådde illa när hon inte ser det när jag öser fram tydliga tecken, det var droppen. Det sade mig att det inte är jag. Hon ser mig inte, hon kan inte läsa mitt beteende. Hon kan se när jag har fysiskt ont, vilket är en struntsak i sammanhanget, men om jag är djupt deprimerad i månader i sträck, tyst, moloken och tillbakadragen, så har hon inte en aning om det.

Om jdu har fått nog och funderar på att lämna henne så ser jag inget fel i det. Som jag tolkar ditt inlägg så skulle hon troligen inte ens arbeta med sig själv för att fungera bättre i eran relation.

Nej det skulle hon nog inte. Det är inte viktigt för henne. Men vad blir det av henne? Fast hon kanske skulle vara lycklig ensam i en tvåa.

Hej !
Jag har 2 barn på 6 år och 4 år. Jag lever i ett förhållande med en man som inte är bra. Jag misstänker att han har Asperger. Han är inte särskilt intresserad av familjen. Eller är kanske det men inte kan visa det. Funderar på att separera. Han har humör, svär kallar barnen ibland jävla unge, vill att de ska lyda honom så fort han säger till har ingen aning om jag vågar sära på oss. Tappar då kontrollen över hur barnen mår och har det. Barnen går inte till honom och anförtror sig. Han vill bara se på TV eller spela dataspel med barnen. Förstår inte barnens käslomässiga behov. Han  är  tyst, inbunden, kan inte tala om känslor, ständigt trött, deprimerad ?
Hatar sitt jobb, vill inte vara ute , förstår inte att barnen behöver vara ute minst 1 g / dag för att springa av sig och få ny energi etc. Ja det är så mycket som är knas. . . Förstår inte att barnen behöver träffa kompisar - tycker att vi då inte inte behövs överhuvudtaget . . . det är ensamt och tyst. Det finns en ständig spänning i luften. Laddat.
Jag lever som ensamstående och tar allt ansvar men det är tufft. Vet dock inte om det blir lättare vid en seperation.  ??Hur komma överrens om barnen när han inte förstår deras behov ? Skulle kommunikationen bli ännu sämre mellan oss ? 

Det där låter verkligen inget vidare. Delvis känner jag igen det från min fru - passiv, vill helst vara för sig själv, har svårt att förstå andras behov eller ens tänka på dem, skriker åt barnen, jag känner ibland att jag måste smyga i mitt eget hus för att jag inte är trygg. Mycket är liknande, inklusive att barnen inte anförtror sig åt henne, utan åt mig. Men ditt förhållande låter värre.

I mitt fall blir det bättre när jag lyckas få loss henne ur sitt skal och prata om förhållandet, påminna henne om att jag finns och att vi borde ägna oss åt varandra ibland. Då kan det vara rätt bra ett tag (en vecka eller två). Men hon har snart glömt vad jag sagt och så måste jag börja om från början.

Har ni pratat igenom det, hur det är, hur du vill ha det? Det kanske är svårare än för oss? Problemet när det är en kille är att han tenderar att vara större, så vredesutbrott blir mer skrämmande.

Kanske samtal med tredje part närvarande skulle hjälpa? Då är det lättare att prata utan att vara rädd för varandra.

jag som har As kan ärligt säga att den diagnos hjälper hela familjen.

Hela familjen får hjälp med att förstå varför jag funkar som jag gör och alla -även jag - får verktyg för att arbeta med och komma vidare och kunna få livet att fungera.

att många är passiva är inte egentligen något specifikt As-symtom utan är oftast en reaktion på att våra hjärnor jobbar på hövarv och har massor att sortera. jag brukar säga att vi sitter med kontakt i eluttaget och laddas och därmed är begränsad att agera utåt... vi måste tömma hjärna och ladda om.

att vara passiv för oss är också ett sätt för oss att visa att vi inte förstår omgivningen.  När vi inte kan tolka signalerna från samhället och folket omkring oss så tar vi en passiv roll för att se vad som kanske händer sen, kan någon kanske ge en förklaring till det som händer så blir vi genast mer aktiva och kan bättre förstå.

