Öppen hjärtkirurgi och inte ens 30

Men du. Jag fattar att det känns skittungt nu, men jag tror att det kommer gå bra! Ett ärr på bröstkorgen är väl inte avskräckande? Tror att många kommer tycka det är spännande! Att få barn är ju inget problem, inte heller att äta Waran ju! Det kommer ordna sig!

Förstår inte varför du drar massa paralleller mellan hjärtop och självförtroende och svårt att få tjejer. Ett ärr på bröstet är inte det minsta avtändande!

Sen förstår jag att det är jobbigt mitt i karriären och så men det är som det är nu. Sjukskrivning är en pyttetid i ett livsperspektiv,

Det är mest jag som tänker att om det kanske är ärftligt eller att folk kanske tror det...

Tack!

Förstår självklart att det känns oroligt och jobbigt men vill bara säga att ärret blir absolut inte gigantiskt! De gör verkligen ärren jättefina nu, inte alls som för några år sedan. Dessutom bleknar det ganska fort så det tycker jag verkligen inte du ska tänka på!

Okej, tack.

Ngn som vet var man kan hitta personer som fått dessa operationer som man kan prata med?

Är det ett medfött hjärtfel så kan du kontakta GUCH. Titta här:

http://www.hjartebarnsfonden.org/page112147.html

Har läkaren sagt att du blir sjukskriven i 3 månader? För det låter ganska länge tycker jag... Lycka till!   
 

Förstår att det är tungt, genomgick min andra hjärtoperation förra våren. Det är tungt men 3månader bör du inte behöva vara sjukskriven. Jag låg på sjukhuset en vecka o sen är man groggy ett par veckor till men så länge man inte bär tunga grejer så kommer man tillbaka till vardagen rätt fort.
Och att ärret skulle hindra dig från o träffa  en kvinna o leva med förstår jag inte alls. Jag har altid haft ett ärr över bröstkorgen och även fast det inte är snyggt så döljer du det med en t-shirt och en sådan sak är knappast avgörande. Och jag har trots ärren hittat den rätta, gift mig o fått 2 fina barn!

Det är en pers, men du kommer ta dig igenom det och återgå till ditt vanliga liv snart därefter!
Hör av dig om du vill prata

Talade med läkaren igen idag (då han skulle kolla med en kollega gällandes om det skulle köra plastik eller ej) och han sa att de vill operera iom att jag känner en hel del symptom och så.

Iaf så frågade jag om sjukskrivningstiden och tre månader gäller för tungt arbete. Jag är student så han tyckte 4-6 veckor på ett ungefär. Detta blir ju kanon om man samtidigt planerar in detta med jul-ledighet och då tappar jag inte så mycket studietid heller.

Känns med andra ord mycket bättre idag och jag ska även diskutera med skolan och sedan meddela "bokningscentralen" för att få så bra tajming som möjligt :)

Hej på dig!
Jag förstår att det känns jobbigt och vill ge dig ett par tröstens ord på vägen.
Min man - bättre begagnad nu, men har ju inte alltid varit det - har gjort samma operation som du står inför.
Det är inga som helst problem. Waranet är lite trist, men får man det bara rätt inställt efter sin livsstil så funkar det finfint - jag kan meddela att mannen klämmer i sig en och annan bärs på helgerna, inga probs även om läkarna såklart har en restriktiv inställning när det gäller Waran och alkohol.
Det är ett nytt preparat på gång så i framtiden kommer man att slippa Waran. Känner du att det trots allt är jobbigt med Waran så finns det andra möjligheter än just en mekanisk klaff - då slipper du Waranet efter ett tag, men däremot kan du behöva göra om operationen längre fram. Längre fram är troligen lika med att operationen utförs via ljumsken - har redan idag gjorts, men det är ovanligt.

När det gäller ärret - det syns nästan inte med dagens teknik. Min man gjorde om sin operation 2005 och trots att han hade ett gigantiskt ärr innan på samma ställe så är där idag bara ett svagt streck. Att han gjorde om sin operation beror på att han hade extrem otur i kombination med att han inte uppsöker läkare fast han känner att han borde det - en mekanisk klaff håller över en livstid så det är inget du behöver oroa dig för.

