arg mamma - dottern tar skada

Läs Lars H Gustafssons böcker om barn. Har man läst dem och verkligen tagit dem till sig så skriker man inte på sina barn igen.

Ett utspilt glas med vatten känns inte direkt jättefarligt...

nej det visst är det inte nåt farligt med utspillt vatten. det är snarare mig det handlar om. en annan dag kunde jag lika gärna torkat upp det utan att säga nåt mer än oj då... men ibland blir jag så arg =(
 

tack för boktips! Har redan kollat upp detta =)

vilken av böckerna rekommenderar du bäst? om man nu ska börja med någon?

Nej men du förstår ju uppenbarligen inte varför hon reagerar som hon gör. Har man passerat en viss gräns räcker det. Jag är nämligen likadan och det har inte med vattnet att göra utan mig själv som person.

Alla blir arga på sina barn. Jag blev arg när sonen spillde ut cola över hela bordet idag.  Tror ibland att vi lever lite väl mycket efter att aaaaldrig bli arga eller bete oss orättvist mot våra barn, men livet är inte alltid rättvist, och det kommer dom få reda på förr eller senare. Tycker inte du behöver må dåligt när du blir arg pga att hon spiller.

Kram på dig

jag tar gärna med tips!

Växa - inte lyda
Lotsa barn : att fostra barn med känsla och förnuft

känner precis som du, har en son som är 9 nu, han är väl i ngn förpubertet för han e så klantig o glömmer saker som han gör varje dag sedan 5år,(astmamedicin) det som gör mig spritt språngande galen är att JAG alltid måste påminna o ibland tjata om det flera ggr för han ska komma ihåg. DÄremot försöker jag säga varje dag hur mkt jag älskar denna underbara lilla kille, han är det finaste jag har. Men det är väl så att de man älskar mest är de som gör en argast... Jag hoppas han bättrar sig snart, o jag märker redan att han börjar klara sig mer o mer själv, alltså, mer koll o vet hur saker ska vara osv. Han är fruktansvärt duktig min son 
Men ibland blir man galen som sagt...

Låter som min pappa. Och jag får nog erkänna att jag tagit en del skada av hans beteende när jag var yngre. Han var inte en bra pappa till oss när vi var små. Han har ingen stubin alls. Idag bara suckar jag över hans utbrott som kommer jämt och ständigt över ingenting. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att pappa JÄMT är så arg. Och jag har fortfarande ingen förståelse för det. Tyvärr är de flesta på pappas sida lite mysko i huvudet. Farmor hade borderline och betedde sig som ett as mot allt och alla. Min farbror är tydligen elak. Min ena kusin har tagit efter det där arga humöret. En annan kusin har as. Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att jobba aktivt med att jobba bort de sämre egenskaperna jag ärvt efter pappas sida av släkten. Tyvärr har jag inte lyckats särskilt bra med det alls under min graviditet. Jag får utbrott efter utbrott och skäms som en hund och mår jättedåligt av det. Jag längtar efter att gravidhormonerna ska försvinna ur min kropp så jag kan börja arbeta på att bli mig själv igen. Den där gladare men öppna tjejen som trivs med livet.

1. Du måste verkligen bestämma dig på riktigt att du ska förändra den här sämre egenskapen hos dig själv.
2. Du behöver hitta en metod som passar dig och som kan fungera men den fungerar bara om du verkligen har bestämt dig och om du jobbar aktivit med att förbättra dig varje dag.

Det är precis de böckerna jag kikat närmare på =) Tror jag ska satsa på "växa- inte lyda"  i första hand.
har ju läst "ditt kompetenta barn" av jesper j. men det räckte ju tydligen inte att ändra mitt beteende. Men det är aldrig fel att läsa och bli påmind om hur man kan göra annorlunda. 

Då skulle jag vara räd för mig själv, om ett lite vatten kan få mig att vråla på mitt lilla barn.

Tror det var just därför TS bad om tips på vad hon kan göra åt problemet!

Du får bli precis hur arg som helst. Ilska är svårt att göra något åt.

Men du får inte GÖRA vad som helst när du blir arg. Att säga åt sina barn att skämmas för att de aldrig kan lyssna är bara dåligt, det ger en fyraåring dåligt samvete, hon känner sig usel och skäms, och får sämre och sämre självförtroende. Att säga att man blir arg för att det blir blött och jobbigt och det var därför du bad henne ha vattenglaset på sitt rum, det är en annan sak. Tala om hur DU mår, inte att du tycker illa om henne.

Fokusera på vad du får göra när du är arg, inte på att inte bli arg. Det är mycket lättare, du har bättre chanser att lyckas och då stiger också DITT självförtroende - och du blir antagligen mindre arg. Och slipper det onda samvetet.

Tusen tack för ett vettigt svar! Det ska jag tänka på!!! Ofta förklarar jag i efterhand för henne att det inte var hennes fel utan mitt och varför jag reagerar som jag gör...men det är ju mycket bättre om man kan göra det på en gång och inte skuldbelägga henne. (I alla fall inte så mycket blir det ju då)

Något jag tycker mig ha märkt med barn som har föräldrar som blir arga och skriker, både observerat från min barndom och från syskon och syskonbarn, är att barnen inte lyssnar förrän föräldrarna blir förbannade. Riktigt kontraproduktivt.

Rädd blir jag inte.
Tror ilska är nödvändigt ibland. Problemet blir när det upprepar sig för ofta...
Har tagit kontakt och ska prata med en kurator angående detta. Där kan jag säkert också få bra tips på hur jag ska hantera min ilska.

stämmer säkert, för vår dotter lyssnar inte på nåt vi säger =(