jag har förlorat honom och det är mitt eget fel

Vad kan man säga... gjort är gjort....du gjorde en rejäl tabbe och det blev stora konsekvenser. Inte så mycket att göra än att gå vidare. Du kanske har lärt dig något till nästa relation. Var glad över att ni fortfarande har en hyfsad relation till varandra , jag skulle inte ta i mitt ex med tång , undviker all kontakt med henne , förutom det som är absolut nödvändigt kring barnen.

Det lustiga är att du först skriver att du var otroget och att det är ditt fel etc... sen går du över till att förklara , nästan ursäkta din otrohet , iof rätt vanlig reaktion hos de som varit otrogna , man vill inte gärna ta in att man verkligen har sabbat allt och att det inte finns någon återvändå , men lite lustigt ändå.

Det enda råd jag kan ge dig är att acceptera att det är som det är och att ert förhållande är över och gå vidare.
Det kanske är till det bästa , du älskade nog inte honom så mycket trotts allt eftersom du var otrogen ?

Det finns alltid någon anledning till varför man är otrogen. Däremot är det ingen ursäkt. Jag blir less på folk som inte ser skillnaden mellan en anledning och en ursäkt. En anledning är till för att förstå (något han verkligen vill). En ursäkt är något som godtycker det man han gjort. Men varje gång man försöker förstå, får man skit för att man försöker hitta på ursäkter. Ja då blir det ju lite svårt att förstå någonting överhuvudtaget.
Båda har vi gjort fel i relationen. Jag tappade däremot taget och var otrogen. Jag har gjort fel. Och det vet jag. Och jag ångrar mig. Och jag kommer aldrig mer göra om detta misstag. 

Däremot förstår jag inte vad han förväntar sig av den här "prov"separationen. Den är till för att ge varandra distans och eventuellt hitta tillbaka till varandra. Inte för att ta och skaffa sig en ny partner första man gör. Då är det ingen provseparation i mina ögon, utan en definitiv separation. Och då undrar jag vad dessa intima stunder vi har nu betyder för honom.

(och av någon anledning låter du precis som mitt ex, hm) 

han kanske jagar andra för att du ska få känna hur det känns? prata med han om det

Jodå jag vet precis skillnaden mellan anledning och ursäkt etc... det är något som jag och mitt ex diskuterade väldigt ofta under vår "kris" pga av hennes otrohet som slutade i en separation. Problemet är bara att det är väldigt väldigt vanligt att den som varit otrogen mer och mer går över till att använda anledningar som ett försvar för sina handlingar. Jag var otrogen för att.... det finns en hårfin linje där som är väldigt frestande att överträda eftersom det lättar lite på skuldkänslorna... det är oxå en fälla därför att det är väldigt lätt hänt att det blir mer och mer sådant ju mer skuldkänslor man känner , att man lämpar över en del av sin egen skuld på sin partner för att på något sätt rentvå sig själv.

Resonemanget , jag var otrogen för att.... har ett inbyggt fel... de flesta par har liknande problem i sina förhållanden , problem som öppnar dörren för otrohet , gör en mottaglig för det. Men bara vissa VÄLJER att vara otrogna , andra väljer att tala om det med sin partner , eller avsluta sina förhållanden innan de ligger med andra. Mao att säga att jag var otrogen för att.... eller förhållandeproblemen som LEDDE till en otrohet... är ett sätt att rättfärdiga sig , att göra sin partner delaktig. Förhållandeproblem öppnar dörren för en otrohet ja , men beslutet att ta steget genom den dörren står man för alldeles själv.... förstår du skilladen ?

För övrigt låter du väldigt likt mitt ex du med... och det lustiga med henne var att hon oxå aaaaaldrig mer skulle vara otrogen , vilket jag tyvärr gick på och gav henne en ny chans , men det visade sig senare att hon fortsatt vara otrogen hela tiden , trotts jättefina argument och en massa diskutioner på FR om anledningarna till hennes otrohet. En annan lustig grej är att hon gjorde en massa inlägg i ett annat forum kring sin otrohet , anonymt såklart. Om det märkliga är att i början så beskrev hon det som att hon var rätt nöjd med sitt förhållande men saknade passionen etc (det vanliga) och att hon helt enkelt var sugen på att knulla med någon annan , en kollega. Sedan när hela helvtet brakade loss och det blev stora konsekvenser av hennes otrohet så började inläggen helt plötsligt ändra karaktär , då hade hon helt plötsligt lidit alla helvetes kval i vårt förhållande , och det blev mer och mer sådan ju större konsekvenserna blev. Mao så använde hon vårt förhållande som en slags syndabock för hennes otrohet , genom att göra sig själv till ett stackars offer och mig till medskyldig så lättade hon på sin egen skuld... väldigt praktiskt. Och det fortsätter än idag efter ett år som skiljda , hon fortsätter att svartmåla mig så mycket som möjligt , göra mig till boven i dramat , göra sig själv till ett stackars offer med alla hon pratar för att rentvå sig själv. Väldigt medvetet och planerat.

