Bitter.. eller nåt

Känner mig bara så avis på alla med "lätta" liv. Bil, gemenskap, bättre ekonomi mm.

3 fina barn! Inte alla som har det

Ja, det verkar jäkla tufft hörru. Finns det något ljus i tunneln du kan se? Något du gillar att göra, någon stund på dagen där du kan känna glädje?

Jag vet att allt är relativt och jag är väldigt lycklig över mina tre barn. Men jag känner mig utarbetad och tiden räcker inte till, även när jag har semester. Äldsta klagar över hur tråkigt allt är, hur fattig jag är mm. Försöker uppfostra han och lära han att pengar mm inte har betydelse. Men han ser ju hur kul alla runt omkring har. Mina två yngsta barn har sjukdomar som ger mig mycket extra arbete.

Jag hinner aldrig med hemmet, plockar och fixar jämt men jag är ju så trött också. Tre ungar kan stöka ner! Har en stor uteplats som borde fixas med men där ligger bara massa leksaker huller om buller.

Jag jämför mig med mina vänner. Deras karlar handlar och fixar och ska de göra nåt är de snabbt där med sin bil. De tjänar bra med pengar och kan stoppa undan massor varje månad till sitt sparkonto.

Jag förstår att jag kan låta otcksam och så men det är inte kul när alla runt omkring far runt på semester, det shoppas och has mysiga grillkvällar. Folk har barnvakt och hinner med en massa skoj.

Själv har jag inte ens råd att gå på skansen knappt, aldrig barnvakt och allt är ett så stort projekt. ät trött på det här och vill ha det lite lättare..

Alltså jag förstår dig. Det låter tufft!

Släpp det där med att det ska vara så fint hemma. Sånt är för skitnödiga människor av den typen som måste skylta med hur lyckade de är på fb för att känna att de lever Kolla in:

www.facebook.com/groups/87500194530/ 

Jag hoppas att du får det lite lättare. Hur gammal är äldsta barnet? 

Fast om det är någon tröst så är inte alls "alla andra" lyckliga bara för att de har någon att dela livet med!
Folk separerar till höger o vänster - o separerar de inte så bråkas det o gnälls. Inte alla naturligtvis, men många av de man tror är så lyckliga har det egentligen inte alls särskilt bra.

Jag är också ensamstående, men med två barn.

Försök att hitta lite s.k vardagslyx - både tillsammans med barnen o på egen hand.
Ta vara på stunden på kvällen då barnen har lagt sig.
Har du äldre barn som är uppe lite längre; ha mysiga filmkvällar på helgen med något gott till. Kan vara chokladbollar som ni har gjort själva, behöver inte vara något dyrt.
Gör utflykter med en liten matsäck; till badstranden, lekparken eller skogen.
Ta en glass på sta'n.
Försök att unna er småsaker i vardagen, utan att det behöver kosta.

Försök att koppla va på kvällen när barnen har lagt sig, med en film/bra TV-program eller en bra bok.

Jobbar du? Pluggar?
Trivs du med jobbet? Om inte; försök att se över möjligheterna till att byta yrke.
Du skriver att du har dåligt med pengar; hur planerar du din ekonomi? Finns det några förändringar att göra?
Hur planerar du handlingen? Handlar ni flera ggr i veckan? Kan du inte börja veckohandla?

Hoppas det känns bättre för dig snart - ibland kan man ha en svacka.
Men kom ihåg; alla andra är definitivt inte lyckligare bara för att de har en sambo o en bil! 

Förstår dig... det är tufft. Jag har tur så jag skickar lite styrke kramar genom cyberspace och hoppas innerligt att du snart får en vändning. Något positivt som gör att du får nya krafter.

Nä jag tycker att det är jobbigt, allt går emot mig, brukar jag stanna upp. andas djupt och tänka på min underbara dotter. De stoppen, som tar två sekunder, ger kraft för att fortsätta. Ibland krävs det väldigt många sådana andningsstopp under en dag....

Skulle jättegärna veckohandla. Men hur får jag med mig så mycket åt gången på bussen? Trivs med mitt jobb, så där behöver jag inte byta. Tänker ekonomiskt hela tiden, försöker handla så billigt som möjligt. Sparar kläder så barnen kan ärva av varandra osv.

Vet också att folk kan verka lyckliga utåt fast de inte är det, men i min vänskapskrets är de nog lyckliga på riktigt. Står ju nära mina vänner, dock är de ett fåtal.

