Vad ska jag göra?

Vi har varit tillsammans i drygt tio år, har två underbara barn tillsammans på 5 och 7 år. Vi bor i hus och har bra jobb, ekonomi osv, men jag är inte lycklig. Vet inte länge om jag är kär i min man. Vi har alltid haft det bra sålänge jag har vart föräldraledig, vilket det bara är jag som varit, eller innan barnen kom. Vi har ofta kunnat säga till varann en vanlig vardag, att vad bra vi har det! Men de senaste kanske två-tre åren har det gått nedåt, iallafall för mig. Jag känner att det är jag som bär ansvaret för våra pojkar, för hemmet och för att allt skall fungera. Jag gör nästan allt i hemmet och håller ordning på allt. Känner mig bortkämd och otacksam när jag tänker såhär, vill inte vara nån martyr. Men tanken är väl att man skall dela på saker i en familj? Jag kanske får skylla mig själv att jag från start har "skämt bort" min man? Dessutom har jag väl lite utav ett kontrollbehov att få saker och ting ordentligt gjorda. Har sagt till honom många gånger när vi disskuterat detta att det är helt okej med mig att jag sköter typ tätt och städning osv, eftersom jag faktiskt gillar det, och dessutom arbetar deltid. MEN jag vill ändå att vi gemensamt ansvarar för barnen, set till att det finns extrakläder på dagis, lappar kommer med till skolan, fika till utflykter, läkartider osv. Men känner att allt hänger på mig, måste ha stenkoll!

Min man är borta i sitt arbete, och jag är rätt ofta ensam, vilket jag kan uppskatta. Men det är inget roligt att känna att jag inte kan vara borta nån gång, för då fungerar ingenting. Han har ett humör som inte alltid är så roligt och tas med, vi kan inte prata med varann. Om jag väl säger något blir det ofta stora konflikter eller bråk, därför stänger jag ofta inne allt. Sen brister det och allt kommer upp. Han blir ofta förbannad och gapar vid dessa tillfällen, och menar att han är värdelös och en dålig pappa osv. Men detär ju inte det jag säger! Försöker alltid säga saker ur mitt perspektiv, och utan att anklaga. Men han anklagar sig själv. Han säger oxå att om jag vill ha hjälp hemma, måste jag göra ett schema för honom så han vet vad han skall göra! (Jag tycker detta är befängt, för då hänger det ju ändå på mig att styra upp det)

Vi har inte kul ihop längre, det är trist, pratar bara om vardagliga saker, eller snackar skit om andra. Helt galet! Jag är ofta arg och irriterad, ibland blir jag irriterad bara av att se honom. Detta går ibland ut över barnen. Jag är så arg inombords!
Jag vill inte ha sex med honom, jag tänder inte på honom längre känns det som. Tycker att han har blivit tjock och inte tar hand om sig själv.
Känner mig så hemsk som tänker allt det här. Han är ju egentligen snäll och jag vet att jag och pojkarna betyder allt för honom egentligen. Han säger nästan varje dag att jag är fin och att han älskar mig. Jag säger inte mycket tillbaka...Han tycker att det är skitjobbigt att jag oftast inte vill ha sex, då han vill nästan varje dag.

Det finns en annan man i min närhet som jag tycker är attraktiv och charmig, och jag har börjat tänka på honom hela tiden. Fantiserar och dagdrömmer om honom, kollar på hans bilder på FB. Vet inte om jag egentligen är intresserad, eller om det bara är ett sätt att fly. Han vet inget, och jag visar inget för honom, han tror ju att jag är lyckligt gift.

Vet inte vad jag ska göra. Allt jag vill är att ge mina underbara barn en trygg uppväxt, vill inte vara en skilsmässofamilj. Vill inte såra min man, han är ändå en av mina närmsta och bästa vänner. Tänker på det här dag och natt, och sover dåligt. Vi har pratat lite, mest om att jag inte tycker att vi har det så bra osv, min man säger då att jag får ta och bestämma mig för vad jag vill. Men jag vet inte! Han fokuserar mest på att jag är grinig och inte vill ha sex, och jag på de mer känslosamma bitarna. Jag vill känna mig stöttad, som jag alltid har stöttat honom! Och jag vill visst ha sex, men inte med honom! (Så hemskt) Ibland tänker jag så dumt, att vi skulle kunna leva ihop som vänner, för barnens skull, men ha andra vid sidan av. Men det fungerar ju inte när han älskar mig, och det är ju inte så ett äktenskap ska vara! Vet varken ut eller in....
Detta blev långt, men behöver tips och råd på vad jag skall göra, tänka...Vill inte förstöra vår familj, såra honom eller förstöra för barnen. (Om vi inte hade haft dem , hade jag nog lämnat) Har alltid lovat mig själv att aldrig skilja mig, men trodde aldrig heller att jag skulle känna såhär.
Ska jag kämpa på för vår familjs skull, eller ska jag vara egoistisk och tänka på mig själv? Tänk om jag ångrar mig, när gräset inte är grönare på andra sidan?
Tacksam för ett råd eller två.