Är det verkligen så att en gång otrogen - alltid otrogen?

Jag tror att man kan lära sig av sina misstag, men att det helt beror på hur stor självinsikt man har.

Jag tror dock att har man klivit över den där gränsenen för vad som "är tilåtet" så är det liksom inte så heligt för personen som vänstrar.
Såklart kan man lära sig av sina misstag osv, men spärren finns kanske inte där.
Det är min känsla för det hela. 

Nej självklart inte :) Kanske iaf på vissa, men det vet man väl själv om?

Har varit otrogen mot ett ex som jag var tillsammans med i 3 år, men skulle aldrig va det mot han jag har nu som jag har barn med!

Beror nog mycket på vilken sorts otrohet också, om det funnits någon bakomliggande tydlig anledning (som at man tex blivit kär), eller om man bara knullat runt bara för att man kan. Jag har varit fult otrogen innan, men tror inte jag kommer vara dte igen, när jag var dte hade jag inte så dåligt samvete men nuförtiden tänker jag på det nästan varje kväll innan jag ska sova, fastän jag inte ens är ihop med killen längre och det var jättelängesen. Det håller mig iallafall vaken om nätterna och jag mår piss över det, så därför tvivlar jag på att jag kommer göra om samma misstag för mitt dåliga samvete handlar inte om att jag blivit påkommen eller att jag förlorat något på det egentligen, det handlar bara om hur jag känner att personen jag var tillsammans med inte förtjänade min respektlösa behandling

Det tycker inte jag stämmer. Jag har spärrar och gränser nu och trivs utmärkt med det. Förr hade jag också gränser men jag var ung och brydde mig inte nämnvärt då det var ett dåligt förhållande och vi pratade knappt med varandra längre.

däremot är det nog svårare att ändras i samma förhållande, men tror många kan ändras med tiden när de träffat en ny. För som någon sa; när man tänjer på gränsen finns den liksom inte mer. När man varit det mot en person en gång så är det bra mycket lättare att vara det igen (speciellt om man kom undan med det) , även om första gången "bara" var ett misstag

jag var otrogen mot mitt ex.. är inte stolt över det men står för det... vår relation hade varit så fel så länge och det insåg inte han.. för han hade ju alltid rätt och oavsett vad jag kände så kände jag fel....jag försökte länge få honom att förstå mig, att jag hade behov, önskningar och drömmar som kanske inte alltid stämde med hans och att vi kanske borde kompromissa men ständigt fick jag höra att kompromisser var dåligt för då förlorade båda och ingen vann....

Det slutade med att jag var otrogen, både sexuellt och känslomässigt..vi hade bara sex en gång men vi hade mycket kontakt via sms och telefon...jag insåg efteråt att det var min väg ut ur äktenskapet eftersom min man sagt flera gånger att han inte gick med på att skiljas... jag vet ju att det inte spelar roll men han skrämde mig faktiskt och jag mådde dåligt som fan...jag visste ju att om han fick veta att jag var otrogen så skulle han kasta ut mig och det gjorde han..........

Jag ångrar att jag inte var starkare och klarade av att gå därifrån utan otrohet....men jag skulle aldrig göra om det..

Min nuvarande man och jag har haft våra svåra perioder..bland annat hade vi inte sex på över ett halvår en period...sen hade vi sex, en gång och så var det torka igen.. jag har stor sexlust för att vara kvinna och mådde skitdåligt... inte en enda gång under  de här tork-perioderna hade jag en tanke på att vara otrogen, jag hade möjligheterna, flera tillfällen.. manliga vänner som erbjöd sig att hjälpa mig (vilka jävla vänner förresten) med min frustration och dylikt... men mina känslor för min man var/är så starka att jag aldrig skulle kunna göra något sådant...inte ens sexchatta med nån....däremot gjorde HAN det vilket gjorde mig helt förtvivlad och arg.....Där sexchattade han med tjejer men förnekade mig sex....LÅNG bakgrundshistoria som nog få skulle förstå utan att jag utelämnade detaljer som skulle kunnat avslöja vem han är... men vi gick vidare....

JAG skulle aldrig kunna vara otrogen igen...inte ens en önskan om att hämnas dök upp när jag upptäckte att jag blivit bedragen....vilket gjorde att jag faktiskt mitt i det hela mådde väldigt bra... JAG hade iaf inte gjort något fel och det gjorde mig till den person som stod i maktposition att avgöra om vi skulle gå vidare och arbeta oss igenom detta... och med denna mannen är det verkligen värt arbetet... vi är idag lyckligare än vi någonsin varit....

