"Bara" ett barn

Ni kan ju ansöka om att bli kontaktfamilj eller avlastningshem till ett barn i samma ålder som erat. Då får ni ju besök av ett barn som behöver få komma ifrån sin familj. Eller om du hjälper som ensamstående med barn då får du även kontakter med andra men barn.

Kolla med din kommun det brukar ju vara brist på sådant. Och ni är ju redan uppkollade i och med adoptionen.

Förstår känslan. Vi bor på landet och här är det ett himla ringande till kompisar som inte kan.   

Tänk på att det inte finns någon garanti för att syskon alltid har så mycket glädje av varandra! Tycker inte du ska ha dåligt samvete för de val du gjort. Fortsätt stötta ditt barn i att hitta fler vänner!

Jag och min syster var som hund och katt som barn så våra föräldrar hade det inte lätt! :)

Förstår att det måste kännas jobbigt för dig.
Finns det något nätverk för adoptivföräldrar där ni bor, kanske finns det fler ensambarn i de familjerna än i familjer med biologiska barn och som är i samma situation? Jag känner flera familjer där man adopterat endast ett barn just pga föräldrarnas ålder.
Våra barn har oerhört mycket glädje av varandra MEN jag har förstått att så inte alltid behöver vara fallet, oavsett det är adopterade eller biologiska barn. Jag och min syster lekte inte heller särskilt mycket ihop när vi var små, kanske mest beroende på att det är 6 års åldersskillnad mellan oss, men även nu som vuxna umgås vi faktiskt inte särskilt mycket.

Ja, det kan vara ett problem. Vi adoptivföräldrar är ofta lite äldre när vi får våra barn och vi kan vara i otakt med omgivningen. Adopterade barn är ofta yngst i föräldrarnas bekanstskapskrets och i släkten. Det finns dock andra som också bildar familj med barn sent i livet och som kanske bara har ett barn. Kanske ni kan hitta sådana familjer att umgås med? Goda vänner till oss fick sitt enda barn (bio) när hon var 39 och han var 48. Dessa föräldrar har aktivt hjälpt sin son att hitta kompisar:  bjudit hem, låtit komandra barn följa med till landet, sova över, följa med på utflykter, hittat på roliga aktiviteter osv.

Hur gammalt är ert barn? Har hon någon bästis? Leker de ofta hos varandra efter skolan/försökolan? Kan hon vara med i scouterna eller något liknande? 

Vi väntar fortfarande barnbesked, så jag vet ju inte riktigt hur det blir sedan. Vi har beslutat oss för att "bara" ansöka om ett barn, fast vi har medgivande även för syskonpar. Vi är helt enkelt osäkra på om vi skulle räcka till för två samtidigt. Så jag tror det blir för oss som för er, vi kommer "bara" att få ett barn, mycket pga vår ålder. Och vi våndas lite över detta.

Det kanske är annorlunda nu än när man själv var barn. Då gick man bara ut på gården och så fanns det alltid andra barn där som ville leka. Tänker att det kanske är mer familjecentrerat nuförtiden, att det är beroende av skjuts etc om det blir lek eller ej.

Tänker som flera andra här ovanför. Finns det någon annan fritidsaktivitet som ert barn kan delta i och på så vis hitta lekkamrater? Eller ett husdjur kanske?

När jag läste tråden så tänkte jag också precis som Solskina att ni kunde bli avlasningshem för ett barn i ungeför samma ålder som din dotter. Sedan skrev Emmies mamma om hund och katt och då tänkte jag att ett husdjur kan ju faktiskt vara bra. En hund tex blir en familjemedlem och kan göra att dottern inte känner sig så "ensam". Nu vet jag inte hur gammal hon är men hon kanske kan gå hundkurser, agility mm. och därigenom träffa kompisar som har samma intresse. Det finns Sveriges Hundungdom på många platser i landet, kanske något nära er?

Har själv hund så jag vet vilken glädje men samtidigt ansvar  det innebär.  

Detta var bara ett litet tips. 

Jag tycker verkligen inte att du skall ha dåligt samvete för att ni inte adopterade ett syskon. Det kan vara absolut skitjobbigt med två barn speciellt när man är så gamla som ni är (och vi) - något som är tabu oftast att tala om inom adoptivvärlden. Och syskonrivaliteten kan vara hur jobbig som helst. Våra barn slåss 80% av den vakna tiden och är kompisar 10% av tiden och 10% av tiden är det varken eller och man väntar på att nästa slagsmål skall bryta ut! När den stora har kompisar hemma är lillan "a pain in the as" för den stora. Vad jag förstår är det helt normalt men ganska slitsamt! Resor och längre utfykter är en utopi än så länge me vi hoppas att vi skall kunna göra det framöver när de små liven inte behöver mäta sig med varandra hela tiden i samma grad som nu. Tro mig andra "äldre" adoptivföräldrar sager samma sak i alla fall de vi känner.
Istället för att gräma dig över att ni inte skaffat syskon, njut av det barn ni har. Gör ålderadekvata aktiviteter, resor och roliga utflykter mm och tänk på att det missar vi eftersom vi har två stridtuppar och vi inte orkar ta fighten på resade fot!  Det är både en fördel och en nackdel att vara enda barnet samma att ha syskon.
Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, men i 7-års åldern och frammåt brukar det plötsligt krylla av kompisar, så jag gissar att det ljusnar på den fronten också för er dotter så småning om.

