NI alkoholister, hur tänker ni egentligen?

Kan inte mer än beklaga. Bröt med min pappa för 12 år sedan eftersom jag inte ville att mina barn skall umgås med någon som är full hela dagarna... Han har nu varit konstant berusad i 22 år... Man känner sig värdelös, att flaskan är mer värd en barn och 4 barnbarn!

Jag är inte alkoholist, så jag vet inte hur de tänker. Men det är ett missbruk, en sjukdom, som helt tar över allt annat. Så jag förmodar att de bara tänker på att få dricka. 

Det är inget personligt mot dig och din familj. De sitter inte och tänker på om de ska vara trevliga mot sin familj eller dricka. I stället för att bli arg, skulle du bli ledsen, för hans skull. Det är sorgligt. 

Prata med din mamma och försök få honom att inse att han behöver hjälp. 

Visst är det tråkigt. Jag är ledsen för din skull även om det nog var det bästa.Min mamma är också alkoholist. Hon kan dock välja sina supdagar och väljer att supa de andra 3 veckorna då vi inte är med.

Jag varken kan eller tänker tycka synd om honom eller någon annan alkoholist. Han är vuxen och gör sitt val. Har man cancer söker man hjälp och är man alkoholist söker man hjälp. Om man vill.

Dessutom kan han ju faktiskt styra det till viss del. Jobbet och lönen är tydligen så viktiga att han kan låta bli då, varför inte familjen?
Jag har lättare att förstå en a-lagare som redan hamnat i botten. Det är vägen dit jag inte förstår.
Att vänta 5 timmar med en sup och samtidigt få lite respekt, eller att inte vänta 5 timmar och förlora barn och barnbarn för alltid liksom.

Därför är jag intresserad av hur resonemanget låter i huvudet på en alkoholist i dessa lägen. Antar att ett svar är svårt att få då de flesta förnekar sin alkoholism, men tänkte göra ett försök iaf.

Tror inte att dom tänker...
Min bror har varit alkoholist och varit nykter i 4 år nu, min pappa och min brors fru  fick honom tvångsomhändertagen. Det är en sjukdom, ett beroende, det går ine att förklara så att en annan människa förstår hur det funkar
.
Jag har varit anorektiker i 17 år, nu "frisk" men fortfarande efter nu 9 år är det en ständig kamp. De fungerar likadant men bara två olika sjukdomar. Men kan säga att jag tänkte inte hur andra skulle må eller reagera.

Man behöver vård!

 

Ok, men då har ni redan försökt hjälpa, men vill de inte så kan man inte göra mycket, tyvärr. 

Jag tror att det är så, att jobbet gör att man får pengar till alkohol, så det sköter man så länge som möjligt.

Jag tror som sagt, att det är alkoholen som lockar, jag tror inte att de har så mycket val. De lever i en förnekelse, eftersom de kan låta bli när de jobbar.

Jag tror inte att någon alkoholist svarar, men kanske någon som varit där men lyckts ta sig ur.

Hur som helst så lider jag med dig och dina barn, det måste vara fruktansvärt att se sina föräldrar fördärva sitt liv på det sättet. Inte bara sina egna kroppar, utan även relationerna med sina barn och barnbarn.

 

Där slog du nog huvudet på spiken, så har jag inte tänkt. Men det är nog så ja, måste ju finnas pengar för att underhålla missbruket.

Tack för omtanken. Jag har dock vant mig genom åren så jag orkar ärligt inte bry mig så himla mycket längre. Orkar liksom inte bli besviken varje gång, utan man får acceptera att det är så och sedan välja om man vill ha det i sitt liv eller inte och den processen är jag väl i gissar jag.

Men just igår när allt detta hände så undrade jag för första gången hur han faktiskt tänkte. Hur själva resonemanget fungerar för en missbrukare.
Men det är nog så att det inte finns några tankar bakom, bara alkohol i huvudet som betyder något just då.

