så vi strulat till det!
Som en såpa...
För ett antal månader sen fick jag nätkontakt med en annan man (en person jag känner sen tidigare) och ljuv musik uppstod. Maken fick reda på det och sista månaderna har vi försökt jobba oss igenom detta (jag var INTE otrogen, men det var chatt, sms, några IRLträffar osv). Vi pratar varenda dag här hemma om vad vi vill och hur vi ska lösa det. Frustrationen ligger i att jag inte tydligt har kunnat säga vad jag vill, trots att det gått månader och detta gör maken mer eller mindre galen förstås. Maken pendlar mellan att ta av sig ringen, säga att nu är det slut, till att vilja försöka. Jag har sagt att vi behöver tid, tid och tid, men han tycker inte han har nån tid och ork kvar snart eftersom jag inte tydligt deklarerat att jag verkligen vill fortsätta vårt gemensamma liv (jag har heller inte sagt motsatsen).
Idag drar han iväg för att träffa en annan kvinna...en person som betytt mycket för honom i denna process, en kvinna som stöttat honom genom mail, sms och chatt...så man kan väl säga att han nästan gjort detsamma som jag gjorde, bara att han gjort det nu under ca 3 veckor. Nu ska de träffas för första gången. Han säger att det är för att "få se den verkliga personen bakom mailen". Jag tror mig veta att han utvecklat en del känslor för personen under dessa tre veckor. Inte så konstigt pga vår labila situation och jag förstår honom, jag har ju varit igenom samma sak, bara att det var under en längre period än 3 veckor.
Just nu känner jag inget speciellt inför detta faktum, vill han träffa henne så fine, gör det. Jag vet inte om det beror på att jag gjort detsamma själv, att jag på ett sätt tycker att det ska vara "rättvist" i balansen, eller om jag verkligen är så likgiltig att jag inte är svartsjuk. Kanske kväver jag bara mina känslor? Där ligger mitt dilemma just nu.
De av våra släktingar som vet om våra problem tycker att vi är knäppa båda två...
