Har bestämt mig nu... Min lilla vovve ska få somna in...

Du gör den sista handlingen av kärlek, kärlek är att släppa taget när det är dags för vovven att springa vidare.

Men jag vet att det är svårt

Förstår precis hur du känner, detta är det värsta med att ha djur.. Dom lever inte lika länge som oss, men samtidigt så är det detta som visar att du är en god vänn och människa för din hund.. Du låter honom slippa att plågas, du tar beslutet innan det är "försent". Men ont gör det..

Kram till dig, du gör det bästa för honom, och det vet han. 

Jag beklagar sorgen. Fasar för att behöva ta det beslutet en dag. Men ibland är det själviskt att låta djuren plågas för att man själv inte vill mista dem.

 En stor styrkekram till dig! Det är hemskt, men du klarar det!

Det är fruktansvärt att ta det beslutet. Vi tog bort vår hund när hon blev sjuk vid 11 års ålder. Det var jättekonstigt att gå till skolan och säga hejdå till sin vovve som var så pigg och glad och veta att hon inte skulle möta mig när jag kom hem igen. Ibland är det tyvärr det bästa om djuren inte mår bra. Kram

Ja du....

Det finns aldrig rätt ord att använda i det här sammanhanget. Mer än ibland är det det enda rätta man kan göra för sin vän.

Jag har själv gått igenom det ett par gånger ,både med ung sjuk hund och med gammal trött hund.

Du är ingen svikare ,även om det kan kännas så.
Att få sluta ett plågsamt liv på ett fint sätt ,det är inte att svika någon.

Jag valde att avliva min gammelman hemma med veterinärs hjälp.
Han dog i solskenet ,tittandes ner mot sjön och jag begravde honom själv.

Det är bara en månad sen och värker fortfarande,det kommer värka länge för dig med .

Men tillslut slår man sig till ro med beslutet.

Jag förstår dig mer än väl. Gick igenom samma sak i höstas, vår älskade tax på nästan 12 år blev hastigt dålig och det fanns bara ett beslut, hur svårt det än var. Det var från början min pappas hund och för att göra allt lite svårare så gick min pappa bort hastigt 2 månader innan vi fick ta bort hans/vår hund. Jag tror hon sakande pappa så mycket att hon inte orkade leva mer, hon gav upp helt enkelt.

Hur svårt det än är att göra det så gör du det för din älskade hund, som den slipper lida.

Tack snälla ni! Jag behöver höra det så mycket! Har ingen kontakt med mina vänner för tillfället, alla är upptagna på sitt håll så ingen vet vad som pågår. Känner mig så ensam.

Är så rädd att jag gör ett misstag. Att han inte kommer vara tacksam utan bli ledsen för att jag tar hans liv ifrån honom. Jag känner mig som en mördare. Speciellt nu när han inte anar något, medan jag vet att hans liv kommer vara slut inom ett par dagar. Jag är så rädd att jag ska ångra mig hos veterinären, precis innan de ger honom sprutan. För det känns så overkligt att man ska sitta där på golvet med hunden i sitt knä, och se på när de får sprutan.

Jag vill inte ens vara med egentligen, vill bara lämna över det till någon annan och låtsas att det inte finns. Men kommer såklart inte göra det. Skulle aldrig lämna honom ensam i hans sista stund. Känns nästan löjligt att jag är så knäckt för en hund medan andra sitter och gråter för att de förlorat en mamma, en pappa eller ett barn, i samma stund som jag sitter här och bölar för en hund.

Hur har ni gjort med kroppen? Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns så fel att lämna hans kropp där på golvet hos veterinären. Hans fina ögon, hans nos, hans hjärta, hans hjärna. Det känns så fel att lämna det och gå. Men samtidigt är det inte som att jag kan ha en uppstoppad hund hemma direkt. Försöker se det som att det bara är ett skal. Att det inte är han mer då. För tanken på att någon ska kasta bort honom som på en soptipp det gör ont.

