vill ha familjehem - men står i vårdnadstvist

Jag vill bara säga som så;du är en mycket stärk mamma,som ser att du behöver hjälp!!

Klart jag ser att det behövs hjälp. Önskar att någon kunde ge mig råd i denna sittuation.......

Gå till soc och berätta läget! Säg att det du behöver är lite avlastning en helg i månaden för att få samla krafterna. På det du skriver märks det att du älskar ditt barn och gör vad som helst för honom men för att du ska kunna det så måste du orka själv både psykiskt och fysiskt.

www.familjeliv.se/Forum-4-121/m59936540.html

Varför två trådar?

viste inte var den platsa bäst av dom två så de blev båda

*puff*

På det sästt du beskriver situationen kan jag inte se att du skulle behöva riskera att barnet ska bo med pappa. Självklart är soc skyldiga att överväga det alternativet och försöka inhämta ett godkännande från pappa, men det är ju barnets bästa som ska stå i fokus.

Jag tycker att du ska ta kontakt med soc men kom inte med nån beställning på familjehemsplacering utan beskriv din situation och säg att du behöver hjälp att hantera den. Om det skulle bli aktuellt med en placering så låt soc komma med det förslaget. Och vem vet - det kanske finns andra alternativ så som hemterapeut etc?

En annan väg att gå är att du kontaktar psykiatrin och ber dem hjälpa dig i kontakten med soc. Då har du också ytterligare professionella som kan hjälpa till att föra din talan.

Oavsett var - lycka till!!!

Kopierar mitt svar från advokaten och mitt e-mail till honom med borttagna namn

Hej, jag har läst ditt brev o jag tycker du ska ta kontakt med det sociala för att få hjälp. Pojken behöver hjälp, det verkar som om han har Aspbergers eller nåt liknande. Det går inte att klara detta själv. Det är klart att vårdnadstvisten påverkas, men detta kommer fram ändå. Pappan kan även stämma om senare o få en ny prövning, så det är lika bra att alla omständigheter kommer fram. Prata med soc nu tycker jag och berätta hur det är. Att pappan skulle få ensam vårdnad o boendet i denna situation är mycket osannolikt. Det som kan hända är att det blir ett LVU om det inte fungerar, men även detta är osannolikt om du samarbetar meed soc.

MVH X

Den 2011-07-12 04:28 skrev "anonym anonym" <anonym.anonym@hotmail.se>:
> Hej, X !

> Jag känner mig ganska förtvivlad och vill skriva av mig. Du kommer säkert bli
> förvånad av mitt mail.
> Jag är i en besvärlig sittuation. Jag har haft stora problem med min son under
> en lång tid.
> Han har väldigt svårt att ta ett nej, blir väldigt uppspelt och jag upplever
> honom mycket mer aktiv än andra barn, ibland måste man hålla honom sysselsatt
> till galna tide som 23.00 innan han kan komma till ro, annars gnäller han och
> blir liten, uppspelt och gud vet vad och cirkusen är igång. Ändå är han uppe
> på morgonen.
> Han står i väntan på en ADHD-utredning på föräldra-barnhälsan.
> Jag är oroad då även dagis gjort en pedagogisk kartläggning där dom menar att
> han visar koncentrationssvårigheter i större grupp,
> han kan vara agresssiv "visar sällan förståelse för om han gör illa något
> annat barn". De anser vidare att han har svårt att "hålla den röda tråden" när
> han ska berätta något.
> Han får raseriutbrott när jag säger nej till honom, då det inte blir som han
> har tänkt sig.... och i mellan varven blir han liten som ett jättelitet barn
> och pratar bäbis-språk.
> Jag har har under 1 års tid fått 3 socialanmälningar på mig. Det är hemskt
> svårt att trösta, diskutera sig fram, eller att skarpt säga ifrån, inte heller
> försöka ignorera hans beteende fungerar.
> Det hela blir bara mer och mer frustrerande ju mer tiden går. Var jag än tar
> med honom är det ofta någon som påpekar hur "jobbig" han är.
> Det är sällan möjligt att kunna prata med andra vuxna utan att ständigt bli
> avbruten. Det går inte att ta med honom till affären. Han hoppar och drar åt
> olika håll fast man håller i honom i handen på väg till affären. När man väl
> kommit dit betraktar han affären som en gymnastiksal där man kan springa runt
> och klättra på på hyllor och det spelar ingen roll hur man säger ifrån. Det
> har hänt mestadels att vi fått pallra oss ut ur affären då jag inte ens hinner
> läsa datumet på en brödförpackning utan att han drar vidare in i butiken. Tar
> jag honom i handen börjar han gnälla eller skrika på ett sätt som väcker stor
> uppmärksamhet bland andra.
> Jag skriver det här eftersom jag känner att måttet är så gott som rågat.
> Jag har ingen energi kvar och jag vet inte hur länge jag ska orka ha det på
> det här viset. Det har även inträffat en del obehagliga händelser. En gång
> satt han och sa till en nära vän till mig.... "stryp mamma" sa han.
> Jag vet inte varifrån han fått detta men jag blev helt bestört och undrade om
> det verkligenvar mitt eget barn jag satt brevid.
> Vid ett annat tillfälle har han lindat kablar ifrån tv-spelet och
> hand-kontrollen runt halsen.... han kan därför inte ha dessa mer än under
> uppsikt.
> Det har funnits tillfällen då jag sagt ifrån om något då han utryckt att "nu
> förstör jag mitt rum" och rivit ner tavlor och grejer och smällt i dörren sin.
> En annan gång hämnades han när jag satt på toan efter att jag sagt ifrån om
> något genom att ta sin gamla vagn och köra den emot mig där jag satt.
> Han skrattar och tar ingenting på allvar över vad jag säger, sen låser han
> fast sig vid saker och ting, och när han väl har en tanke är det svårt att få
> honom att tänka på annat. Att lugna ner honom.
> Jag känner bara att det här går runt i en ond cirkel hela tiden.
> Jag känner att jag skulle vilja ta hjälp utifrån för jag orkar inte med det
> här. Jag har inte vågat säga något på grund av vårdnadstvisten.
> Jag tycker vi är inne i en så ond spiral, och jag vet inte hur länge jag orkar
> vänta på den här hjälpen. Det känns oerhört svårt det här för mig som mamma
> att skriva, men han kanske skulle må bättre av någon som kan bemöta honom med
> nya ögon som inte är inne i denna soppa, som skulle orka driva igenom
> utredningen, och få till en sund relation mellan oss.
> Jag blir så ledsen att han ska behöva höra hur bråkig han är, han är ju själv
> ledsen över att det alltid blir bråk, men han kan inte förstå att han har en
> del i bråket han också. Det är alltid andras fel.
> Jag vet inte hur länge jag ska behöva vara rädd för denna vårdnadstvist. Vad
> händer om jag berättar detta för sociala så som jag känner? Jag vet faktiskt
> inte om jag vågar vilket får mig at må ännu sämre och har gjort under en tid.
> Jag vill att han ska få genomgå denna utredning. Jag kommer att göra så gott
> som jag kan och finnas med men nånting måste till innan jag går in totalt i
> väggen.
> Jag klarar inte av att han hamnar hos sin pappa. Jag försökte ge honom tillit
> i Hudiksvall. Hade han varit snäll med M hade han bott där nu. Men han
> gjorde ju som han gjorde och jag vill inte att M ska behöva bli slagen
> igen. Om det visar sig att min son har ADHD eller liknande tror inte jag att
> hans pappa kommer veta vad det är, och tjafsen/utbrotten var stora även där.
> Det var svårt att ta ett nej vilket resulterade i att hans pappa inte orkade
> handla på annat vis än att klappa till honom.
> Jag vet inte hur jag ska agera så nu vill jag gärna ha din hjälp i min
> sittuation.
> Kommer jag förvärra sittuationen om jag ber om hjälp hos socialtjänsten,
> kanske ett annat boende för M så han kan utredas och få det stöd han
> behöver,
> eller är det kört för M då?
> Jag vet ine hur jag ska orka ha det så här.
> Det är fruktansvärt jobbigt att behöva skriva det här.