Och nej.. jag tror faktiskt inte han kommer att bedra mig igen....och OM han gör det så löser vi det den dagen vi hamnar där.

Jag var otrogen mot mitt ex, men precis som du TS, i en situation där förhållandet sen länge var dött. Han bodde knappt kvar hemma då det var liksom bara det att ingen av oss hade gjort slag i saken och sagt att det var slut.

Har alltid trott innan dess, och känner nu efteråt, att jag är den personen som INTE är otrogen eller tycker att otrohet är ok. Och speciellt med min nuvarande sambo som är världens finaste (och dessutom den jag var otrogen med, iofs ett bra tag innan vi BELV IHOP) skulle jag aldrig komma på tanken.

Lärde mig mycket av det förra förhållandet, tex att göra slut/åtgärda problemen innan man blir någon man inte vill vara. Levde då i förhållande men kände mig som singel under nästan två års tid. Fortsatte väl vara ihop dör att typ, jag tyckte synd om honom. Korkat jag vet!!!

Så nej, en gång otrogen betyder inte alltid otrogen.

De som däremot är otrogna i ett aktivt och på ytan (och enligt partnern) väl fungerande förhållande skulle jag akta mig jäkligt noga för.

Jag har också varit otrogen. Var det mot barnens pappa. Vårt förhållande var kasst och jag hade satt en gräns att om det inte blir bättre inom ett halvår så skulle jag gå min väg och vi skulle skiljas.
Det gick ett halvår och det blev inte bättre alls, snarare värre än nånsin. Fick kontakt med en kille via ett forum där vi från början bara beklagade oss för varandra om våra liv med diverse bekymmer. Undan för undan insåg vi att vi hade känslor för varandra. Hade kontakt varje dag men sågs inte mer än tre ggr. Fjärde gången som vi träffades hittade mitt ex mail som vi skickat mellan oss. Och jösses vilken cirkus det blev. Han tog på sig martyrrollen, ringde runt till alla (även mina vänner) och körde snyfthistoria om att han blivit sviken.

Visst såhär i efterhand så skulle jag ha flyttat ifrån exet först och sen träffat den andra killen. Men man lär sig av misstagen som sagt.

Idag vet jag med mig att jag _aldrig_ skulle vara otrogen mot min nuvarande sambo.

Om min kärlek till honom nån gång skulle ta slut så tänker jag respektera honom såpass att jag avslutar allt med honom först innan jag ger mig in i något. Sen lärde jag mig iofs att det inte blir bra att hoppa från ett förhållande till ett annnat, man måste landa emellan för att det ska funka.       

En annan viktig sak i det hela är också ens egna självförtroende, då när jag var otrogen hade jag inte så mycket till självförtroende. Bekräftelse utifrån blev jätteviktigt. Idag vet jag exakt vem jag är och vilka positiva egenskaper jag har.  

Självklart stämmer inte det uttrycket på alla. Många är otrogna en gång och aldrig mer.

Det är väl inte det man menar med "En gång otrogen, alltid otrogen". Det menas snarare att när du väl har varit otrogen EN gång så kan du aldrig någonsin få det ogjort eller ta tillbaka det. Du kanske ångrar det djupt och gör ditt allra bästa för att förhindra att det sker igen men innerst inne vet du att du är en människa av diskutabel karaktär som kunde låta det hända över huvud taget, och att det mycket väl skulle kunna hända igen. Och det är DET som är erat straff, att leva med den stämpeln *OTROGEN* inom er för det finns ingenting ni kan göra för att tvätta bort den inför er själva - vare sig andra känner till den lilla hemlisen eller ej :)

Ok, slusvamlat. Men det är i alla fall sant.

Alla är vi olika , vissa knullar runt ångrar sig och gör aldrig om det.
Andra knullar runt ångrar inte ett skit och gör om det gång på gång

Det beror helt enkel på hur man är som person.....

En tanke bara:
Ni som säger att ni aaaaaaldrig skulle vara otrogna igen i era nuvarande förhållanden.
Tänkte ni inte likadant i början av de förhållanden ni var otrogna i ?

Mina egna erfarenheter av otrohetsträsket är att "en gång otrogen alltid otrogen" stämmer rätt bra , eller så hade jag bara oturen att vara gift med en osedvanligt lögnaktig kvinna utan någon som helst samvete eller empati.

ja jag tänkte så i början av mitt förra förhållande.. för jag var blind.. jag tänkte också att han älskade mig och respekterade mig som den jag är.. att vi tillsammans skulle bygga ett liv på våra gemensamma drömmar och önskningar.... men när han gick o köpte en bössa för 30.000 utan att blinka men skällde på mig en vecka för ett par jeans på rea för 250 kr... då började jag undra om jag varit lite blind...När han åkte på jaktresa till Nairobi och slängde 200.000 på det men förbjöd mig att hålla på med min hobby eftersom det inte var passande för en "officershustru"...saker och sidor som han inte visade i början av realtionen väckte en desperation hos mig... en desperation som jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi trodde att jag skulle nå till........

