Jag vill inte flytta hemifrån, finns det flera som mig?

Nu vet jag inte hur gammal du är just nu, kanske handlar det mest om en åldersfråga så att du är helt redo att flytta hemifrån om bara ett par år.

Annars tänker jag att det finns alternativ till att sitta ensam i en lägenhet, tex att flytta in i ett kollektiv (alla är inte 70-talsflummiga) eller studentlägenhet. Du behöver uppenbart lite hjälp och puttning för att ta steget själv och det hoppas jag att dina föräldrar kan hjälpa dig med. Börja kvällskurser tex, det är ett bra sätt att träffa nytt folk. Inte för att inleda en relation utan så du lär dig att umgås med folk (det är svårt att leva ett liv helt ensam).

Du får väl om inte annat skänka föräldrarna en tanke, inte sjutton vill de ha sin son/dotter hemma till 30! De vill väl som alla andra få lite tid för sig själva och slippa laga mat till sitt barn fortfarande.

Jag bodde hemma hos mamma tills jag var 27 år Jag gifte mig som 26 åring och även han flyttade in hos min mamma Det var roligare och bättre så,tills vi kunde hitta vårt eget. Jag betalade "hyra" till min mamma varje månad samt självklart tog hand om mina räkningar själv och handlade mat till oss. Ville jo inte att min mor ska försörja mig helt....Om dina föräldrar går med på det så varför inte. Har vänner som är över 30 och bor fortfarande hemma, inget konstigt med det!
Men jag kände att det var dags att flytta ut och starta ett eget liv, vilket jag tycker är skönt nu...skulle inte flytta tillbaka. Ingen har någonsin tittat konstigt på mig, eftersom de flesta av mina vänner bodde också hemma ganska länge, vi alla är lite mammiga

mamma blev jätte ledsen då vi flyttade, hon önskar fortfarande att jag/vi flyttar tillbaka...

Jag förstår dina tankar absolut.
Jag tror faktiskt mest att det är någon sorts Sverige/väst-grej att man ska flytta hemifrån när man blir vuxen. Något sorts konstig individualism kan man säga.
Jag bor med min kille nu som är har en utländsk mamma och i hans släkt (inte bland de som bor i Sverige dock) så är det vanligt att barnen bor hemma länge och oftast så flyttar de inte långt alls när de gifter sig utan håller sig nära familjen. Det är också vanligt att föräldrarna flyttar hem när de blir gamla.

Jag skulle vilja ha det så mer i Sverige, att familjen var närmare och att man tog hand om varandra. Jag ser helst att mina föräldrar bor hos mig när de är gamla istället för något äldreboene.

Förstår inte varför föräldrarna inte skulle vilja ha sin son/dotter hemma tills de är 30? Vad är de negativa med det? Vissa verkar resonera så att de vill börja leva när barnen är stora och har flyttat. Detta kan jag inte heller förstå? Kan man inte leva när man delar sitt hem med sina köra? Vad är att leva? Att bo ensamma i en stor villa, spela golf och träffa barnbarnen nån helg ibland? Nej jag tycker faktiskt att den svenska livsstilen verkar onaturlig, att sträva efter en i mina ögon extrem individualism.

Tja, antar att du trivs hemma helt enkelt. Jag var och är tre år senare tacksam varje dag över att jag flyttat hemifrån. Inte för att jag blev illa behandlad eller något, men jag ville helt enkelt sköta mig själv och följa mina egna regler.

Förstår inte alls, flyttade hemifrån som 16-åring och var självförsörjande som 17-åring samtidigt som jag pluggade, älskar min självständighet och att ta steget fullt ut.

Jag skulle faktiskt förutsätta att personen antingen var väldigt lat eller hade någon form av funktionshinder. Jag skulle aldrig dejta någon som bodde hemma efter 21.

Det är inget som hindrar dig!

Ta hand om min föräldrar/svärföräldrar när de blir äldre - absolut! Ska de få bra vård när de börjar bli gaggiga så får man nog engagera sig själv och kankse anställa en sköterska på deltid.

Alla är vi olika och en del är mer självständiga än andra, på gott och ont. Själv flyttade jag hemifrån som 17-åring, det var perfekt för mig. Dottern har nyss flyttat hemifrån, hon tog studenten i våras och är 19, det var lagom för henne. Självklart har vi nära kontakt ändå, ringer, facebookar och träffas men jag är inte intresserad av att bo i kollektiv själv, varken med främlingar eller mina vuxna barn.

För övrigt är det ett alldeles utmärkt sätt att umgås att spela golf med sina barn...

Det vet jag väl :)
Tycker bara det är knasigt att folk är så besatta i att skapa distans till sin familj :)
Jag tycker liksom att familjen är jätteviktig och ser absolut inget fel att ha dom så nära att man bor ihop. Det trorjag bara skapar trygghet. Men jag är nog ganska osvensk av mig :)

Tror att det kommer bli vanligare att barnen bor kvar länge i framtiden eftersom "vanliga" människor får sämre ekonomi än tidigare så man kommer inte ha råd att skaffa eget så tidigt kanske aldrig.
Tror inte att vanligt folk kommer ha råd med äldreboenden heller i framtiden så att ha sina gamla hemma blir nog vanligt, då spar man ju in pengar på barnomsorgen också.

Osvensk vet jag inte. Det är väl rätt svenskt att vänta med att skaffa barn också, eller menar du att fyra generationer ska bo tillsammans i ett hus?

I andra kulturer är man vuxen och skaffar barn vid 15 ungefär och flyttar då in i kvinnohyddan, ofta i grannbyn (av någon anledning är det nästan i alla "traditionella" samhällen så att kvinnorna flyttar till en annan by medan männen stannar kvar).

