Ska vi bli familjehem nu eller vänta?

Klart ni ska bli familjehem! Det är fantastiskt och jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv under den tiden som jag tog hand om tonårstjejer. Dock sliter det en hel del på förhållandet för många, så se upp där bara.

Frågorna:
Ni har rätt att åka bort allihopa tillsammans, kommunen betalar för det placerade barnet i regel.
Ni får träffas och känna er för om ni tror att ni trivs med varann.

Jag vet inte alls svaren på dina frågor, men mitt tips är att ringa ansvarig på kommunen och diskutera era frågeställningar. Då får ni klara besked direkt.

Missade sista frågan. Ja, om barnet och ni inte fungerar trots allt så avbryts placeringen. Men det är ingen bra lösning, så det försöker man undvika. Dessa barn har ofta upplevt tillräckligt med separationer. Så försök att känna efter innan är mitt råd. Och under placeringstiden så ska ni givetvis ha fortlöpande handledning och kontakt med socialtjänsten.

Låter ju otroligt kul! Har du biologiska barn? 
Att det sliter på förhållandet gör väl alla barn så det borde ju våra också göra isåfall med det märks ej
Det beror väl på vilket uppdrag man tar på sig? Finns barn som är lite enklare som kanske behöver komma till en hjälpfamilj för att få uppmärksamhet och kärlek, och sedan finns det barn som är lite svårare... t.ex ett barn med ett förståndshandikapp eller någon som missbrukar? Då får man väl känna efter innan om man är "rätt" familj för just det barnets behov?

Så vi har rätt att åka med "fosterbarnet"? Men om föräldrarna säger nej? Kan dom göra det? Och hur gör man då? Måste vi då ställa in hela resan eller vart ska barnet vara?

Hur mycket har föräldrarna att säga till om?
Självklart är ju hela placeringen till barnet och det är tänkt att relationen mellan barnet och bioföräldrarna ska bli bra! Men kan föräldrarna bestämma över barnet trots att det bor i familjehem? 

Jag menade alltså om man fick träffas innan och "lära känna varandra" så man vet om man skulle passa
Så man slipper avbryta så som du skriver. Det kan ju bli tokigt om man inte får träffas först. Att man får ett uppdrag och får veta om barnet. Och när barnet kommer in i hemmet kanske denne inte trivs? 
Men bra att man får träffas innan! 

Kontakt med socialtjänsten är ju en självklarhet! 
Även bioföräldrarna förhoppningsvis (Det är ju inte alltid det fungerar)
 

Lite naivt att tro att barn som inte har handikapp är enklare. Placerade barn har ofta traumatiska upplevelser bakom sig, stora problem med tillit och anknytning, noll uppfostran, helt förryckta föreställningar om sig själva. Inte alla, men tänk på att de flesta barn som placeras gör det för att deras familjerelation varit miserabel.
Sen är alla placeringar unika, det som funkar för en, funkar inte för en annan. Relationen till As förälder kan vara milsvidd från relationen till Bs förälder. Så man kan inte ta för givet att gemensamma semestrar utomlands funkar eller inte, varje relation går byggas utifrån just den insikten.
Men ni kommer få svar på alla era frågor när ni utreds. Lycka till.

Ett barn kan placeras antingen frivilligt eller med tvång. Oavsett bakgrund så måste ni göra ert absoluta yttersta för att samarbeta med barnets biologiska nätverk. Och ofta är det den svåraste biten med uppdraget, barnet är inga större problem - men föräldrarna stökar. Sen finns det ju naturligtvis jättefina föräldrar att ha att göra med också. Hur mkt föräldrarna har att säga till om beror givetvis på vilken form av placering ni får.

Efter en utredning (som kan göras på flera olika sätt) och ni är godkända så tar kommunen kontakt med er när de har ett barn som de behöver placera. De berättar lite om barnet utan att röja identiteten. Sen får ni fundera. Om det känns rätt så träffas ni mer och får då mer info om barnet. Därefter träffar ni barnet tillsammans med soc och ev med föräldrar.

Självfallet är det olika tuffa placeringar beroende på barnets ålder, ev handikapp osv. Men en sak kan jag generellt säga: Det är mycket, mycket tuffare att vara familjhem än att ha biologiska barn. Du kan aldrig jämföra. Men å andra sidan så hjälper du något barn och du får så otroligt mycket tillbaka att det är värt allt slit.

Och ja, jag har biologiska barn. Dock små och de fanns inte när jag var familjehem.

Det var ju självklart inte så jag menade! Jag skrev att det kan finnas ett enklare barn som KAN komma bara för att barnet behöver kärlek (Det är inte så lätt det heller!!) och sedan KAN det finnas ett svårare barn som kanske har ett förståndshandikapp eller missbruk.. Det var endast ett exempel. Jag kunde lika gärna ha skrivit att det kan finnas ett enklare barn med ett handikapp och ett svårare barn som har problem med anknytningen till sin biofamilj.
Med det menar jag alltså att varje barn är speciellt och har helt olika bakgrunder samt behov. Att vissa barn är svårare att hjälpa än andra och vissa kan behöva mer kontakt med soc, bioföräldrar och andra typer av personer. Ex. Läkare, skolledning, rehabilitering, terapi m.m. Det finns ingen viss "bakgrund" som kräver mer tid och uppmärksamhet än någon annan bakgrund. Det var verkligen inte så jag menade! Ursäkta om jag fick det att låta som så.

Om du läser mina tidigare inlägg så ser du att jag redan har skrivit om det du tar upp  
Alltså, vi VET att varje barn har olika behov och är vissa kan vara lättare än andra att ta hand om  
Tack så mycket!  

Jo, just det. En annan aspekt är också hur mycket tid det tar med allt. Det är mycket möten som ska skötas. Soc, föräldrar, mormor, BUP, skola, förskola etc.

Nu målar jag upp ett mörkt scenario, men jag tycker nog också att du verkar lite naiv. Det ÄR tuffare än du tror.

Ok, nu ser jag att du hade koll på dessa bitar också! Bra!
Fråga på om du funderar på nåt mer

Det känner vi till, Helt klart!
Man får ju hoppas på att man får föräldrar som gärna samarbetar men får man inte det får man väl försöka göra det bästa av det i alla fall. På något vis kommer det nog lösa sig tillslut :)
Kan du ge exempel på vad föräldrarna då får bestämma?
Jag kan ju förstå att de vill bestämma men kan också tänka att det är mycket dom inte får bestämma.
Helst samarbetar jag ju gärna med föräldrarna men det är ju inte alltid det går tyvärr.
Hur blir det med läkarbesök, utvecklingssamtal/föräldramöte (om barnet går skola), födelsedagar m.m.
Vem följer barnet? Bioföräldrarna, Familjehemmet eller båda?

Jo jag förstår att det är tufft att vara familjehem men vad gör man inte för att få hjälpa till?!
Vi kommer kontakta soc och sedan får vi se hur det blir. Om vi får hjälpa till eller ej.
Jag känner i alla fall att jag inte har något att förlora på att försöka, Jag tror även att jag klarar av det.
Men vad vet jag nu innan jag ens har försökt eller blivit utredd? Man får hoppas på det bästa!

Tack så mycket för dina svar!