Det absulut hemskaste; det är tiden då man misstänker att det är nåt som inte stämmer. Eller rättare sagt, tiden då man kastas mellan hopp och förtvivlan. (Kl 14. 10 vid köksbordet är man övertygad om att det "är något" och ångesten suger i maggropen, klockan 17.30 i badrummet kan man plötsligt tänka att det nog alls inte är något, utan man har snarare bara begåvats med ett "svårt" barn...)
Alla tankar, alla sena kvällar när man ligger vaken i sängen med oron malande, fy katten vad det tär på en!
Åtminstone var det så för mig. Min oro fanns ständigt runt hörnet, jag googlade fram motsägelsefull information, mottog välmenande men helt missriktade råd från vänner och bekanta, skuldbelade mig själv för att vara en usel förälder, oroade mig ytterligare lite till, malde mina tankar om och om igen med min sambo, som visste eller kunde lika lite som jag.
En annan period som var tung var strax efter att vår son verkligen fått sin diagnos, som blev adhd i kombinerad variant. Även om det var oändligt skönt att möta personal som trodde på mig, som såg de svårigheter jag beskrev och som kunde ge mig mer kunskap, var det så ensamt och ledsamt att veta att nu var det slut på drömmarna om ett "normalt" barn, nu fick jag sluta hoppas på att han skulle mogna till sig.
Istället fylldes huvudet av oro inför hans framtid, hur vi skulle kunna hjälpa honom, över hans skolgång, över möjligheten att han alls skulle kunna yrkesarbeta, ja kort sagt över allt som var möjligt att oroa sig för.
Och all spänning jag burit inom mig under flera år förlöstes i gråtattacker om nätterna, medan jag hela dagarna vandrade omkring som en zombie och stirrade på omvärlden som levde sina liv som om inget hänt. Jag stirrade på mig själv i spegeln och såg en HANDIKAPPMAMMA.
Men nu, några månader efter diagnosbeskedet, har tillvaron lugnat ned sig. Jag är den jag alltid varit, min son är den han alltid varit. Skillnaden nu är att vi förstår honom bättre och att vi kan försvara honom bättre mot människors åsikter om honom.
Men nej, inte var det så här det skulle bli att vara mamma - jag förstår dig så väl i den tanken. Jag tänker samma. Fortfarande kan det komma stråk av sorg vid den tanken. Men samtidigt har min son bättre hjälp idag och han har medicin. Därmed mår han bättre och hela familjen med honom.
Jag vet att det nästan är omöjligt att ta ett steg i taget när man är i din situation, så jag ska inte råda dig till det. Men jag tror ändå jag kan lova dig att om det nu skulle bli en diagnos på er son så kommer det leda till något bättre för er. Diagnosen ger faktiskt en bättre framtid med mer rimliga levnadsvillkor både för barnet och för er.
