Ni som har barn varannan vecka, vad tycker ni om det?

Jag fokuserar helt enkelt mina barnfria aktiviteter till den tid jag inte har barnen. När jag bodde ihop med barnens pappa så gjorde jag ju saker mer utspritt så på det stora hela så träffar jag inte barnen så mycket mindre nu (vakentid tänker jag på) än jag gjorde som gift. Den stora skillnaden är semestern där det märks massor att jag inte har barn om jag fortfarande är ledig. jobbar jag så har jag ändå fullt upp och kan njuta av att slippa laga mat till trötta barn på kvällen och bara kunna rå om mig själv på morgonen.

Mina barn är större.. De tar sig till skolan sj. Min och barnens pappas relation är toppen. Känner inte att jag missar ngt så, vi kan ju ringa etc. Jag har så mycket frihet, behöver aldrig be om barnvakt.. Kan vårda min kärleksrelation. Får sova och slappa. Mm. För mig är det toppen:)

Bara reagerade på detta;  
Att inte behöva hämta barn, fixa mat, lägga barn osv varje kväll. Käka mackor till kvällsmat.

Är man i en parrelation så turas man väl om med hämta/lämna, fixa mat, lägga barn etc?

Mackor till kvällsmat kan man ju faktiskt fuska med enstaka ggr även med barn. Inte det ultimata men ok vid nåt tillfälle. 

Varannan vecka har funkat fint för mig och barnen, det viktigaste är ju att alla mår bra, att barnen får mycket kärlek och att vv-föräldrarna har en bra kommunikation och kan hjälpa varandra när behov uppkommer.

Jag har kunnat ladda batterierna, tränat, städa/tvätta mm. för att den veckan med barnen kunna ägna mit åt dem.

Nuförtiden har jag barnen på heltid....ensam....det är en omställning som heter duga! Har nog aldrig varit så trött och sliten. Men det uppvägs av att jag har mina älskade barn omkring mig, varannan helg åker de till sin far som av personliga skäl flyttade från stan. (helt idiotiskt i mitt tycke) 

Jag lever varannan vecka med mina barn, 3 och 5 år.

Jag tycker det är rätt plågsamt att vara utan mina barn en vecka i taget, och att upprepa det 26 gånger om året är inte kul.

Givetvis är det bra att kunna ta igen sig och så, och kunna vara mer tolerant i barnveckorna, men jag saknar det mer kontinuerliga vardagslivet, och att vara utan dom så länge är ju bara pest.

Sen undrar jag om/hur mycket barnen saknar sin ena förälder ständigt, och jag märker ju på dom att byta miljö inte är helt friktionsfritt för dom.

Dock så är ju alternativet att bo med modern ännu sämre, så det är det bästa vi kan göra. Men det är med viss sorg jag ser mina barns och min situation.

Det finns en anledning till varför jag är skild. Jag fick ta allt ansvar för allt i princip. Nu när han har barnen ensam varannan vecka så har han fått lära sig. Det värsta är att han var jämställd från start och sen smög det sig på sakta, men säkert och till slut stod jag där och gjorde allt och han "hjälpte till" om jag sa åt honom vad som behövdes göras.
Visst saknar jag barnen i mina barnlediga veckor, men jag har rätt mycket att göra i livet rent allmänt så jag hinner inte fundera för mycket.

Uttryckte mig nog lite tokigt. Vi delar 50/50 på hämtning och lämning, fixa mat och lägga barn. (Och visst händer det att vi struntar i matlagning och käkar mackor till middag trots att vi har barn). Jag menade nog snarare att om man lever tillsammans med den andra föräldern är man ändå inte "ledig" de kvällar den andre tar hämtning och matlagning. Barnen finns ju där hela tiden. De stojar, pockar på uppmärksamhet, vill att man ska leka, läsa saga, berätta om riddare, pirater och vad som hänt på dagis. Det är förstås härligt, jag gillar ju att vara förälder. Samtidigt som jag ibland kan sakna lugnet och självbestämmandet som fanns innan jag fick barn och när jag var singel. Det är ytterst sällan jag är hemma utan barn (däremot är jag förstås iväg på kvällarna ibland och träffar kompisar och sånt).

Jag ser det nog som så att det vore trevligt med lite mer barnfri (och sambofri) tid eftersom jag gillar att vara bara jag och bestämma allt själv, när det är självvalt. Däremot känns hälften av tiden, som det ju blir vid varannan vecka, som alldeles för mycket barnfri tid för min del. Jag skulle sakna barnen och tycka att jag missade för mycket. Det är ju inte bara utvecklingssteg man missar (typ barnet lärde sig cykla på pappaveckan och jag fick inte vara med och dela glädjen och stoltheten hos barnet när det skedde) utan den där vardagskontinuiteten om ni förstår vad jag menar. Mina barn ger mig kärlek, upplevelser, tankeställare osv varje dag och med vv-boende kan man inte komma ifrån att man får mindre av det.

Helt underbart med varannan vecka!!!

Jag tror att det händer att barnen saknar föräldern de inte bor hos, i alla fall när de är små. En ytlig bekant till mig som är separerad sen nåt år berättade för mig när vi sågs på ett kalas att hon var en mycket bättre mamma nu när hon inte hade barnen jämt utan fick egentid och så kunde hon fokusera helt på barnen när hon har dem. Men under samma kalas började hennes dotter gråta för att hon saknade sin pappa och för att alla andra barn hade både mamma och pappa med på kalaset, men inte hon. Att byta miljö som vv-barnen gör är nog inte heller helt enkelt. Hur många vuxna skulle vilja ha det så? Byta bostad, och också människorna i bostaden, varje vecka? Vet att många vv-barn vill flytta hemifrån bums efter gymnasiet just för att äntligen få bo på ett ställe.

Men jag vet också att det funkar jättebra för många. Barnen trivs och känner sig inte rotlösa. Så det är nog väldigt olika,

Jag ser det lite som en risk för vv-barn, att växa upp med föräldrar som ständigt "fokuserar helt" på dom. Barnen lär sig inte naturligt hur en vardag ser ut, utan riskerar att vänja sig vid att vuxna alltid är utvilade och längtar efter och saknar dom ständigt.

Det är lätt att säga att man minsann gör det till vanlig vardag de veckor man har dom, men jag tror man undermedvetet missar/agerar helt annorlunda än hur man var i kärnfamiljen...

Jag har en 4-årig tjej varannan vecka. Mitt ex och jag är goda vänner och har alltid varit det så vi pratar ofta i telefon med varandra och även med dottern för att hänga med bättre. Mycket mms och bilder skickas också! Jag känner själv att man blir "van" efter ett tag. I början var det fruktansvärt men nu är det ok. Den veckan som jag har henne så känner jag också att jag har mer energi och ägnar mig helt och hållet åt henne vilket man kanske inte skulle orka om man hade barn på heltid alla gånger (vad jag tror bara). Nackdelen är som ovan skriver att hon är van vid mkt uppmärksamhet och det märks nu när hon kommer upp i åldern och leker med andra barn så det försöker vi verkligen ta tag i! 

Det finns för och nackdelar med ALLT här i världen.