så - får man en diagnos får man genast något att arbeta med. en diagnos innebär inte att vi får ett papper och så går man hem och livet fortsätter - nej det startar en kedjereaktion på många sätt med en diagnos .  hela familjen kan med diagnosen söka stöd och hjälp. barnen kan i mån av behov få stöd och hjälp från BUP, partnern kan få egen samtalskontakt för att lära sig mer om hur diagnosen funkar och man kan tillsammans få parterapi för att få mer konkreta tips för att få hjälp i vardagen.

en diagnos innebär också att man via lagens stöd kan få praktisk hjälp. En del är i behov av medicinering, en del är i behov av hemhjälp på olika sätt, en del kan vara i behov av att få hjälp med barnen - en stödfamilj kanske kan vara till hjälp för att få As-personen att få andrum och stöd i sin föräldraroll. Den som har diagnosen får också egen hjälp utifrån sina behov - man kan få hjälp i arbetslivet, lättare att få sjukskrivning eller hjälp att ansöka om sjukpension, man får psykologhjälp osv osv

det finns massor med dörrar som öppnas när man väl får en diagnos.

utan min diagnos hade jag förmodligen suttit i ett hörn på en psykiatrisk avdelning och blivit fråntagen all mänsklig värdighet.

man är inte lyckligare utan diagnos - det är faktiskt extremt skrämmande att leva i en värld man inte förstår och inte kunna berätta det för någon eftersom jag inte vet vad som är fel eller varför.... 

Nyfiken gul: Bra skrivet! Jag vill tillägga, att det inte räcker om man förstår att problemen kommer av Aspergers eller annan autismspektrumproblematik - man måste gå djupare än så och verkligen FÖRSTÅ funktionshindret och hur/varför det fungerar som det gör. Maken utreds, vi väntar på svar. Det har varit en LÅÅÅÅÅÅÅÅNG resa genom många stora svackor, och hade det inte varit för barnen hade jag nog gått för att jag inte orkat ta reda på vad det handlar om. Nu har vi flera barn med samma problematik, och motivationen ökar liksom... Jag ägnar hela dygnet åt det här, har gjort i flera år, och vi pratar massor. Tack och lov, så har maken nu tagit till sig detta och mår väldigt bra i att ha landat i det. Även om han inte får diagnosen så är vi helt medvetna om att problematiken finns, och kan jobba med det. Diagnosen skulle hjälpa mer, men förståelsen är viktigast. 

Trots att jag verkligen både utbildat mig och konstant tvingas jobba med min förståelse av funktionshindret för att hjälpa mina barn och oss som par framåt, så klarar jag det faktiskt inte utan hans hjälp. Med jämna mellanrum måste jag komma med frågor till honom och be honom "tolka" och förklara, för jag har för svårt att komma igenom mitt eget "filter". Man måste komma ihåg att det inte är nåt "fel" på partnern utan att man måste hitta en ömsesidig respekt i det här. Han måste förstå att jag faktiskt kan, förstår, orkar en väldig massa saker som han inte fixar - och det måste vara ok. Han måste också förstå att "hans värld" inte är den enda, att jag fungerar annorlunda och att vi måste kunna prata om det och ta hand om varandra. På andra hållet - ej att förglömma - måste JAG förstå att han kan, förstår, fixar saker som jag inte får ordning på. Han fungerar annorlunda och det är väldigt svårt för honom att tänka sig in i många saker jag ser som totalt självklara. Han processar annorlunda, fokuserar på hela andra saker, och hela vår värld är faktiskt anpassad efter mina behov - inte hans. Vi får göra vår egen anpassning, hitta struktur och hjälp där den finns, och verkligen se det otroligt värdefulla och fascinerande i att vara olika och kunna komplettera varandra. 

En relation med en person som har autism/Asperger är inte sämre, men annorlunda. Man måste se personen man blev förälskad i, hitta en gemensam grund att utgå från, och kommunicera.