Hur skall man inte göra skillnad på egna och bonusbarn?

Barnuppfostran är väl ett ganska typiskt exempel på skillnad mellan barnen, att barnen får olika regler beroende på vem som är förälder.  Mina barn får se film och äta godis när klockan är 21 på kvällen men partnerns barn ska ligga i sin säng och ha släckt lyset kl 20... det känns oerhört orättvist och alldeles för många har det tyvärr så....

Och något  som jag reagerar starkt på är "du-är-inte-mitt-barn-därför-bryr-jag-mig-inte"- mentaliteten.... Att barn i samma familj faktiskt inte lever på samma standardnivå. Det är okej att skjutsa iväg sina egna barn på aktiviteter men sambons barn får vackert stanna hemma en kväll till hos mamman eftersom ingen "har tid" att hämta barnen (läs - inte mina barn - jag bryr mig inte )

När bonusbarnen inte får utrymme i familjen. De får inte ha ett rum för sig själva, utan får sova i vardagsrummet, medan de nya barnen har varsina rum. Bonusbarnen får bo på nåder och alla pustar ut när de försvinner iväg till sitt andra "hem", där de kanske är lika lite en del av familjen där också. De som alltid får leva i kappsäck och aldrig har en hylla för sina egna saker.

När bonusbarnen inte ses som riktiga familjemedlemmar.

När man presenterar Familjen Andersson med mamma-pappa och gemensamma dottern ... paus och en uppgiven suck och himlande med ögonen och lite av en ursäktande min presenterar man Linus och Sebastian som något slags bihang...

(att dom barnen faktiskt också föddes i ett äktenskap har man glömt bort eller förträngt)

När den nya partnern lite skickligt och manipulativt fasar ut bonusen ut från familjen.

från att kanske haft växelvis boende blir det plötsligt tal om kortare veckor som snart övergår till varannan helg för att så småningom bli en helg i månaden och någon vecka på sommaren.

Allt i anda från nya partnern som "tänker på barnets bästa"  men i samma andetag lägger beslag på bonusens eget rum och gör om det till eget rum för det egna barnet eller till ett babyrum för nya babyn som kommer.

När man på något sätt förvandlar sin föräldraroll till martyrskap för att man tycker mer synd om sina egna barn som först får uppleva separation och sen att flytta in med ny familj och ska försöka samsas om ditten och datten. Man curlar sina egna barn som nån hönsmamma samtidigt som dom får härja fritt med ursäkten att dom inte haft det så lätt.

Att bonusbarnen har exakt samma resa det ser man inte. Dom skäller man bara på och får skulden för allt.

Jag kan ärligt innrömma att jag pustar ut när min samboers barn åker till sin mamma igen. 
Inte för att jag inte tycker om henne som person, eller att jag inte bryr mig, men fordi det är endel bråk här hemma med våra barn. Det är svårt och jag kan bli jättestressad. Känner också att det liksom är svårt att göra saker riktig i forhold till henne. Gör jag det enda, så vill hon det andra (typ hämtar jag på fritids, så vill hon stanna kvar eller blir sur fordi det inte är pappaen som kommer. Köper jag eller någon annan nåt åt både henne och min dotter blir hon ledsen och småsur fordi det min dotter fick var finare/bättre...). 
Så även om jag inte vill känna så, så pustar jag ofta ut när hon åker ja. 

Men hon är i allra högsta grad ett fullverdigt medlem av familjen. Hon har eget rum, egna saker, får göra som hon vill, måste städa rummet, får veckopäng, får uppmärksomhet, ros, tillsägelser osv.Precis som min dotter. Eller som jag vill göra med min dotter när hon blir lika stor.
Men hos oss tar min samboer sig mest av sin dotter och jag tar mig av min.
Vi hjälper varandra om vi kan och orkar, men ingen egentliga måsten.

Men gör jag fel?
Skulle min samboer förvänta mer av mig? 

Det jag tänker är att det ni skriver här, är ganska ekstremt. 
Eller tydligen sätt med ögon utenom, och då kanske inte ser hela bilden.
Tex detta med att gå fra vv til kortare veckor eller vh. Kan faktisk vara att det är det båda föräldrarna och bonusföräldran tycker är bäst för alla. Kan vara man innser att vv inte är så bra. Jag och mitt ex har aldri villet ha det för vår dotter, och tror faktiskt min samboer, som har vv för sitt barn, har börjat tänka om ang det. Att kanske är det inte det bästa endå. Så om han och hans ex en dag gör en endring ang detta, vill det kanske se ut som att det är mitt fel som bonusmamma då det hände efter att jag kom in i bilden. Men det ville varit fel. See?
Dessutom, i en familje med flera barn kan man tyvärr inte alltid bara tänka på ett barn. Det ser jag tydligt nu... 
Så det kan se hårt ut utenifrån, men det kanske inte är så?  

"När man presenterar Familjen Andersson med mamma-pappa och gemensamma dottern ... paus och en uppgiven suck och himlande med ögonen och lite av en ursäktande min presenterar man Linus och Sebastian som något slags bihang..." 

 "När den nya partnern lite skickligt och manipulativt fasar ut bonusen ut från familjen. "

"Man curlar sina egna barn som nån hönsmamma samtidigt som dom får härja fritt med ursäkten att dom inte haft det så lätt."

Tackar för svar, men allt detta var ganska överdrivent och extremt. 
Som regel är det ju inte så det sker, men kan se så ut utenifrån. 
Derför jag undrade och vill ha mer konkreta eksempel på dårlig behandling/orättvisa. 

Tänker likadant, kan dra ett exempel till, sonen när han är på umgänge berättar tex att alla barnen får godnattkram av bonusmamma utom han, han får bara av pappa...

Det här med rum är en ganska lustiga sak tycker jag. Först hade bonusbarnen varsitt rum, men när vår gemensamma dotter blev ett år fick dom dela. Inget konstigt med det. När lagtna min storasyster fick en lillebror hände samma sak. Enda skillnaden är att vi var helsyskon och våra är halvsyskon. Men när det håller bonusfamiljer är det så jävla hemskt om syskon får dela rum... Jag tycker det är självklart att det blir så om inte rummen räcker till. Hade dom två minsta varit närmast i ålder kunde dom fått dela. Kan lika garn vara halvsyskonen som delar. Jag vill tillägga att vi inte antändes oss av ordet halvsyskon utan att jag bara skriver det här för att förklara.

Usch, det låter inget vidare. 
Här ger alla kram till alla. Oavsätt.
Vi tycker det är en fin måte att avsluta dagen på, även om kramane mellan min och hans dotter i blandt kan vara ganske stiva och lite hjärtliga... hehe.
Men jag kysser inte hans dotter, bara mina egna. Och säger ofta, men långt ifrån alltid "glad i dig" til hans dotter, medan jag alltid säger "elsker dig" till mina.
Men jag märker ju att hans dotter kan känna sig lite obekväm de gangene jag kysser henne på kinden och hon svarar aldrig när jag säger "glad i dig".
Min samboer säger bare det till min dotter när hon säger det först, men hon älskar honom endå.
Sen läser han för sin dotter och jag läser och sjunger för min. Då får dom lite tid ensam med "sin" förelder på kvälden. 
Alla bör kunde få en kram, men att man gör det på olika sätt eller säger olika saker til bonus och egna, måste väl vara okay?