Jag tror faktiskt inte det är särskilt många som bor kvar hemma som offrar sig själva för att ge stöd åt sina föräldrar (som väl rimligen är någonstans runt 50 och jobbar för fullt), de flesta bor nog kvar hemma för att det är bekvämt och billigt.

Jag som förälder till unga vuxna tycker att det är pest och pina att ha dem hemma mer än en helg eller vecka då och då. Det är roligt när de kommer men roligare när de far, ungefär så! Jag älskar dem givetvis men det betyder inte att jag vill ha dem boendes här. Det är bara ett av våra barn som trivs lite för bra hemma iofs, h*n är sambo i egen lägenhet men är gärna här i långa perioder (med el utan sambon) och när vi har påpekat lite fint att det har blivit "lite mycket" nu så blir h*n sårad "för att h*n "inte är välkommen i sitt barndomshem".  Lång historia kort: Det har nu gått såpass långt att vi letar nytt, mindre boende nu, så att vi kommer ifrån "barndomshemsfaktorn". MEN så är det kanske inte för din familj, alla kanske gillar att bo ihop och då finns det ju inget problem. För oss börjar det dock bli lite av ett problem faktiskt.

Jösses! Känner som du, även om vi inte är i riktigt samma situation. Mina barn är stora och efter mångt och mycket har alla äntigen lämnat boet. De sista trodde att jag skulle bli för ensam (änka) och ville inte riktigt tro mej när jag envisades med att jag skulle trivas ensam. Den första tiden turades dom om att komma och bo hos mej på helgerna!!!!
Det har gått över nu, hoppas jag. Och livet är äntligen mitt eget. Jag får sova så länge jag vill, jag kan gå naken hemma hela dagen, strunta i att laga mat, behöver bara tvätta två maskiner i veckan, städningen är klart på en kick..............
Jag har fått tillbaka mitt liv, min tid och mitt oberoende.

Flytta hemirån ungar! Visst är det bekvämt att bo hemma, men bekvämt för vem? När man är vuxen är det dags att ta ansvar för sej och sitt liv och låta föräldrarna återta sitt eget liv och framförallt sitt eget hem.

Självförsörjande kan man vara hemma hos mamma också om det så man skulle vilja. Jag började jobba vid sidan av gymnasiet, städade varje helg hotellrum och kunde hjälpa till med ekonomin i hemmet. Var student länge så jag bodde hemma, inget konstigt med det!

Säger du att jag var lat? Funktionshindrad? Då är du verkligen ute och cyklar.

Nej, jag säger att jag skulle förutsätta det.

Jag förstår verkligen inte.

Ta mig inte fel, jag älskar min mamma och pappa, men... jag har bildat min egen då jag är förlovad. Jag vill, så fort som möjligt, flytta ut tillsammans med min fästman.

Det beror på personerna och situationen - dvs om det finns bostad o möjligheter att få bostad, ekonomi, hur både föräldrarna och ungdomen är som människor, vad de har för relation osv. Det jag tycker låter lite oroväckande i din ts är att du skriver - "är ingen utan dem bara ett tomt skal". Det låter för mig som att du inte riktigt är trygg i dig själv eller att du inte riktigt är dig själv, av någon anledning. Bara för att man flyttar hemifrån betyder det ju inte att man förlorar relationen till sina föräldrar heller. Det är ju bara en förändring av relationen. Man kan träffas ofta ändå och ha en nära relation.

Själv flyttade jag också hemifrån som 16-åring och hade då längtat efter att flytta länge, men detta berodde på att min mamma och jag hade en usel relation. Annars kan jag gott föreställa mig ungdomar som bor kvar hemma till 25-årsåldern utan att det är något konstigt, bara man trivs hyfsat bra ihop, det finns plats, funkar praktiskt osv och att man fortfarande kan utvecklas och bli den vuxna självständiga människa man ska vara. Tex kan jag tänka mig att ens barn har en helt egen del av huset/lägenheten där de sköter sig själva i stort sett, betalar hemma om de kan osv.

Kan verkligen relatera.

Vill inte flytta men inte för att jag är för lat för att flytta utan för att jag älskar min familj.

Inte jätte intresserad av att vara i en relation, känns otroligt läskigt att binda sig till någon även fast jag kanske gjort precis det till min familj... Men man har ju växt upp tillsammans, då är det svårt att föreställa sig ett liv utan de.

Och gillar vara själv, flytta hemifrån och bo själv kanske blir perfekt men kommer sakna min familj sååå mycket!????

Jag är 19 och känner inte heller för att flytta hemifrån på ett bra tag. Det skulle ändå inte gå då jag bor i stockholm, hyreskön är mkt lång och bostadsrätterna mkt dyra. Har inget arbete än heller men ska snart börja min utbildning. Som tur är tycker mina föräldrar inte att jag borde flytta på ett tag heller, har av olika omständigheter inga vänner och det skulle bli väldigt ensamt. Förstår inte varför man har så bråttom att flytta i Sverige, att allt ska vara så individualistiskt hela tiden. Jag ger och får sällskap av min familj, jag kan hinna få jobb, bygga upp en stabil ekonomi och sedan kanske få råd med en lägenhet. Varför skulle man sabba allt detta bara för att ha bråttom ut?

Precis så kände jag också, även om jag var i en relation. Älskade (älskar) min pojkvän men trodde jag skulle längta ihjäl mig efter speciellt mamma. Var 23 och gravid när jag flyttade in hos min pojkvän, efter 6 år tillsammans. Tycker det är jätteskönt nu. Har 2 mil till mamma och pappa, hälsar på 1-2 ggr i veckan. Det kan du också göra, eller oftare om du vill. Eller så stannar du helt enkelt hemma tills du känner dig redo :)