Det är anledningen till varför jag är skeptisk till inlägg där folk försöker hitta "anledningar" till sin otrohet , eller där folk säger att de aaaaaaldrig mer kommer göra det eftersom jag hört de flesta sådana argument och erfarit att de som varit otrogna ofta förstätter med det. Både i min egen erfarenhet och bland mina vänner och bekanta.

Ang varför ditt ex vill fortsätta ha sex med är väl just pga sex..... han vill väl ha någonstans att doppa tills han hittat någon ny. Om han aktivt söker kontakt med andra tjejer så har jag svårt att tro att han vill bli ihop med dig igen. Men det enda sättet att få reda på det är väl att prata med honom om det ?

Låter som mitt ex med. Att när konsekvenserna kom för henned handlande så började hon skjuta över mer och mer på mig, jag var felet och alla dom typerna av "ursäkter" ... Svartmåla gör hon för alla hon känner, men då jag kapat kontakten så mkt som möjligt med henne (har barn ihop så går inte hur mktsom helst) och gemensamma bekanta, så bryr jag mig föga idag. Dom flesta vet vad hon går för, och dom som inte gör det, förtjänar henne .. :)

Haha , jag har läst och svarat på dina inlägg i andra trådar , och det låter nästan som om vi varit gifta med samma kvinna

Jag gör oxå mitt bästa för att undvika all kontakt med mitt ex. Mest för att hon är otroligt manipulativ och en sådan människa gör man bäst i att hålla på avstånd , men även för att jag blir illamånde av all kontakt med henne , all ilska och frustation över allt skit hon har gjort och fortsätter göra kommer tillbaka så fort jag ser människan , och tyvärr är det oundvikligt att träffa henne då vi har två barn.

Ang att svatmåla mig , så skiter jag egentligen i det oxå , eftersom de flesta av våra gemensamma vänner vet precis allt skit hon har gjort , och med dem håller hon en låg profil för att hon vet att det inte fungerar att snacka skit om mig , vissa av våra gemensamma vänner , bla hon som förr var hennes bästa väninna har vänt henne ryggen då hon var en av de få som med egna ögon såg hur svinigt hon betedde sig , hur manipulativ hon är eftersom hon manipulerade och ljög för dem med.

Däremot har jag börjat lägga märke till att flera mammor till barnens kompisar , sådana som man brukade tjattra med på dagis / skola osv , har börjat undvika mig eller är väldigt kalla. Kan bara tänka mig hur mycket skit hon har snackat om mig med dem eftersom hon där vet att bara hennes version kommer fram och kan tuta i dem vadsomhelst. Inget som jag egentligen bryr mig jättemycket om då jag inte umgås med dessa människor men lite synd då det trotts allt är föräldrar till barnens kompisar , och jag hoppas att det inte påverkar barnens relation till sina kompisar de veckorna jag har dem.

Tragiskt med människor som inte kan stå för sina misstag.....

Ursäkta, men vart exakt står det skrivet att jag inte är redo att ta ansvar för mina misstag? Det är inte för att ditt ex inte tar ansvar, att jag också struntar i att göra det. Och nej. Jag tänkert aldrig mer vara otrogen, inte mot mitt ex (om vi nu skulle bli ihop igen) eller någon annan. Jag har lärt min läxa hård och ordentligt och jag tänker ändra på mig.

Men du har rätt; det finns absolut inga ursäkter, eller anledningar för den delen, som försvarar min otrohet. En mycket enkel anledning skulle väl kunna vara att jag har varit en ren självisk och dum idiot. Samtidigt var jag inte riktigt medveten just då om att jag var det, men det ursäktar inte mitt beteende och det är jag mycket väl medveten om.
Däremot, när man hamnar i en sådan kris i en relation, där otrohet är involverad, då är det viktigt att man försöker förstå VARFÖR saker och ting blev som de blev. Både jag måste förstå detta, för att kunna förlåta mig själv och stå för mina misstag, och han är tvungen att förstå det, för att det då blir lättare att hela sitt hjärta och få tillbaka sitt självförtroende.

