Skulle du ta hand om bonusbarnen om deras biopäron dog?

Ja, utan att tveka!

Om deras biologiska föräldrar av nån anledning skulle dö samtidigt så skulle jag självklart det. Men i mitt fall har jag haft bonusbarnen från de var 3.5-17 och 15-22 år. Det kan ju kännas annorlunda om man kom in när de var i äldre tonåren kanske? Är de gamla nog att prata för sig själva så får de nog välja var de hamnar.

utan tvekan!!

Min sons bonuspappa skulle det, enligt honom själv utan att tveka.

Jag tror det, men tror att hennes styvpappa vore ett bättre val egentligen eftersom han varit med längre. Men dog han också så ja, det skulle jag.

Det skulle jag absolut. Känns ju mycket bättre än att hon ska behöva komma till en helt ny familj. Med mig är hon ju redan "familj" om man säger så. Dessutom ska hon snart få syskon här (med mig och hennes pappa) så då vore det ännu konstigare att splitta på dem :)

Nu är de vuxna, men nej det hade jag inte. De har ett nätverk som då var betydligt närmare och troligen varit förstahandsvalet.
Min sambos ex har en stor familj som troligen varit det första alternativet.

Yes! Deras biomamma är piss( har dem aldrig) och mor/farföräldrar för gamla. Och de är en del av min älskling:)

Svår fråga faktiskt, och inte alls självklar för mig. Visserligen är min mans dotter i mitten av tonåren och kanske skulle man lösa det på något annat sätt med eget boende med någon förmyndare eller så då... Men hade det varit när hon varit yngre och vi saknat gemensamma barn så hade svaret blivit nej, utan tvekan. Hade vi haft gemensamma så hade jag nog tagit en diskussion med alla inblandade inklusive barnet och någon psykolog för att försöka komma fram till vad som var bäst i en sån extrem situation.

Men trots att jag tycker många delar av styvfamiljslivet är pyton så skulle det antagligen fungera att vara vårdnadshavare om något sånt skulle ske i dagsläget. Tonåringen står antagligen närmast mig av de vuxna hon har i sitt liv förutom sina föräldrar och jag är mamma till hennes halvsyskon, så det skulle väl kännas naturligt på det sättet. Jag skulle antagligen tycka att det var gräsligt jobbigt stundtals men man kan inte heller överge ett barn i det läget känner jag. Visst finns mostrar och fastrar som är involverade men då skulle hon få byta ort och kompisar och allt sånt och det är inte schysst.

Skulle å andra  sidan något hända min man, gud förbjude, så skulle jag inte ta på mig umgänge med hans barn utan då skulle hon få bo heltid hos sin mamma och hälsa på hos sina halvsyskon istället. Tack och lov så är barnet vuxet snart och jag kommer inte behöva ta ställning till sådana här frågor då, det är ju jättesvårt och en massa aspekter man måste tänka över.

Men svaret är, utifrån dagens situation, att ja det skulle jag om det var barnets önskan och det fungerade rent praktiskt med allt runtomkring.

Ja, absolut självklart för min del.