Får inte vara i fred!

Man gillar inte alla barn.
Jag hade många "jobbiga" kompisar enligt min mamma när jag var liten.
Det är ingen varningsgrej, det är liksom normalt, man gillar inte alla vuxna heller!

Ta ur batteriet ur ringklockan så det inte låter på helger, om det verkar som ni inte är hemma eller så kanske det blir tråkigare. (Utan att någon annan vet såklart för om det tas upp någon annan dag så finns det ingen risk att någon annan säger för mycket.) Sedan finns ju risken att h*n knackar men då kan man ju hoppas att det är så lågt att det är svårt att höra.

Om barnen är gamla nog att läsa så sätt upp en skylt på dörren när ni vill vara ifred.
Ha några olika. En när ni vill äta ifred, en när ni har en familjekväll och inte vill bli störda, en när ni håller på med något hemligt osv.

Visserligen kan vissa skyltar göra det mer intressant, men något som lite mer visuellt visar att ni sitter och äter och inte vill bli störda just under maten skulle kunna underlätta iallafall litegrann.

Om du vet vem det specifika barnets föräldrar är (den som ringer på mitt i maten osv) så prata gärna med dem, berätta om era mattider och förklara att ni gärna vill få äta i lugn och ro istället för att bli avbrutna av att deras barn ringer på er dörr just vid den tiden. 

Vi hade något liknande när jag växte upp där vi knappt hann hem från skolan förrän grannbarnen var på plats.
Att sitta ner och äta i lugn och ro eller börja med läxorna direkt var bara att glömma, och ibland följde föräldrarna med i släptåg också och då blev det en sådandär "påtvingad fikapaus" för det var ju så man skulle göra när man fick främmande.
Mamma fick för sig ett tag att packa en picknick-korg och ta med oss ut till någon fin plats ute där vi kunde ligga och läsa, prata och bara ta det lugnt med smörgås och saft och fick vara för oss själva en stund - både vi och mamma.
När vi kom hem lite senare hade dessutom grannfrun kommit på att hon nog själv måste börja med middagen och besöken skedde inte riktigt lika ofta.

Ibland trodde vi att de stod och spanade i fönstren för att se när vi kom hem eftersom det gick väldigt fort för dem att dyka upp.             

Träna på att säga "Nej".

Ringer barnen på är det ju inte för att störa utan för att fråga om det är okej att leka.
Man behöver inte komma med ursäkter eller långa förklaringar utan det räcker bra med "Nej, det går inte just nu, vi ska äta så barnen kan inte komma ut och leka på en stund. De kommer ut när vi har ätit klart."
Då behöver ju de andra barnen inte ringa på igen en stund senare heller utan vet att när ni har ätit klart så kommer de ut av sig själva.

Och var konsekvent.
När ni äter så vill ni äta i lugn och ro.
Ni kan t.o.m säga "När vi har ätit klart så kommer barnen ut om de vill leka. Stannar de inne så får det bli en annan dag istället."

Då blir det lite mer upp till barnen själva om de orkar/vill gå ut och leka en stund.

Poängen är väl mest att göra en lite tydligare skillnad mellan 'hemma' och 'ute'.
Att fråga går ju alltid förståss, men det är inte alltid man kan säga ja eftersom det finns annat som behöver göras.
Mest lek blir det ju också sommartid när det är sommarlov och skönt att vara ute. Till hösten kommer det nog att lugna ner sig av sig självt när även de andra barnen har dagis/lekis/skola att gå till och det inte är lika lätt att bara gå ut och leka som det är nu när det är sommar, varmt och grönt överallt.