Våran vet erbjuder att kremera hunden, och det gjorde vi med våran cavalier, sen fick vi hem en urna som vi sedan begravde i trädgården...

du gör helt rätt! som du själv säger, det är inte ett värdigt liv längre. det är jobbigt innan, det är jobbigt efter, men det blir bättre! du gör rätt. ta hand om dig!

Ts -

Klart att man kan sitta och "böla" över en hund
De betyder oerhört mycket , du sörjer för att du känner något.

Det är en surrealistisk situation att ge sin hund den sista sprutan ,
finns inget konstigt i att du är förvirrad.

Vill du inte vara med ,verkligen känner det då ska du inte vara det,
Vill du vara det då ska du vara det . Det vet du just då.

Just hanteringen kring den döda kroppen har även jag mycket ont utav.
En hund som jag har förlorat blev kvar hos veterinären ,Jag var för förvirrad för att ta några som helst beslut.
Det är dock något som just jag har ångrat ,men alla är olika.
Du kan te.x be om enskild kremering.

Min gammelman ligger begravd hos mina föräldrar ,en beständig plats.
Datumet var bestämt och graven var grävd innan . Jag behövde bara gräva igen den.

Du kommer orka när det är dags ,man gör det.
Men fundera igeom innan hur du vill göra efteråt.

De frågade idag om hur jag ville hantera kroppen efteråt. Jag har velat fram och tillbaka men kommit fram till att han får kremeras med de andra djuren. Dels för att det kan ta en hel månad innan man kan hämta urnan, och då kan jag inte riktigt släppa taget och gå vidare förräns då. Då måste jag tillbaka till djursjukhuset, och jag vill bara gå ut därifrån och glömma. Sen har jag även insett att det nog inte är var kroppen hamnar sen som är jobbigt, utan bara själva tanken att lämna honom på golvet och gå därifrån. Och det måste jag ju göra oavsett om jag ska få en urna sen eller ej. Den första stunden där man sepereras går inte att komma ifrån. Den stunden kommer vara värst.

Det konstiga är alla dubbla känslor. När jag berättat för folk idag så känner jag mig oberörd. Kan vara glad och skratta, har inte tänkt på det så mycket. Ibland kommer tårarna men sen är jag oberörd igen. Förstår inte själv mina känslor. Sen får jag såna hemska tankar som "undrar vad jag ska göra för alla pengar jag sparar varje månad nu", eller "vad roligt det ska bli med en ny valp". Och jag vill inte tänka dessa tankar, det finns inget positivt med att förlora min vovve. Ändå går hjärnan in på såna spår och jag får dåligt samvete. Som att pengar skulle vara viktigare än hans liv. Eller att en ny valp kommer ersätta honom. För så är det ju inte, så varför tänker jag på sånt??

Min gammel katt somnade in för en par år sedan då jag insåg att det började vara för mycket och tro mig vi har medicinerat och kollat allt som gick men insåg till slut att det var på våra villkor och inte hennes.
Men vi hade vetrinären (välj en med omsorg som ni känner förtroende för) att komma hem till oss och vi satt alla runt bordet och med  katten på bordet (hon var så trött så strött tror nästan hon var tacksam över att få somna in) när hon fick sina sprutor var hon så lugn och frid full. Som om hon sa "tack" och det var i hennes miljö, så det blev ingen stress. (La av alla telefoner etc fö att slippa bli störda)

Sen fick vi gosa på hon en bra stund och  tog farväl.  Sedan åkte hon iväg i en handuk som hon ofta sov på. Efter en par veckor kom askan av hon hem på posten så den spred jag i skogen där hon lekte.

Blir nästan lite tårögd när jag tänker på det men det går att få fina avslut om än det är svårt att ta beslutet.

KRAM!!t     

Ja det var ett fint avslut. Usch, jag hatar planeringen inför allt. Jag kommer göra det hos veterinären för jag vet att han tycker det är roligt att gå dit. Så mycket spännande och han hoppar och studsar varje gång. Så det är inget negativt laddat för honom iallafall. Vad jag har läst så blir de nersövda först, och det har jag ju själv blivit ett par gånger. Ingen smärta, det är ju en ganska bekväm upplevelse för mig iallafall. Så hoppas det kommer kännas så för honom också.