En alkoholist gör inte såna här saker för att vara elak elelr ställa till besvär även om det kan verka så ibland. Det är som andra skriver här ovan, en sjukdom. Någonting som har personen i sitt våld och det är fruktansvärt svårt att komma ur och många klarar inte av det alls.
Jag har inte några problem med alkohol men flera i min släkt och speciellt min mor tex drack sig till en för tidig död så vi tar henne som exempel. Det jag märkte var att ju högre press hon upplevde, ju mer drack hon. Som tex julaftnar när man som mamma vill att allt ska vara perfekt, man märker att man är orolig och stressad och då dricker man lite för att trösta sig själv. Så bränns köttbullarna och då måste man trösta lite till. Och nu kommer snart allihop, gud, jag tar mig en hutt för jag är så spänd. Så vips är dom för fulla och blir upprörda för det, för så ville dom ju inte ha det... Och då behöver dom tröst för det. En ond cirkel.
En annan aspekt i det hela som ofta går familjer förbi, är att den som dricker i grund och botten har andra problem, problemet är inte alkoholen utan alkoholen är symptomet på problemet. Iaf från början. En vanlig bakomliggande orsak till alkoholism är problem med depression och självkänsla, kanske sorg, och inte helt ovanligt odiagnosticerad add/adhd och dålig kontakt med sina egna känslor. Man självmedicinerar, tar till det som lättar ens ångest. Sedan när man blivit van att dämpa sin ångest med alkohol kan ett fysiskt beroende också sätta in och det är då man behöver läggas in på avgiftning och liknande. Givetvis är ju ingen annan än alkoholisten ansvarig för sina handlingar, men det kan vara skönt att se det ur en annan synvinkel och kanske förstå varför mitt i all irritation som uppstår.

Jag tror att din pappa, just eftersom han tjatat så om fisket, känner att han är en dålig morfar. Han vill träffa sina barnbarn och göra nåt roligt, han saknar dem. Men på en annan nivå är han säkert orolig för hur det ska gå, tänk om han inte kan underhålla ungarna eller om dom inte kommer ihåg honom eller om han gör dom besvikna eller om inte fisken nappar osv osv. Sånt startar oro och ångest och vips kommer flaskan fram. Speciellt om din mamma också är alkoholist. Blir som att man hetsar varandra till att dricka.
Om barnen frågar om morfar varför han var så konstig, så är det enklaste att säga bara att morfar är sjuk och att ni får ses en annan gång ist och att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och kanske att barnens pappa kan fiska lite själv med ungarna. Han gjorde inte detta för att göra er illa även om det verkar så.

Lycka till!

Jag tänker inte dra en lång harang om hur hela sjukdomsbilden ser ut, men på frågan hur morfar tänker kan jag svara vad jag tänkte när jag drog i mig en liter vin inför en dag på zoo med syrran och hennes söner. Eller när jag packade två liter vodka inför påskhelgen i stugan med mina föräldrar, syrrans familj och ett par kusiner. Eller när jag alltid hade handväskan, med puder för näsan och sprit för självkänslan, med på toa när jag var på fika eller middag med folk, familj såväl som vänner. 

Jag tänkte:

Nu ska vi ha trevligt och umgås. Jag ska visa hur rolig, älskvärd och lycklig jag är. Jag ska vara mig själv och må bra. Men jag mår så jävla dåligt och hatar mig själv så jävla mycket så det är bäst att jag tar mig ett par glas så jag orkar vara glad och inte blir en belastning för alla. Nykter är jag svag, tråkig, obekväm och oälskbar. Jag ska bara dricka mig till sans och kan stanna vid en diskret berusning som gör mig normal utan att utgöra en risk eller ett ok för någon. Men jag ser till att ha lite påfyllning till hands, ifall det skulle dra ut på tiden och jag börjar må dåligt igen.

Problemet var att jag intalade mig själv detta varje gång, och varje gång misslyckades jag. Vissa gånger var jag absolut hur rolig, trevlig och bra som helst hela vägen men fick i efterhand frågor om ifall jag varit påverkad, folk pratade och oroade sig men eftersom det inte spann ur kontroll lät man mig hållas. Vissa gånger slutade med att jag däckade eller gjorde bort mig på annat sätt, sa saker som var olämpliga eller sårade andra, spydde, slutade vara diskret och drack öppet men trodde ingen såg det. Vissa gånger slutade på akuten med alkoholförgiftning eller skador till följd av försupen klantighet.

Det är den där påfyllningen som gör det. Panikkänslan när man börjar nyktra till och måste hälla i sig lite för mycket lite för fort för att inte tappa ruset och modet. Man dricker lite för mycket och tappar kontrollen och fortsätter dricka lite för mycket, lite till, lite till. Och allt blir till skit och alla känner sig som du svikna, besvikna, arga och ledsna, bortprioriterade.

