hitta gnistan igen?

Ingen som har lust att dela med sig...?

För oss är det viktigt att vi tar mycket på varann.. massage, kramar, pussar m.m.

Ni kanske skulle dejta lite: äta middag, gå på bio, spa, romantisk weekend. Bara göra saker på tu man hand o samtidigt prata o få ur er allt som ni har på hjärtat.

Kul att ni har bestämt er för att verkligen ge ett förhållande en chans. Lycka till!!

Rent konkret, börja gå på små dejter ihop, överraska varandra lite som man kanske gjorde i början (tända ljus, massage, bio) ... hjälpas åt med hemmet, uppmuntra varandra att göra egna saker (inte bara allt ihop så man kväver varandra).
Kan inte ge råd utifrån egna erfarenheter egentligen. Mitt ex version av att starta om var att starta om med kontakten med sina strul och ignorera mig :) 

Kanske hitta på något nytt att göra tillsammans? En kurs i någonting? (dans, matlagning, etc etc) där ni båda lär er något nytt, och ni gör det tillsammans. 

Jag är då inte den du i första hand vänder dig till men vill gärna hänga med och lära mig något... har själv en relation som skulle må bra av lite uppsving eftersom småbarnsvardagen emellanåt känns rätt tung. Det här med piff i vardagen á la bio eller spa, visst hade det varit kul men för oss handlar det då om någon gång om året eller halvåret, dvs det kostar mer än vad det känns att det ger... jag har problem med att min man är för milimeterrättvisa och jag har själv lite besserweisser-tendenser så vi är inte helt roliga att leva med alltid men hey - vi har valt varandra och ni skall vi försöka få tillbaka lite gnista igen. Det är ju inte så att vi har det DÅLIGT eller står på ruinens brant men... förebyggande då? Sen två veckor tillbaka har vi tv-och datorfria dagar i veckan och då har vi pratat, spelat sällskapsspel, läst böcker sida vid sida -och det känns som att det har resulterat i lite mer värme och gemenskap oss emellan.

Är ni i ett liknande läge? Hur har det gått för er? (eller funkar just nu)

Om jag backar bandet så tror jag man kan hamna där vi är - om man inte vårdar det man har. Låter kanske självklart och enkelt men jag tror vi är (och var) lite för bekväma.. Ibland kanske man måste _anstränga sig_ och göra saker trots att det känns lite "jobbigt"..
Man kanske borde försöka "tvinga sig ut", slita lite för att fixa barnvakt och rycka upp sig - även om det spontant känns lika skönt att bara sova när man äntligen "slipper" barnen som stör.. I vårt fall så har vi varit utan barnen ytterst sällan, ett par gånger per år i snitt - och då endast för större evenemang (bröllop, 40-årsfeste etc.). Med tiden så slutar man att uppleva varandra som älskare, som en "egen" relation - utan man blir mer som kompanjoner i Familjen AB.
- Detta, tillsammans med att faktiskt ta ansvar för sin egen hälsa och harmoni tror jag är en nyckel. Iaf om man ser till vad man kan göra förebyggande..

I nuläget vet jag inte riktigt vad som krävs/funkar.. Att ta hand om sig själv, sin egen harmoni tror jag förvisso är viktigt - också utifrån ett akutläge. Att komma ut och "dejta" mm. kanske kan funka också så småningom men det är inte helt enkelt,. när vi varit ute och ätit eller tagit en drink (nu på semestern) så känns det trevligt och avslappnat men frågan är om det räcker? Det blir knappast någon explosion av känslor.. :)

Nåja, jag kanske är lite otålig men tacksam för era svar.

Skulle fortfarande väldigt gärna vilja höra om era erfarenheter, ni som tagit er igenom en sån här process. Tack.

Just nu går jag igenom en precis likadan situation, vi har börjat och gå på par-terapi för att vi vill gärna ge det ett försök till, kort sagt mina känslor har svalnat för min partner och känner jag kan inte leva resten av livet utan den gnistan/passionen, vi har varit tillsammans i 11år,gifta i 5, har 2småbarn. Min partner inser visst att vi har det inte som vi hade förr men känner forforande att han älskar mig lika mycket som han en gng gjorde förr, tyvärr har jag inte märkt det på många år och speciellt inte det senaste året och kan tyvärr inte svara på samma sett som han, jag är jätteglad att jag har fått barn men har också märkt att det har tagit så mycket ur mig, jag har förlorat mig på dem senaste 4år att jag känner ibland jag har bara energi och bli mamma och hitta mig igen men har inte lika ork och bli fru.

