Saknar mina barn så det gör ont....

Jag vet ärligt talat inte hur vi orkar. Det finns nog inget som är så underbart när ens barn kryper upp i sängen på morgonen och vill pussas. De veckorna som är de sk. pappaveckorna känner jag mig inte hel.. Imorgon är det dags igen. 

Har varit utan mina flickor i två veckor nu. På måndag kommer dom äntligen! Det har gått så långt att jag saknar tonåringens tjat om ditt och datt och 9-åringens tidvis hemska humör!!!! Mest av allt saknar jag kramarna och att bara få va! Visst har vi fullt upp ändå med våra två småprinsar men det gör riktigt ont i hjärtat av saknad!!! Familjen är inte hel, inte förens på måndag. Sen helt plötsligt har en vecka gått igen och de far tillbaks till pappa. Känns som om någon sticker en kniv i hjärtat VARJE GÅNG de far iväg. Men mest synd är det om de stackars flickorna som tvingas leva i enkappsäck och fara från ställe till ställe. Inget de har valt!!! Så jag förstår hur du känner!:-S

Så skönt det skulle vara att vara barnledig 1dag 1 helg eller 1 vecka slippa att mata, byta blöja och spyor inget skrik och gnäll bara lugn och ro

Frontline; försiktig med vad du önskar dig. Det är fruktansvärt. Visst är det skönt med sovmorgon, att kunna vara med sin sambo och hitta på saker tillsammans med bara honom osv. Att "slippa" byta blöjor, gå upp mitt i natten och byta kissiga sängkläder och försöka behålla lugnet i all trots, men man är också mamma i hjärtat. Det där hjärtat som givit livet till tre små barn. Du har burit dem i nio månader, ammat dem i x antal månader, lärt dem att hos mamma är de trygga, du har varit hemma med dem i sex år för att sen helt plötsligt kasta dem in i en värld utan rötter. "det här är ditt hem, och pappas förstås", "nu är det dags att packa väskan för att åka till pappa!" De har inte valt att få åka skytteltrafik mellan två hem, ändå är det de som får ta smällen. Det är de som får ta straffet. Inte jag. Ibland hatar jag mig själv för att jag utsätter dem för detta, OFTA hatar jag mig själv för det. De straffas för att jag inte kunde hålla sams med pappan, eller vad nu anledningen var. DE straffas och jag "belönas" (i mångas ögon) med en barnfri vecka. Tack, tack så mycket. Men jag vill natta barn, torka bajs och laga middag för fem, inte två.....

En kväll eller en natt???? Då pratar vi inte alls samma språk! Här pratar vi sju nätter. Vad barnen beträffar, så är det säkert så att de mår bäst av att ha både sin mamma och pappa lika mycket, men tråden handlar inte om barns umgänges-eller boendetider. Det handlar om att JAG saknar!! Jag vill ha mina bar hos mig, det är min längtan! Hur orimlig den än må vara, det är så jag känner! Aldrig sagt att att jag tänker ändra på det som ör, jag ville bara dela med mig om mina känslor. Jag vet att vi är fler därute... Fler som saknar.. Att få vara barnlediga någon natt eller två är självklart, givetvis, uppenbart inte samma sak!!

Sihn; 2 veckor!?? Jag vet inte hur jag hade klarat det.... Stackars dig!!!!

Instämmer och brottas med samma dillemma TS.

Det är ett helvette att vara utan sitt barn och personligen dras jag med ett dåligt samvete över att det var jag som var orsaken till att situationen är som den är.

 

samma dilemma här.... JA, det är skönt att vara barnledig, visst men efter några timmar värker det i mig för att jag saknar dom så mkt.... Nu har snart en vecka gått och jag håller på att gå sönder!

Jag lider verkligen med er alla, vet ej hur ni klarar det! Jag antar att det är priset man får betala för att papporna är mer involverade i barnens liv. Trist dilemma...

Red drum : Håller så med dig om det du skriver! det gör så ONT att se vad man "gjort" mot sina barn... Att man splittrade familjen och att man TVINGAS vara utan det finaste på hela jorden varannan vecka...

Frontline: Du förstår nog inte vad denna tråd handlar om.... Att vara utan sina barn trots att man vill vara med dom är HEMSKT! Att behöv lite tid för sig själv är en helt annan sak. Att välja att ha barnvakt är inte samma som att inte kunna bo ihop med den andra föräldern och därför tvingas ha sina barn på deltid...