Kan bli så irriterad på dem ibland när de inte förstår min situation när de kommer till pengar och så. Jag har inte tid eller råd att sippa drinkar på någons veranda, och de kan inte riktigt fatta varför. Men det är väl så att man vänjer sig vid hur man har det rätt fort. De delar ju hämtning och lämning, matlagning och ekonomi. De skulle väl få en chock om de skulle göra allt själva helt plötsligt...

Äldsta är 10 år så han ser ju mycket på hur kompisar har det med märkesgrejer och liknande. Bor i ett litet hyresområde omringat av miljonvillor vid vattnet där de flesta av kompisarna bor..

Jag tycker verkligen att dina vänner borde förstå din situation. Om jag var de skulle jag bjuda dig inklusive ungar på grillfester och drinksippande. Men de kanske inte förstår att du skulle vilja det?

Kan inte vännerna ställa upp lite? Tex en är barnvakt medan en annan hjälper dig med stoehandling en gång i månaden? Bara det vore väl en lättnad?

Nej det skulle jag gjort för mina vänner och de för mig. Alt familjen men jag får känslan av att det inte finns något bra kontaktnät där?
Om man kommer överens om att en gång i månaden storhandlar du med en vän medan dennes partner elr annan vän passar barnen. Sedan kan du fylla på med dagligvaror bara som inte väger så mycket. Det är väl mest mjölk och fruk/grönsaker om man planerar väl och fryser in?

Kanske kan dagis/fritids vara överseende och låta dig snabbhandla det på vägen till hämtning?

Hej!
Är ensamstående med ett barn och jag förstår att det måste vara jobbigt ibland med tre. Min erfarenhet är att man måste titta i sin vänkrets, i sin släkt eller bland grannar om de kan vara kandidater för att ge lite hjälp. Man måste helt enkelt lära sig att be om hjälp, tyvärr är det sällan någon som erbjuder sig automatiskt, men kommer man med en konkret förfrågan om någon specifik hjälp är det sällan någon som säger nej. Tvärtom tycker många om att hjälpa till, men det blir kanske inte av att man erbjuder sig.
Är man ensamstående, så behöver man helt enkelt hjälp, det går inte att klara allt själv, det är den första insikten man måste ha själv, även om man gärna vill klara allt. Det är en tjänst för barnen att man blir avlastad, annars går det ut över dom. Det tog tid för mig att inse att jag måste ta till hjälp av mina vänner och släkt, men när jag väl bad om det fick jag bara positiv respons. Nu är jag påväg att försöka skaffa en barnflicka som ska passa min son, jag hoppas att jag äntligen kan börja gå till gymmet efter fem års frånvaro......
Lycka till, det är inte lätt, men det går!

Känner igen lite grand av det du beskriver.
Ensam mamma till två barn, snart 6 respektive 1 år. Har också det ganska kasst med ekonomin...

Har varken körkort eller bil, så buss alt gå en 15-20 minuters promenad till en ica nära. Nu funkar det hyffsat, har barnvagn modell stor som sväljer 2-3 kassar. Men man får helt klart handla oftare, eftersom det ändå inte blir speciellt mycket per gång.

För det mesta uppskattar jag ensamheten (antagligen för att jag är hyffsat nyseparerad, eller för att jag blivit bitter att gå på "niten" 2 gånger - dvs man har trott man hittat mannen med stort M, flyttat ihop, blivit en familj, men sen har männen fått "kalla fötter".)

Det är mest när praktiska saker kommer upp (hushållet, ekonomin,) som det hade underlättat att vara 2.

Annars har vi det kanon. Är så lycklig över mina barn, älskar dom mer än jag kan skriva i ord....
Och ännu är de så små att de uppskattar de små sakerna (som inte behöver kosta, tex en eftermiddag i Lekparken, en promenad i hamnen för att titta på båtar, etc)

Har du ingen affär med hemkörning i närheten då?

Eller samåk med en granne å handla hon kör hem  din mat du tar bussen hem med barnen och får hem allt du vill.

jag pratade myckte med en  kille förut som  hade pengar, bra  jobb,  reste en hel del, inga barn behövde inte passa upp  sjuka barn och springa på utvecklingssamtal mm  etc...
När han såg alla mina 4 barn på bild så sa han ett ord som etsade sig fast i mig.. hans uppfattning om min värld  och mitt liv som han ansåg att han inte hade.

LIVSKVALITÈ!