Jag känner mig så taskig mot min partner men kan tyvärr inte styra hur jag kännt på senast och känner idag, därför vi går på par terapi och vi hoppas eller mer att jag hoppas att jag hittar mig tillbaks till min partner.

Jag känner precis likadan som du att vi tillsammas med min partner kör "Familjen AB" framåt och kanske vissa tycker att det är helt ok och det är så det blir när man har barn, men jag är inte ok med det, jag kan inte leva som sagt utan den närheten, passionen, gnistan, är väldigt medveten att det kan inte bli så varje dag,,,men lite bara, lite då och då.

Just nu är jag ingen klorare en dig för att jag vet inte hur detta kommer sluta, men jag tror att man får ge sig och partnern en riktig ärligt försök, som vår rådgivare sa, vad var det som du blev förälskad av din partner, finns dem egenskaperna forforande där idag? om dem finns där gömda ngn stans vad är det som stoppar dig som kan inte se dem idag?    En sak jag är medveten om är att jag vill inte tvinga mig till en situation jag är inte bekväm med, på tanke det tog flera år att mina känslor svalna, så kan inte 1-2 dejter kommer o fixa detta, utan försöker och tar en dag i taget, försöker va positv om detta och min Partner...sedan kommer tiden och bestämma.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Det är verkligen ett stort hinder att försöka ta sig förbi. Det är egentligen först de senaste veckorna som jag till fullo inser hur "tom" på känslor hon sannolikt varit - eftersom även jag nu börjat tappa gnistan..

Det tragiska är att det (för mig) går åt fel håll, jag känner verkligen hur svalt det är och hur långt ifrån varandra vi verkligen är. Hon säger att hon vill försöka och jag tror henne - men jag känner inte att det precis är någon "ursinnig" satsning hon gör.. På många sätt känns det som att tåget redan har gått, jag litar inte på henne och ser/känner/upplever att det inte riktigt är slut på lögner än..

Jag hade väl hoppats på fler positiva erfarenheter här (i alla fall någon) men det är kanske så enkelt som att processen inte låter sig vändas så lätt, inte utan en fullständig öppenhet, uppriktighet och brutal ärlighet. Där är vi inte (i alla fall inte hon). Just idag är det ingen vidare dag för mig, dessvärre, men jag antar att livet går vidare. Tack igen anonym och lycka till!

Jag vet inte om ni har redan eller går till familjerådgivning just nu? men om inte, jag rekommederar verkligen att ni gör det, din fru kanske har svårt och öppna sig, utan ärlighet man kommer ingen vart även om vill helst inte höra den brutala sanningen, olika partner befinner sig i den här situation p.g.a. olika skäll ..och det är där det gick fel där man ska börja tror jag, för mig har terapin hjälp mig om öppna mig och tänka efter varför är jag olycklig här? Jag har svårt och öppna mina känslor ändå och har gått runt och kännt mig olyckig utan exact veta vad som orsakade det...om det nu låter vettig? Lycka till !

Vad är det du vill att hon ska göra? Kanske inte så lätt att rivstarta och göra en "ursinnig" satsning. Tror du att du kommer kunna lita på henne till slut eller är det där du menar att tåget har gått?

Nej det går givetvis inte att rivstarta känslorna, det kommer att ta tid att hitta gnistan - om det ens går. Det är jag helt medveten om och inställd på. Det jag vill och önskar är att hon litar tillräckligt mycket på mig för att vara ärlig samt att hon har mod nog att tala sanning.
Detta är något vi talat om och som hon själv egentligen tycker är en självklarhet, att våga säga sanningar även om de är obekväma, även om det kan väcka ilska och ångest.
Att komma till ett sånt här beslut ska inte behöva ta någon tid alls, det kan och borde man kunna bestämma sig för i samma ögonblick som man säger sig vilja försöka.
Jag kan just nu inte avgöra om hennes lögner står för att hon är konflikträdd, att hon kör någon typ av dubbelspel eller om det är någon slags missriktad "omtanke" för att skydda stackar mig från ångest.. Oavsett vilket så kommer det inte att räcka för mig. Nej.

Fullständig ärlighet eller inget alls.
Jag tror egentligen inte att hon heller vill att vårt äktenskap ska bygga på "tillrättalagda sanningar", det är knappast rätta vägen tillbaka.