Någon som har både adopterat barn och egenfött barn?

Jag är 100% övertygad att  (= kärleken) räcker och blir över för ALLA ens barn!!!

Eventuellt kan jag tänka mig att man (iallafall i början) känner lite starkare för sitt adopterade barn eftersom barnet ofta haft det svårt i livet och man gått igenom så otroligt mycket på den väldigt långa, komplicerade, byråkratiska och kostsamma vägen till sitt adopterade barn...men jag tror som sagt att kärleken räcker gott och väl till alla sina barn !

Men jag tycker du ska lägga denna fråga i Känsliga Rummet istället så att folk kan välja att vara anonyma. Då får du nog fler svar!

Det är ingen skillnad i hur mycket jag älskar mina barn men jag tror att det oavsett om man får Bio eller A- syskon så är det olika hur fort man älskar dem av hela sitt hjärta pga olika omständigheter när man får dem.

För mig gick det snabbare att älska mitt A- barn än mitt Bio- barn av hela mitt hjärta efter som Bio barnet föddes med katastrofsnitt och jag pga outhärdliga smärtor var nerdrogad av smärtlindrande preparat i en vecka efter förlossningen o pappan fick sköta allt som hade med barnet att göra.

Det är ingen skillnad för mig heler i hur mycket jag älskar mina söner.  De är olika, precis som 2 biologiska bröder kan vara olika, och de har olika behov, men jag älskar både lika mycket och villkorslöst.

De enda tillfällen jag tänker på genetiken är t.ex., i sjukvården när jag inte kan förklara alla sjukdomar i min förste sons släkt, eller när jag märker typ att hans lilletår är fina istället för fula som mina (lillesonen har ärvt mina fula tår...), men sådant är totallt separat från kärlek. De är mina söner, punkt slut. 

Jag instämmer. Man älskar barnen lika mycket. I vardagen betyder det inget hur de kommit till oss. Möjligen finns det en annan nyfikenhet när det gäller vår adopterade dotter. Vi har ju inget att gå på när vi försöker tänka oss henne som tonåring eller vuxen. Bio-sonen har ärvt vissa egenskaper från min man och vissa från mig och utifrån det kan vi tänka att han nog kommer att bli si eller så när han blir äldre. Hans tillväxt har alltid stämt rätt bra med hur jag var som liten, så han lär väl bli en liten smurf, stackaren. Hans sätt att leka och närma sig kompisar stämmer med hur min man var som barn, så kanske blir han samma utåtriktade person som sin far. Men dottern? Just nu är hon lång för sin ålder, men hon kan ju sluta växa tidigt. Hon har ett eldfängt humör, men det kanske inte sitter i när hon lämnar puberteten. Som sagt, nyfikenheten blir en annan.

Både min man och jag tog till oss dottern snabbare än sonen. Min man var pappa fullt ut redan när de bar in vår dotter i rummet där vi satt. Tårarna bara rann på honom och alla oro för hur det skulle vara att bli förälder försvann i ett nafs, "till det barnet kan jag bli en bra pappa". För mig tog det ett par veckor innan jag verkligen kände att hon var mitt barn, inte bara ett litet pyre jag tog hand om, men sedan dess är jag hennes mamma på alla sätt.

Vår son föddes för tidigt efter en lite riskabel graviditet. Jag behövde nog en månad innan jag fullt ut förstod att han var här för att stanna och att han var min. Min man behövde ännu längre tid, flera månader, och hann bli ordentligt orolig. Han var rädd att känslorna aldrig skulle komma.

Idag är båda barnen lika älskade. De har olika behov och är olika gamla, vilket innebär att vi får visa kärleken på olika sätt. Vår dotter är skörare och vi är nog mer oroliga för henne, tar lite extra hänsyn, men det har inget att göra med hur barnen kommit till oss. Så hade det varit även med två biologiska - eller två adopterade - barn som var olika som personer.

Kärleken har samma styrka men jag är lite mer tolerant mot min dotter då hon har mycket med sig sedan tiden innan adoptionen och behöver mycket mer bekräftelse i allt!!
För vår äldsta son(yngsta är bara 5 månader) är allt så självklart,han vågar göra saker utanför säkerhetszonen och blir han rädd vet han att trösten finns inom räckhåll men vår dotter har det lite svårare.

Precis som Manchester skrev vi får också visa vår kärlek på olika sätt.

Glömde skriva att jag den senaste tiden tänkt på detta med att två har mina och makens gener och skulle olyckan vara framme så finns det fler tänkbara donatorer till dem än till vår dotter och ger gör mig nervös och väldigt orolig.

Har ockå¨en biologisk och en adopterad. Kärleken är precis lika stark till dem båda, möjligtvis så känner jag en ännu större tacksamhet över att ha fått bli mamma till mitt adopterade barn.jag håller med Thalis om att jag märker skillnad på  vad de behöver, mitt adopterade barn behöver mer för att känna sig trygg och säker medan det märks att biodottern är grundtrygg och vågar mycket mer. I vardagen tänker man inte alls på det att de koit på olika sätt. Det finns en stark syskonkärlek mellan dem!

Så är det också för mina barn ! Kärleken mellan dem är enormt stort,även för bebisen som leer som en tok och kiknar av skratt när syskonen busar.

Det där tänker jag också på ibland. Vår dotter är född med bara en njure. Om något skulle hända med den så har hon liksom ingen i reserv, utan behöver en transplantation. Om hon varit vårt biologiska barn hade det funnits goda chanser att jag, min man eller någon annan släkting skulle passa som donator, men nu har hon ju inga kända biologiska släktingar. Det kan oroa mig. Inte för att särskilt många människor brukar behöva en ny njure, men man vet ju aldrig.

Var det på gamla Adoptera.nu som det fanns en mamma vars a-son behövde en ny njure och det visade sig att hon kunde donera? Jag minns inte säkert var jag läste det, bara att jag grät av rörelse när jag fick hela historien. Tänk så rätt det kan bli ibland!

Om någon skulle älska sitt biobarn mer än sitt adopterade barn, skulle det vara ok? Det finns en sådan moralpanik på nätet, kanske för att man kan få vara anonym. Men frågan kvarstår, skulle det vara ok att känna så? Och skulle det vara ok att uttrycka det på nätet, eller skulle en sådan mamma få en nätmobb efter sig direkt?

Jag skulle innerst inne inte tycka att det var ok om jag älskade min ena son mer än min andra.  Hur än man vände på det. 

Jo, men skulle nog utsätta för en nätmobb om man uttryckte det, men när är det någonsin okej att älska något av ens barn mer än andra?

Minns också den berättelsen från adoptera.nu - fantastisk! Hoppas transplantationen gick bra.

Vet någon hur mycket större chanserna är att fungera som donator då det finns genetiska band? Jämfört med om det inte finns något (genetiskt) släktskap? 

Vad gäller någon som uttryckte att hon inte älskade sitt a-barn lika mycket, skulle någon säkert rekommendera typ adoptionrådgivarna, aktiv hjälp med anknytning, mm.  Det är inte ok att tycka att det är ok...

Håller med!

Apropå donatorer:

Jag såg en bra tråd som poängterar vikten av att alla medborgare automatiskt borde vara med i donationsregistret för då skulle organen räcka till alla - både unga och gamla  - som behöver nytt organ för att överleva!

Och bara de som inte vill vara med i registret kan i så fall anmäla detta, istället för som idag tvärtom:

www.familjeliv.se/Forum-4-46/m60399164.html

Vilken fråga... Det är klart att det inte vore! Det är ALDRIG ok att älska sina barn olika mycket, oavsett hur de kommit till en.