Jag kunde också sköta jobbet, hålla mig nykter i dagar eller veckor eller bara ta ett enstaka glas vin till maten utan att bli plakat. Men när jag kände att jag måste prestera och visa mig i en viss dager, då drack jag. Jag hatade den jag var nykter, kan inte påstå att den jag var full var bättre utan tvärtom helt värdelös, men självföraktet bedövades av ruset och jag vågade vara en clown för att få folks kärlek. Det är så jävla sjukt och tragiskt och jag hatar att jag gjort såhär mot min familj och mina vänner, de vars kärlek och förtroende jag så desperat ville vinna underminerades fullständigt. Efter för många akutbesök ställde min syster ett ultimatum - du får inte träffa mina barn mer om du inte söker hjälp. Jag sökte hjälp, var asförbannad för att hon ställde mig mot väggen på det sättet för jag hade ju kontroll och kunde sluta när jag ville. Det tog två behandlingar med ett gravt återfall däremellan för att poletten skulle trilla ner. Nu är jag nykter sen nästan 8 mån och oerhört tacksam för att man ställde krav på mig istället för att vänta på att jag själv skulle fatta och agera. Jag ville ingen illa och jag tror inte din far vill någon illa heller, tvärtom vill han rätta till allt men har inte redskapen och tar till det enda han känner till och det är alkoholen. Det blir så fel varje gång och ändå händer det igen och igen, ert tålamod sinar och snart har han förlorat er. Men försök se honom som sjuk istället för elak. Ge honom ett nyktert införstått ultimatum att det är slut med kontakten med barnen om han inte bestämmer sig och söker hjälp en gång för alla. Accepterar han, hjälp honom i processen för han kommer vackla. Ni vill ju att barnen ska få uppleva fina stunder med morfar, och han vill också ha de stunderna, så lägg lite krut på en kärleksfull men hård hjälpinsats. Det behöver inte vara för sent.      

Vilka fina svar och vad glad jag blir att du Anonym lyckats bli nykter!

Ska ut dit idag igen med barnen. Borde gå bra för jag ringde och kollade läget nu och båda verkar nyktra, så idag kanske blir en bra dag.

Skriver utförligare svar ikväll, men ville bara ni skulle veta vad era fina och ärliga inlägg betyder. Tack

Lycka till TS, hoppas ni får en fin dag!

Lycka till! Jättebra att ringa lite innan man ska åka och kolla läget ibland ;) Ha så roligt nu!

Tyvärr hade jag fel igår och han var nästan lika full som dagen innan.
Nu har vi fått "besöksförbud" till torsdag, antar att min mamma inte orkar med min ilska och hans fylla kombinerat. Vilket betyder att vi sen har två dagar kvar innan de åker hem igen och statusen på dessa två dagar går ju nästan att räkna ut i förväg

Anonym ( nykter 8 mån ), tack så jättemycket för ditt fina inlägg. Det får mig att förstå en del, samtidigt som man egentligen inte förstår någonting.

Kanske det är dags för ett ultimatum, jag vet inte. Jag är rädd för att det går helt galet och att vi då förlorar honom helt. Även min mamma blir ju drabbad om det skulle till ett ultimatum, eftersom vi i så fall inte skulle hälsa på henne heller ( måste bo där annars när vi hälsar på ).
Visserligen skulle hon med behöva behandlas för alkoholism, men samtidigt ser hon iaf till att vi inte blir drabbade så där finns egentligen ingen anledning till ultimatum.
Diskussioner om detta har vi dock haft många gånger genom åren och hon gör ( enligt mig ) så gott hon kan genom att vara nykter när vi ses med barnen.

Har iaf fått lite insikt i hur det kanske fungerar så vi får se hur vi ska göra. Kan absolut tänka mig att han tar en hutt eller två för att bli mer social. Han är väldigt tyst som nykter, medan en öl eller två gör susen och han faktiskt blir mer öppen och social. Problemet med mina föräldrar är just att sluta dricka om det fortfarande finns alkohol kvar, vilket leder till det här dyngpackade fyllot vi mött senaste dagarna.
Dessutom är det tragiskt precis som Anonym skriver, för han är annars den snällaste jag känner. Vänlig och rolig helt på egen hand utan alkohol, men han inser nog inte det själv.

