Hur håller man ett föredrag utan att dö av skräck?

Strunta i publiken och gå in med inställningen att du kommer klara det bra. Sen ger övning färdighet.

Jag har inget proffstips men jag kan berätta hur jag brukar göra...

Jag har ett väldigt stressigt jobb. Jag är sjuksköterska på akuten och vissa dagar (fre, lö, sö kväll oftast) är det ett sjuhelvetes j*la kaos på mitt jobb. Hög ljudnivå, liv och rörelse, telefonerna ringer, folk ropar, skriker, gråter, svär, oordning på expeditionen, mycket att göra mm mm. Jag brukar kunna koppla bort det, sköta mig själv, tänka klart och logiskt, prioritera mm, men ibland blir det bara för mycket! För att det då inte ska svämma över i mitt huvud och jag ska göra något fel, börja bli otrevlig, glömma något mm har jag en nödrutin. Man har ju självklart inte tid att göra denna nödrutin egentligen, men det blir ändå liksom nödvändigt för att man inte ska bli tokig...

Jag går in på personaltoan, sätter mig med kläderna på på toalocket, släcker lyset, blundar och andas jättelångsamt. Så sitter jag bara i mörkret med hängande armar och huvud och totalfokuserar på min andning i typ en minut. Sedan är jag fit for fight igen.

Detta funkar jättebra för mig mot all typ av stress, även typ innan man ska prestera något som ett föredrag.

När jag håller föredrag eller presentationer mm kör jag rollspel. Från att ha varit fnittriga vardags-jag som känner åhörarna tar jag en mer profesionell roll, är självsäker, lugn och pratar långsamt och tydligt. Tänk dig att man låtsas att man är en riktigt erfaren programledare i tv el något. Man behöver inte fästa blicken på någon, låt den vandra från sida till sida lugnt och fokusera på lugna, vänliga och intresserade åhörare. Håll något (tex en penna) i handen och var inte rädd för att röra dig, men gör det med långsamma rörelser och betona grejer du säger med handrörelser. Se till att vara påläst på ämnet, tillräckligt påläst för att kunna fortsätta prata om du skulle tappa bort dig i flödet.

Tack för era svar. Det där med rollspel lät finurligt. Ska absolut prova det. Ingenting kan göra det värre än vad det är redan.  Att försöka hitta någon som ser intresserad ut är nog också en bra idé för så fort jag ser någon som är uttråkad så skriker alla mina instinkter åt mig att vara tyst och jag känner mig sänkt ner i skoskaften.

Sen vet jag också att  övning ger färdighet, men under en sådan kurs ges inte så många tillfällen att öva innan det är dags för de där otrevliga tre minutrarna...

Tänk såhär: Alla som är där, ingen är där för att sätta dit dig. Alla vet hur jobbigt det kan vara. Tänk på att DU kan ämnet bäst, och att dom är där för att lyssna på DIG! och att du kan ämnet och du vill dela med dig. Och att få frågor som man inte kan svara på, det är helt ok! För man kan inte svara på alla frågor!

Om folk visar ointresse och börjar viska, det är respektlöst som fan att bete sig så!!! så jag hoppas att det sitter vuxna normala människor där som vet att man inte ska hålla på så, och om dom gör det- tänk på att dom inte viskar om dig, utan om andra saker. Skit i dom! Tänk snabbt- men jag kan det här, och om dom inte vill lyssna så finns det andra som vill.

Jag tänker på hur det var att presentera mitt examensarbete på universitetet, jag var SKITNERVÖS! Jag var nervös under hela presentationen på 25 min, men jag visste- jag kan det här ämnet bäst av alla, jag hade inga papper att prata ifrån men jag hade allt nerskrivet på papper som låg framför mig ifall ajg skulle få black out, jag hade övat tusen gånger innan. Sen satt det en kille som skakade på huvudet och skakade NEJ när jag pratade om vissa kemiska reaktioner, han visade verkligen med huvudet " du har fel" fast jag visste att jag har rätt, men jag ignorerade han bara, och tänkte nej, det här är min presentation, han ska inte få mig off my game.

Man klarar av mer än vad man tror, man tänker, de thär är min stund och ingen är här fölr att sätta dit mig.

Öva hemma och på dina vänner. När jag ska göra något jag är orolig brukar jag fundera på vad det värsta som kan hända är och då brukar jagtycka jag är löjlig.

Jag har också haft enorm scenskräck. Den finns i viss mån kvar men den börjar släppa. Jag har en lång utbildning och var tvungen att tala inför publik då och då under den. Värst var det att redovisa examensarbetet. Det innebar att hålla ett 45 minuter långt föredrag på engelska om vad jag jobbat med i 9 månader. Jag höll på gå under. Jag grät varje dag i veckor innan. Som förberedelse övade och övade och övade jag. Jag hade en powerpoint som material, och jag körde igenom den säkert 30 gånger innan och övade på exakt vad jag skulle säga. Tillslut kunde jag utantill vad jag skulle säga och hade allt perfekt timat.

När redovisningen väl kom gick det jättebra. Enligt de som såg mig kunde man inte se att jag var nervös, och då var jag på vippen att hoppa genom fönstret innan jag började. Det var min dittills bästa prestation i att hålla föredrag. Känslan efter var fantastisk. Mycket av scenskräcken släppte då, för att det gick så bra.

Numera håller jag ofta kortare eller längre presentationer i mitt arbete. För de kortare, typ 15-20 minuter bläddrar jag bara igenom mina slides ett par gånger som förberedelse. För de längre, upp till en timme eller så, övar jag ordentligt med tidtagning. Nu blir det inga 30 gånger dock, snarare 5. Jag blir fortfarande nervös men på en hanterbar nivå. Det enda som märks utåt är att jag rodnar medan jag pratar, vilket jag lärt mig acceptera och inte bry mig om.

Mitt tips är att öva. Dra igenom ditt bidrag gång på gång tills du kan det ordagrant. Överdriv i början, öva så mycket du orkar. Du kommer få bättre självförtroende allt eftersom.

Usch, det är jättejobbigt att prata inför mycket folk. Men jag tror på:

Välja ett ämne som är intressant för dig! Något du vill prata om, som engagerar dig.
Vara väl förberedd/påläst. Ha mer material än för 3 min prat, ha för kanske 10 min så behöver du inte oroa dig för att glömma bort.
En liten lapp med stödord på.
Bestäm hur du ska titta. Titta i pannan/näsroten på folk och flytta runt blicken lite. Inte stirra rakt fram bara.
Inse att de flesta säkert är lika nervösa som du, de går ju också kursen att lära sig tala inför folk.

Skönt att läsa att det finns fler som känner likadant och jag måste säga att jag är imponerad av era långa föredrag, bara tanken på halvtimmespresentationer får mig att vilja hoppa ut genom ett fönster. Men jag antar att det är öva som gäller samt att hitta rätt sätt att tänka runt det.