Trots att vi i denna relationen har haft sextorka, problem och gud vet vad så har vi alltid haft en intimitet, en närhet och acceptans och förståelse... vi har hela tiden arbetat emot att den andre ska vara så bra på att vara sig själv som det bara går.. att stötta varanda och vara där för varandra även om man gör fel ibland..

Funderade inte på det då tror jag, men jag kände på mig redan från början att det inte skulle sluta bra, att det inte var VI för resten av livet liksom. Var ung och både destruktiv och väldigt naiv på den tiden då jag ändå inledde en relation som sen uppenbarligen skulle vara så svår att avsluta. Var inget ont i killen, därför kunde jag inte ta steget och avsluta för vem skulle "ta hand om" honom då? men ändå.. det var INTE bra för mig.

Det beror på en själva hur man tänker. När jag var 20 år så mötte jag en man som var notorisk otrogen och jag
valde lämna honom. Av en slump möter jag honom 15 år senare och han är både gift och har barn.....och otrogen.

Sedan har jag en vännina som genom otrohet träffade sin nya pojkvän...och idag 20 år senare är de än tillsammans
och varken hon eller pojkvännen varit otrogna mot varandra. Visserligen var hennes förra förhållande verkligen i
botten och jag tror ingenting kunde ha räddat det.

Min nuvarande man har varit känslomässigt otrogen....visat alldeles för stort intresse för andra kvinnor då vårt barn
var nyfött. Fick jag rätsida på det? Ja,....efter 2 år och mycket SKRIK OCH GAP. Var det värt det? Med facit i handen...
NEJ...för jag litar aldrig mer på honom och jag har en viss mått av agg mot honom           

Jag hoppas verkligen inte att det är så, för både jag och min man har varit otrogna och jag vill inte vara det någon mer gång och jag hoppas inte han heller är det.

Jag tror att om man varit otrogen en gång, är det lätt att vara det igen.. så länge det är samma person. För då har man redan passerat gränsen för vad som är oki i det förhållandet en gång. 

Jag var otrogen mot mitt ex.
Anledningen är egentligen enkel, men därmed inte ursäktad.
Han hade misshandlat mig psykiskt i många år och någonstans trodde jag att det han sa var sant, jag trodde på att jag var värdelös och att jag utan honom inte skulle vara något alls. Att jag aldrig skulle bli älskad av någon annan för jag var inte värd det, att ingen annan någonsin skulle vilja förbarma sig över mig.
Så träffade jag en kille som blev en väldigt nära vän. Han lyssnade, han fanns där för mig, han såg mina bra sidor och uppmuntrade dessa, gav min komplimanger.. och jag fick för första gången på flera år känna att jag var värdig någon annans snälla ord och handlingar. Vi hade aldrig sex, men var väldigt nära en gång.
Jag försökte efter det att göra slut, men då bröt min pojkvän ihop och lovade att han skulle ändra sig. 
Svag som jag var litade jag på honom och gav det hela en chans till. Han fortsatte i samma stil. Glömmer aldrig när han sa "Inte ens Hitler förtjänar att ha en människa som dig i sitt liv". Så träffade jag en annan kille. På samma sätt som förra gången. Vi var nära vänner, vi pratade om allt, han uppskattade mig för den jag var och respekterade mig. Vi hade heller inte sex, men var också väldigt nära. 
Efter den händelsen insåg jag att det jag höll på med inte var rättvist mot någon, inte ens mot mig själv eftersom jag uppenbart och desperat letade efter en väg ut. Så då gjorde jag slut på riktigt och vi separerade efter det.

Den man jag idag lever med skulle jag aldrig aldrig vara otrogen mot. Jag har valt honom för den han är, och är inte intresserad av att ha någon annan. Skulle jag mot alla odds ändå vilja ha någon annan så är min respekt för min sambo så stor att jag skulle välja att ta upp problemet till ytan och antingen separera eller, om vi båda ville det, jobba med det som var fel i relationen.

Så .. Ja, jag tror att det blir en trend så länge man befinner sig i samma förhållande och det finns en anledning till otroheten (återigen, anledning är inte ursäkt). Men jag tror inte att man per automatik är en otrogen människa mot alla för att man varit det mot en.