hjälp när anhörig han agressionutbrott. ev borderline. obs långt

hon måste medicineras och få hjälp NU! Behöver inte bara vara borderline utan bioplär med, har ni något akut team ni kan ringa nästa gång hon blir våldsam eller hotar? i stockolm finns iaf ett psykakut team man som anhörig kan ringa, då åker dom hem till personen det rör direkt och personen får då samtal och ev lugnande och en bedömmning av ssk för ev inläggning.,men det är bara tillfällig hjälp då hon måste själv söka hjälp annars för hon är ju över 18.

Det stämmer absolut inte in på hur jag är!
Har borderline.
Ser aldrig någonsin mig själv som ett offer, tvärtom.
Ger aldrig någon annan skulden för något, riktar allt mot mig själv istället.
Har dessutom väldigt svårt för att bli arg på andra.

Det är en lång utredning för att se om någon har borderline. Sök hjälp av proffessionellt folk istället, för att se vad de kan göra för att hjälpa henne.
Lycka till!

Åh, hela din beskrivning stämmer så bra in på min sambo... Han har inte heller själv någon insikt i sina problem, men de går främst ut över mig och vårat barn.

Till slut lyckades jag få honom till att gå till läkare (och han tar nu medicin mot depression), men sedan är det ett antal månaders väntetid till att komma till psykolog. Jag antar och hoppas att psykologen sedan gör en utredning, för OM han har Borderline behöver han mera hjälp och behandling. Tyvärr kan vi tills dess bara vänta och se... Blir läget för akut har jag dock lovat mig själv att kontakta polis och/eller psykakuten, eller att "bara" lämna honom (inte det lättaste, tyvärr).

Jag kan nog inte hjälpa dig mer än att berätta att ni inte är ensamma om att ha liknande problem. Försök få din syster till en läkare under den period som hon är lugn, men se också om hon låter dig eller din mamma följa med för att hjälpa till att beskriva just er problematik.

Jag lägger denna tråd bland mina favoriter om du vill diskutera mera. Då jag själv är i en liknande situation pratar jag gärna mera.

Handlar inte borderline om någon slags gränslöshet och kan då inteden gränslösheten yttra sig både inåt och utåt och att det då alltså både kan bli "allt är mitt fel" lika väl som "allt är alla andras fel" beroende på ?! En tanke bara.  Att den med borderline är gränslös antingen innåt eller utåt, kanske det t o m är så att samma person kan vara båda varianterna?  Bara lite funderingar från min sida. // 
Ts, prata med någon som är duktig på psykiska sjukdomar, jag tror du får bäst hjälp där. 

Självklart är vi olika precis som alla andra .
Men för mig är det du beskrivit inga typiska kriterier för en med BPS.
Inte heller för de personer med BPS som jag känner genom min terapi.
Jag går på DBT och det har hjälp mig otroligt mycket, såpass att min psykolog nu säger att jag förmodligen inte har borderline längre. Det är alltså ingen sjukdom utan ett tillstånd.

min syster gick hos en kurator på VC för något år sedan, för att hon mådde dåligt... hon fick antidep medicin och så lugn som han var då har hon aldrig varit. saken e den att hon berättade ej för kuratorn om utbrotten utan för min syster tycker hon att hon har rätt att betee sig så och ser problem hos sin man, mannens familj, sin uppväxt osv... enl min syster tyckte då kuratorn tillslut, efter samråd med dr, att hon kunde sluta med detta då det inte var hon som hade problem och att hon mådde bättre...

när vi nämnt för henne att hon nog borde söka hjälp, så blir hon arg och tycker att vi är elaka och säger att hon är psykiskt sjuk..

min syster och hennes man har egentligen inte ett friskt förhållande, för när min syster mår bra då är han med på den banan... han är dessutom mycket dominant och har trauman med sig från uppväxten som gör att han är komplicerad. jag vet inte hur många ggr de bråkar och hon slår så man tror att de ska skiljas...

men det jag inte förstår är hur man ska få en som ej förstår sina problem, utan tycker hon har rätt at betee sig så, tt söka hjälp.

min mamma börjar bli äldre och orkar inte riktigt.. vi har pratat om att det skulle vara bra att ringa psykakuten när hon får utbrott.. men min mamma säger att hon skulle aldrig förlåta sig själv om hon ringer dit och sedan kommer min syster ta livet av sig för att hon känner sig krängt...

både jag och min mamma jobbar inom sjukvården där vi bor och känner mcyekt folk inom psykiatrin/kuratorer, men man vill inte blanda in "bekanta" i sin egen familj. vi vet hur tystnadsplikten kan vara ibland mellan kollegor.

Om din syster är gift kanske det är hennes man som kan hjälpa henne mera, främst med att söka hjälp (kanske även med din hjälp så klart).

Jag satte ett ultimatum till min sambo, antingen skulle han gå med på att söka hjälp eller också var vårat förhållande i princip slut (jag tänkte inte ta hans agressionsutbrott längre). Han gick efter ett tag med på att söka hjälp, men det har tagit ett bra tag innan han hamnade rätt i "systemet".

Har din syster och hennes man barn? Det har vi, och nu har jag gjort klart för min sambo att barnen kommer först, jag kan inte acceptera några vredesutbrott inför dem eller mot dem. Då lämnar jag honom direkt, och han vet att jag menar allvar. fast jag fortfarande älskar honom så får det inte påverka våra barn.

Självklart hoppas jag att han får en diagnos och bättre behandling nu när han skall träffa en psykolog, men om han inte får fram allt till psykologen kommer jag återigen "lägga mig i". Tyvärr funkar ju främst psykvården så att man måste ligga på för att få rätt hjälp, och det blir nästan alltid den anhöriges uppgift. Jag vet att alla inom vården har sekretess, men det hindrar inte mig från att kontakta läkare/psykolog/sköterska och berätta vad jag ser och upplever hos min sambo. De bryter ingen sekretess genom att bara lyssna på mig.

Har själv boderline och vet att alla som har boderline är olika..
så här är *min* boderline....  jag agera inte aggresivt så folk ser det..har inte jättelätt att bli aggresiv utriktad mot andra..Det har väl endast hänt ett fåtal ggr innan jag började medicineras..
Jo jag har lätt att hata folk innan jag lär känna dom och har väldigt svårt att bryta såna känslor-
jag tycker inte synd om mig själv utan har hat till mig själv .ser ner på mig själv,..ibland händer det att jag skyller på andra vid vissa händelse som blivit fel.då har jag bestämt mig att det är hon/hans fel och inte mitt och  om jag blir överbevisad eller tillslut förstår att det är mitt fel så får jag ett fruktansvärt hat mot mig själv och riktig ångerst..
Tack vare min medicin  så *tänder* jag inte till lika snabbt och ibland inte alls-Har blivit ,mycket lugnare som person och har inte tid att tänka på mitt mitt utseende som jag har haft sånt hat till innan..men visst ibland  kommer ångerst.och pannikattacker tillbaka men mår mycket bättre av mirtazapin som jag  medicineras .