Dock skyljer jag inte på honom. Vi hade en dålig relation. För detta, påstår jag att både jag och han måste ta 50% ansvar var. Otroheten står jag för till 100%. Det är en kombination av en dålig relation och mitt extremt dåliga självvärde. Hade inte jag haft detta dåliga självvärde, hade jag troligen inte varit otrogon, trotts den dåliga relationen vi hade. Då hade jag antingen gjort slut, eller löst det på ett annat, smartare sätt. Det låga självvärde står jag för själv. Jag säger inte att det är hans fel, inte ens min mammas fel, som struntade i att bekräfta mig som barn (och nej, jag söker inte något medlidande nu). Utan det är jag. Som vuxen borde jag har tagit ansvar för mig själv och mina känslor, och det gjorde jag inte.

Jag ska tillägga att både jag och mitt ex går i individuell terapi. Han för att lära sig att uttrycka sina känslor och bearbeta smärtan. Och jag, ja också för att lära mig samma sak, samt ta ansvar för mina känslor och därför höja mitt självvärde.
Dessutom går vi i parterapi. För att förstå och hitta tillbaka tillitet. Även om vi aldrig kommer bli ett par igen, så gör vi parterapin, för vi vill vara de bästa föräldrar för våra barn som vi bara kan. Själv hoppas jag dock att vi kan hitta tillbaka till varandra.

Vad gäller sexet. Jag har själv tänkt tanken att han bara utnyttjar mig tills han lyckas få nästa brud i sängen. Men sexet vi har, är magisk, nästan spirituell. Kanske för att vi nu har inget att förlora. Även våra samtal är väldigt intima; vi har pratat mer de senaste veckorna än vad vi gjort på 9,5 år. Ändå snackar han om att knulla första bästa kvinna som bekräftar honom. Och det är där jag blir förvirrad och ledsen. Ja, jag har gjort fel. Stort fel. Men som mamma till hans barn och kvinnan han, enligt han, har älskat i 9,5 år, hoppas jag att han åtminstone ger den här provseparationen en chans; vilket betyder att han minst kan vänta några månader innan han går och slänger sig i ett nytt förhållande. Att han vill ha sex med en annan, kan jag nog förstå. En one night stand, för att få känna hur det är med en annan kvinna, fine, det skulle såra mig också, men det är inte samma sak som att leta efter en ny efter så kort tid. Jag hoppas däremot att han kan ge "oss" och vår möjliga framtida relation "the benefit of the doubt". M.a.o. att vi som sagt tar den här distansen för att hittar oss själva igen. Skaffar han sig direkt en ny kvinna, då är det väl ingen provseparation, utan en definitiv separation. Och då får ingen av oss tid att hela, låt bli en chans att hitta tillbaka till  varandra.  

Det kanske låter som bullshit i dina öron, anonym (man), men jag har lixom vaknat ur ett koma, där jag var helt bortkopplat ifrån mina känslor. Idag förstår jag hur mycket jag älskar honom. Det kan dels bero på rädsla. Men framför allt beror det på att jag faktiskt gör det, och att jag tappat bort mig själv ordentligt dem senaste två åren. När jag ser tillbaka på det jag har gjort och skrivit och hur jag betett mig, känner jag knappt igen mig själv. När jag träffade honom för 9,5 år sedan, visste jag att jag skulle leva ut mitt liv med honom. Och det vill jag fortfarande. Ibland kan man få en andra chans, och göra någonting bra med det.

Ge mig gärna mer input eller feedback, Anonym (man), om du orkar, för jag vill vara den bästa människan jag kan vara nu, för mig, honom och mina barn. Du blev sårad av din egen ex-fru, och då förstår jag att du reagerar precis som du gör. Mitt ex's kompisar reagerar olika. Många dömer inte. Det är dock framför allt kompisar som själva blivit sårade av en kvinna, som är väldigt bittra och försöker övertyga honom vilken bitch jag är. En sådan har han nu åkt på semester med. Hans tjej kom hem från en dag till en annan och lämnade honom för hans kompis tillsammans med det ett-åriga barnet som han trodde var hans, men egentligen var kompissens. Han förlorade alltså barn och fru på en dag. Great. (inte great för honom såklart, men på nåt sätt tycker jag att han är fel och bittert sällskap för mitt ex just nu, för det enda han kläcker ur sig nu är hur varje kvinna på jorden är piss-ursäkta språket).