Jag försöker att inte gråta framför honom, speciellt inte när vi är på plats hos veterinären. Jag vill inte att han ska somna in och vara orolig över varför jag är ledsen. Ska försöka bita ihop och bete mig som att det är en bra dag. För honom kommer det förhoppningsvis att bli det ju.

Jag hatar allt det praktiska runt det. Man ska behöva gå och betala i kassan, de vill att man ska fixa med papperna inför försäkringsbolaget osv. Jag förstår att de måste ta betalt när det är deras jobb, det känns bara så himla fel att först avliva sin älskling och sen snällt ställa sig i kön för att betala för det.

Jag har vetat att denna dagen närmat sig under lång tid nu egentligen. Jag har tagit tusen foton och tusen filmklipp. Nu när jag var ledsen så kollade jag genom dom, där jag filmat alla hans roliga hyss, stunder då han verkligen är sitt riktiga jag. Även nu när jag gråter så kan jag inte låta bli att skratta när jag tittar på dom. Så det kommer iallafall vara en tröst. Jag kommer ha alla minnena nära till hands och han kommer fortfarande kunna få mig att skratta.

Jag börjar gråta bara vid tanken på att min allra bästa vän en dag kommer att gå bort, och att gråta över ett djur är absolut ingenting att skämmas över. Det är ju en familjemedlem, för dig!

Jag har stött på ett antal personer som säger "äh, det är ju bara en kanin/katt/hund, köp en ny!" Dessa personer tycker jag synd om, som aldrig har fått uppleva den kärlek man kan ha för ett djur, med allt vad det innebär. 

Jag önskar dig all lycka till med detta, du vet innerst inne att det är ett rätt beslut., och det är ett beslut man får på köpet när man väljer att ta hand om ett djur. Ett nödvändigt ont, som kan vara så otroligt jobbigt, men man är skyldig djuret det, som en sista gåva.

Stor kram!

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas... 

Det är en fin dikt.

Jag börjar känna på riktigt att det är det ända rätta. Jag har tvekat, men nu när jag bestämt mig så inser jag att jag t.o.m borde gjort detta för länge sedan men jag ville inte inse verkligheten. Det är svårt att veta var man ska dra gränsen. Jag känner mig obehagligt lugn inför det just nu. Hoppas den känslan håller i sig.

Ts.
De dubbla känslorna som du känner ,kan kanske vara ett sätt för dig att hantera situationen ?
Att leva med en hund,eller djur som man har satt en dödsdom på är inte roligt ,långt därifrån.

Vad jag menar är att du kanske omedvetet försöker rättfärdiga ditt beslut för tt det ska kännas lättare.

Själv funderade jag i två år mer eller mindre på att låta min gammelman somna in.
Mot slutet så tänkte jag mycket på att det skulle vara lättare för oss alla om han fick gå ,då han var snurrig och senil.Jag tänkte också att det skulle bli bättre för vår yngre hund som skulle få mer tid osv.

Jag tor att dessa tankar är ett sätt att hantera situationen.

Ang kroppshanteringen, jag har som sagt lämnat en hund till allmän kremering ,och jag har begravt en hund (hade möjligheten till det ,på landet osv) .

Jag har släppt tanken på att jag "övergav" den hunden som lämnades kvar ,men det tog tid.
Det kan vara skönt att få begrava ,för at få ett avslut.

Känner så med dig! Det är hemskt jobbigt beslut att ta. Kram.

Lider såå med dig! Själv har jag en yorkshire som börjar bli till åren och är lite halvskruttig emellanåt. Tanken att snart behöva säga hejdå känns så oerhört tung och rent ut sagt för jävligt Massor av kramar till dig TS

Jag vet hur hemskt det känns och jag skickar dig många kramar.