Har din familj stöttat dig Anonym?
Jag håller iaf på dig och hoppas och tror att din nyfunna självinsikt kommer göra så du klarar dig bra

Vad ledsen jag blir för din skull. Både att fått uppleva detta och sedan förlora en nära på det sättet.

Hade vi bott närmare varandra så hade det nog inte varit en så stor grej, för då hade man ju bara kunnat ses någon annan dag istället.
Nu går istället den enda veckan vi har ihop på månader åt spillo och därför tar det extra hårt.

Jag kan även förstå alkoholsuget eftersom jag faktiskt har det själv. Tror det kan vara både ärftligt och en slags självmedicinering. Som tur är har jag inte behövt självmedicinera och klarar därför den ärfliga biten, suget efter berusningen som lurat i bakgrunden sedan jag var tonåring.
Samtidigt gör det saken lite svårare att förstå eftersom jag själv kan sätta stopp och faktiskt låter bli att dricka trots suget.

Men usch, nu låter jag gnällig och det var inte meningen.
Ville mer få en insikt i vad som leder till att man fattar vissa beslut och hamnar där man gör och ni har gett mig väldigt bra och insiktsfulla svar.

Var inte ledsen för min skull, det är inte jag, längre efter att jag började se det på det här viset och förstod vad som låg bakom så slutade jag vara arg och såg under alkoholisten en mycket ömtålig och känslig person som hade det väldigt svårt med sig själv och som inte fått den hjälp som hon behövde i sina dagar och som inte bearbetat traumatiska händelser, en människa som egentligen hade behövt terapi innan allt gick så fel.  Läste massor med böcker och försökte förstå och det tog tid men till slut trillade polletten ner hos mig. Jag hade inget att göra med att mamma drack och när jag inte längre tog allt så personligt så blev det enklare, hon gjorde inte detta mot MIG utan mot sig själv. Klart man fortfarande blir ledsen ibland över tråkiga minnen och delar av dålig uppväxt, speciellt på jular så gråter jag fortfarande i smyg, men det tjänar inget till att klandra någon.
Det hemskaste är att jag inte hann förstå innan mamma gick bort och hann aldrig få min försoning med henne, hann aldrig förlåta henne och det gör fortfarande hemskt ont även om det är 7 år sedan mamma gick bort. Det låter kanske inte riktigt klokt men jag har aldrig varit så nära min mamma och förstått henne så bra som nu och hon inte finns längre och det är för sent att tala om allt för henne!

Förstår att det är svårt när du ska träffa din pappa och att ni inte ses oftare. Men ni kanske kan bli närmare genom att prata i telefonen oftare? Eller skriva brev till varandra? Prova och se, man vet aldrig Och när ni väl bestämmer er för att träffas så kolla läget lite innan du kommer med barnen och ha en plan B, Hitta på nåt annat kul som finns i närheten så blir inte besvikelsen så himla stor om pappa är full den dagen. Se det som att pappa var sjuk den dagen ist. Hade det varit att han hade brutit foten och inte kunde eller hade fått lunginflammation så hade du ju inte blivit arg när ni inte kunde ses. Men alkoholism är också en sjukdom. Kanske blir lite konstigt och jag vet om ilskan och besvikelsen som man har inom sig, men att vara lite mer dalai lama och mindre clint eastwood hjälper faktiskt. Ta det från mig, jag var arg och stridslysten i 20 år och det ledde ingenstans. Jag kanske gjorde saken värre rent utav.

Ja det där med alkoholsuget har jag också. Missbrukargenen känns tydligt, känner hur förtvivlat enkelt det är att ta till alkohol för att lätta på trycket och självtrösta genom det. Men jag kan välja att inte göra så och jag har tur som har människor omkring mig som älskar mig och som är engagerade i mig och jag har gått länge i terapi , hjälper också Men jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade haft det? Jag tycker inte att min mamma hade det, har din pappa det? Tror att en bra grund omkring en kan hjälpa långt! Jag är hemskt tacksam för att jag har fina människor omkring mig

Att prata om sina känslor är inte att gnälla, det är att kommunicera

Önskar dig all lycka och hoppas att något av det jag sagt kan hjälpa dig. Lycka till!