Attigrib, såg i din presentation nu efter mitt inlägg att dotter din var 4 år och 8 månader när ni fick henne och att hon kom 2008. Det är ju också ett lite äldre barn att få hem och jag tänkte att anknytningen tar ju lika lång tid som barnet är gammalt när det kommer, alltså är ju den processen inte heller helt färdig för er. Jag tycker att du och din man tänkte helt rätt innan, det är ju att ta ansvar för sitt barns hälsa att inte innan anknytningen är helt klar skapa mindre tid för just det barnet genom att skaffa ett barn till (tiden blir delad på de två) och tvinga fram rivalitet om mammas och pappas gunst. Utan låta det barnet få vara i centrum ett tag till! Det är väl jätte bra!

Tack alla för era svar! En sten föll från mitt hjärta  . Det känns väldigt skönt att få bekräftat från er att det val vi gjorde var ok. Andra har sagt det till mig, men det känns speciellt bra att höra det från er som själva har adopterat. Det känns också bra att få beräftat att det inte behöver vara säkert att syskon funkar bra ihop utan att det faktiskt kan bli riktigt jobbigt.

Vi har katt och vi säger att hon är vår dotters "lillasyster" och att hon också är adopterad eftersom vi hämtade henne från ett katthem när hon bara var 7 veckor gammal. Hon ger inte riktigt lika mycket sällskap som en hund skulle göra, men hon är en väldigt viktigt familjemedlem! Vår dotter har en tydlig relation med katten och jag tror det är klart positivt att vår lilla kise finns hos oss!

Vår dotter, jag kallar henne X,  är 8 år nu och ha ett flertal kompisar som hon leker med. Inga problem i skolan och hon leker ofta med dem på friiden. men lika ofta, särskilt på helgerna, så ringer hon till den ena efter den andra och ingen kan. Precis som Grace O skriver så är det väldigt familjecentrerat nu för tiden. Familjer idag verkar ha sina helger väldigt uppbokade och vi har inte så ofta det och då blir det ju lite obalans. Vi uppskattar obokade helger när man kan ta dagen som den kommer men det blir ju lite tråkigt för henne när ingen kan. Jag tycker det är helt ok att ha tråkigt ibland, det behöver barn, men kanske inte riktigt så ofta.  Jag tycker också det är synd att det sällan är någon som ringer och frågar efter henne. Hon är en väldigt utåtriktad tjej som alltid är redo att leka, jag upplever det som att många barn är väldigt hemmakära av sig och behöver "dras ut" för att komma igång. Men det kommer kanske igång mer ju äldre de blir. 

Det här med att det är familjecentrerat ble tydligt på en solresa vi var på. Vi bokade in oss på ett familjeinriktat hotell för vi tänkte att då kan ju X säkert hitta barn att leka med. men det blev inte så alls, familjerna som var där var helt fokuserade på att vara med sig själva och barnen visade väldigt lite intresse av att släppa in X i leken. Vi fick verkligen hjälpa till för att ho till slut skulle få kontakt med en tjej som också var lite ensam eftersom hon hade betydligt mindre syskon. När vi sen flyttade till ett annat ställe som inte alls var barninriktat så hittade hon en kompis direkt eftersom de var de enda barnen där....  Det blir inte alltid som man tänkt sig!

 Eva 937, helt rätt i at vi har satsat rätt mycket på anknytningen och därför har vi också bromsat dt här med att sova över hos varandra och sånt. Barnen undrar ju om det men vi har sagt nej hittills för vi vill markera att man sover hos sin familj. Vi ser gärna att hon är hos andra och leker men när det gäller att äta kvällsmat och att sova då vill vi att vi gördet tillsammans här hemma. Kanske en del såna val har gjort att vi verkar annorlunda?

X har provat en hel del olika aktiviteter men har inte fastnat för något särskilt ännu. Hon är fortfarande mest intresserad av att leka helt enkelt. Det har heller inte genererat några kompisar förutom de hon redan kände ifrån skolan som var med. Men någon dag kommer hon säkert att hitta rätt!