Jag hoppas, både för din och din lilla pojkes skull aty du tar hjälp av soc. Finns väldigt fina människor där, inte soman läser här på fl då alla som jobbar på soc är helvetets avgudar ;) Och tills dess, försök sova! Gå o lägg dig samtidigt med din pojk även om du inte vill, har annat att göra, i alla fall varannan kväll. Och oavsett, var snäll mot pojken. Jag har också, och har haft flera småpojkar och ja visst är de jobbiga. Nu misstänks ju något handikapp på din, men ändå. Försök bara tagga ner, gå inte emot, så lätt att man sänker sig på deras nivå. Och att ignorera, gör inte det. Tror att din pojke innerst inne vet själv och tycker det är svårt. Så liten och tycka livet är jobbigt :( Tänk på att det ska bli bättre, när väl hjälpen kkommit. Härda ut, försök sova mera är mina råd. Blir så ledsen när jag läser om er. Men försök det mesta du kan natt SE honom, sätt dig på golvet med honom,, låt honom mklänga och vara liten. Ge mer närhet, lägg dig i hans säng och låt honom vakna bredvid dig? Men framför allt. Sov! Finns ingen människa som kan vara en bra förälder eller ens i närheten med ständig sömnbrist. Särskilt som du är ensam och ibte har avlastning. Med för lite sömn är kroppen i ständig beredskap, stresshormoner. Det ger ett minskat tålamod och det är väl det sista du behöver. Lycka till. Jag är säker på att de på soc tar dig på allvar. Ta med mejlet du skrev och visa, det var fint skrivet av dig och visar på dina behov samtidigt som det verkilgen lyser igenom vilken bra och ansvarstagande mamma du är. Trots svårigheterna som är just nu. Och hjälpen från soc, är ju inte livslång, det är ju just nu. Kram!

Hej

Oavsett om pojken har diagnoser eller inte så har han det beteendet han har och behöver ha en förälder som orkar möta honom. Tyvärr tror jag att barn i dag får diagnoser fast att det egentligen handlar om att de lever i en arbetsam miljö. Hyper aktivitet och koncentrationsvårigheter kan ju tyda på att vara ångest driven, må dåligt, barn kan ju också vara deprimerade men får tyvärr andra diagnoser istället. Det är ju svårt att prata med barn då de inte har ord, men det går om man tar sig tid och orkar!! Det finns säkert barn som har diagnoser men väldigt få i så tidig ålder!  

Jag tycker du skall söka hjälp för egen del så att du orkar vara en mamma som kan möta ditt barns behov. Soc. kan kanske hjälpa med familjestöd om du är motiverad och orkar.  Hoppas det  löser sig. Soc. kan faktiskt hjälpa, de skall ju göra det !! ..men hoppas att du har bra handläggare.