Mannen har 4 barn och ingen av dem har ärvt hans problematik - andas ut på den punkten tycker jag - det finns inga belägg för att klaffläckage är ärftligt - de uppstår t ex pga blåsljud.

Själva operationen - ja, man ska ha respekt för alla operationer och öppen hjärtkirurgi är en stor operation, MEN - det är en rutinoperation. Kolla KS hemsida så finner du att de gör 1000-tals dylika operationer / år. Prognoserna är goda.

Livet är gott. Ta vara på dig och var positiv. Det kommer att gå bra! Du kommer dessutom att må bättre efter operationen och därmed få livsglädje.
 
Det finns en kvinna därute för dig och som kommer att älska dig. Med eller utan ärr och hjärtproblematik.
Mannen hade som sagt ett gigantiskt ärr - jag kunde inte bry mig mindre - jag har kvar honom efter 18 år och då har det ändå tillkommit en massa fula ärr (inte det på bröstkorgen då - för det är ju fint:)) 

Allt gott till dig!

Skönt att det känns bättre efter att ha talat med läkaren!

Om det är ett klaffbyte du står inför så kan man få biologisk klaff, jag fick en donerad. Har inte behövt ta nån Waran och när denna klaff tröttnar, dem har en snitt livslängt på ca 12år så har dem förberett så dem kan byta via ljumsken så jag kommer slippa fler öppen bröstkorg operationer.

Ang ärftlighet som föregående talare skrev om så pratade jag med hjärtläkare om det igår som sa att risken ökar med 5-6% om mamman har hjärtfel, men vet inte hur det ser ut om det är pappan.

Tanken är att de ska reparera klaffen med plastik, dvs de typ syr till den på nå vänster. I bästa fall så blir jag tydligen helt återställd, utan medicinering. De pratar om ca 70-80% chans för det, vilket låter bra.

Det är inte alltid det kan utföra plastik men jag var tydligen en kandidat för det.

Det känns också som att jag är rätt så ung för att utföra såna hära operationer, jag känner ju liksom knappt att jag börjat livets lilla resa innan det uppstår massa komplikationer. Ni verkar ju ändå ha upplevt en hel del och har en partner att stötta sig mot under dessa tider, det har inte jag... Och det känns ju inte sådär som något man tar upp på en dejt heller... Om vi säger så :/

Har du inte familj och föräldrar? Min mamma var mitt största stöd även fast jag såklart också hade min man. Men min mamma har varit emd från början och har levt med det precis som jag har även fast hon bara gått vid sidan av så att säga...
Hur länge har du vetat om detta? På vilket sätt påverkar det din vardag?

Jag har delar av familj kvar, men de bor på andra sidan landet, talar med min mor en del vilket stöttar mig. Det är dock inte samma sak för mig som att ha en partner. Jag är fruktansvärt dålig på att gråta kan man säga... Och känner ibland att jag behöver det.

Just idag känns det bra och livet är på nån sorts topp igen.

Har vetat om mitt "fel" i två år men har trott på en annan fix som det har talats om i nästa två år, mitra-clip där de går in via benet med en tunn "arm" och sätter på en klänypa som fixar det mkt enkelt och man åker typ hem samma dag som man åker in, behöver inte söva eller så. Dock har de ju slutat med denna metod fick jag veta i torsdags då och det var då som chocken kom över att behöver göra ett större ingrepp osv. Men jag har lugnat mig nu men jag kommer nog få paniken igen då det börjar närma sig...

Jag fungerar normalt så länger jag inte anstränger mig över en sorts "medel" belastning... Jag kan gå i rask takt utan att akut behöva avbryta, oftast iaf, jag kan jobba (jobbar inte fysiskt) men jag har otroligt svårt att träna, kan bli supertrött vissa dagar helt utan vidare och liksom inte riktigt orka hela vägen ibland heller. Sex har jag inte haft sedan jag fick diagnosen... Jag vet att med mitt ex så kunde jag få sådana jävulska hjärtklappningar i upp till en halvtimme efter att vi haft samlag och det berodde på detta tillstånd... Med medecinering så blir det troligen svårare då jag har lägre puls men kraftigare slag och har svårare för större belastning...

Hur går det för dig?