Ledsen om du fick uppfattningen att jag anklagade dig för att inte ta ansvar för din otrohet.
Det jag försökte göra var att beskriva hur lätt och vanligt det är att den som varit otrogen lägger allt eller delar av sitt ansvar på sin partner eller förhållandet , det är tyvärr en jättevanligt reaktion , någon slags skyddsmekanism.

Alla människor är olika och därmed även hur deras raktion till otroheten , det kan mycket väl vara så att du verkligen har lärt dig din läxa och verkligen står för ditt misstag. Du till skillnad från mitt ex verkar ha insett ditt misstag och vaknat ur din koma , men även det kan komma att växla igen beroende på hur det utvecklar sig. Tyvärr blir man lite bränd av en sådan erfarenhet , vissa blir tom bittra och ser alla kvinnor som potentiellt otrogna , jag gör mitt bästa för att inte hamna i det facket (som din mans kompis) , men däremot är jag väldigt skeptisk pga av mina egna dåliga erfarenheter av att "förlåta" , även bland de i min omvigning. Jag har iaf lärt mig en läxa och kommer nog aldrig någonsin igen förlåta en otrohet , det är helt enkelt inte värt det , för stor risk att det repeteras och förhållandet blir sig aldrig likt igen , den lilla bubblan som var vi , något unikt , spricker och kan aldrig återskapas. Men som sagt , jag är nog färgad av mina egna dåliga erfarenheter , finns säkert de som lyckats. 

Har man sett sin numera föredetta partner gråta , böna och be på sina bara knän , sitta och ha långa utlägg på hur hon aldrig någonsin skulle kunna vara otrogen , både hemma , på FR , och på forum som denna , men samtidigt hela tiden försätta vara otrogen bakom kulliserna , ja då blir man lite skeptiskt när man ser det igen. Lite , jaja vi får väl se känsla.......om du förstår vad jag menar ?

Vad gäller din man , så vet jag inte riktigt hur han har reagerat , du beskriver inte så mycket på hur han reagerat på din otrohet , mest om att han söker kontakt med andra kvinnor.

Att han går på terapi kan jag förstå , en otrohet drabbar en väldigt hårt emotionellt (jag gick ner 10 kg) och då är det bra att ha hjälp att komma vidare , om inte annat så förkortar det läkeprocessen. Att ni går på FR gemensamt kan vara ett tecken på att han har för avsikt eller åtminstone funderar på att ge ert förhållande en ny chans , men det behöver inte vara så , det kan oxå vara så att han vill få ett bra avslut på ert förhållande , att han vill få reda på allt som hänt , bearbeta osv så att han slipper ha frågetecken , oavslutade kapitel när ni separerat. Det kan oxå vara så att han är tveksam , att han inte riktigt vet vad han vill. Men allt detta borde ni väl kunna diskutera på parterapin ?

Om du är nyfiken på vad han går igenom känslomässigt så kan du googla på tex, "otrohetens faser" , finns massor med bra länkar som beskriver en otrohet och dess faser.

Det är viktigt att ni pratar mycket, det är viktigt att du svarar ärligt på alla hans frågor, även om det känns jobbigt. Försköna inget.. Var brutalt ärlig, det är enda sättet att få honom att förstå att du verkligen ångrar dig. Vill han veta varför, försök vara ärlig och säg varför.. Vill han veta detaljer, ge honom detaljer. Berätta ALLT. Detta är enda sättet att släppa, förlåta och gå vidare. Du måste öppna upp dig 100% Ge honom rätt till din mobil, din mail och facebook eller annat. Han kommer inte lita på dig i början (med all rätt) Men kankse med tiden.

Säg att du älskar honom men att du vill han också har sex med någon annan så att ni står lika och kan börja om..

Problemet är att han inte bara vill ha sex med en annan. Utan han vill att det ska betyda någonting. Han vill bli kär igen. Och han vill bli bekräftat, säger han, nu att jag har bränt honom som jag har gjort. Och då anser jag att vi förlorar den sista lilla chansen att hitta tillbaka till varandra.

I övrigt har jag varit så ärlig jag bara kan. Han känner till alla vidriga detaljer. Han har haft tillgång till allt, min mail, mobil, facebook... allt! Jag har låtit honom ge mig all skit i världen och tagit emot det så mycket jag kan. Jag har försökt förklara, inte för att jag vill skylja ifrån mig, men för att han vill ha en förklaring, men han accepterar inte; han säger bara att jag bortförklarar, vilket jag verkligen inte gör. Jag har sagt till honom 100 gånger att det är mitt fel, inte hans. Jag vet inte vad mer jag ska göra eller säga.