Gå isär med barn?

Ingen kan ge er facit, men jag kan ge exempel på hur det skulle kunna bli.

Ni kan dela på er och kan kanske fortsätta att umgås även om ni inte älskar varandra längre. Ni kan kanske fira barnens födelsedagar tillsammans, kanske t o m tillsammans med era nya partners längre fram.

Ni kan vänta och se. Det kan hända att ni hittar tillbaka, men det låter inte hoppfullt om det känns obehagligt att kramas t o m. Och då antar jag att flytten kommer att ske?

Ni kan vänta och se. Ni kan bli ovänner för alltid och använda barnen som slagträ i er fajt. Barnens födelsedagar och annat kommer att innebära att barnen måste umgås med er var för sig. Ni kan inte vistas i samma rum, så hur ska era barn kunna gifta sig, för de vill ju ha med sina båda föräldrar på bröllopet.
Givetvis finns det en miljard andra möjliga scenarier, men det här är ett exempel.

Jag brukar fira nyår med min mans ex och hennes nya, tillsammans med alla barnen. Men som sagt, nåt facit finns inte för hur det kommer att bli oavsett hur ni gör.

Väldigt bra exempel du har, har tänkt på ungefär samma scenarion själv. För just nu så bråkar vi inte ofta, och är rädd att om vi fortsätter som vi gör utan att hitta tillbaka, så kanske det blir mer och mer bråk. Och då kanske vi går isär som ovänner, och barnen får lida för det. Medans om man går isär nu när vi är vänner så kan man hitta på saker tillsammans ändå för barnens skull. 

Jag är inte själv något skillsmässobarn så kan inte alls tänka mig in i hur det kan vara. Men barnen borde väl kunna må bra sålänge föräldrarna mår bra även om man inte bor under samma tak?

Det som tar emot är att jag känner att eftersom jag "skapat" mina två barn så  har jag ett ansvar att göra deras liv så bra jag bara kan, och då känns det som att deras liv blir bäst med båda föräldrarna tillsammans. 

Det är inte alltid bäst för barnen att föräldrarna är tillsammans. Ni kommer alltid att vara barnens föräldrar, och tro mig, barn vill att föräldrarna mår bra - oavsett om de gör det tillsammans eller var för sig.

Jag hade själv föräldrar som inte borde ha varit tillsammans, men det positiva var väl jag. Jag kan ärligt säga att det i många delar var en lättnad när min far gick bort för nästan 10 år sen. Tyvärr gjorde fejden mellan honom och min mor att jag inte hade någon kontakt med honom efter att de skiljt sig, och jag har flera frågor som aldrig kommer att få svar, men jag kan också tvivla på att de hade fått svar även om han levt idag... Men jag tror inte att du skulle låta det gå så långt.

Vad säger magkänslan?

Jag vet att min mans barn inte har lidit av skilsmässan, de har två väl fungerande familjer och en superduperbra bonuspappa. Sen har de pga avstånd inte kunnat bo hos oss då de går i skolan där mamman bor, men vi har bra kontakt i alla fall, och när vi ses är det som om vi sågs igår. Och som sagt, vi kan umgås alla 4 inblandade vuxna - med min mans och hans ex's barn och med min mans och mitt gemensamma barn.

Barn mår bäst med föräldrar som mår bra.

Jag är separerad med ett barn (5 år). För oss blev vi som kompisar bara till slut. hade vi inte haft barn tillsammans hade vi inte flyttat ihop konstaterade vi båda efter att vi bestämde oss för att gå isär. Vi hade ingen intimitet mellan oss alls, och jag kände mer och mer att "ska det vara så här?". Till slut ville jag inte leva mitt liv så längre...

Nu har vi varit separerade sen årsskiftet, bor i varsin lägenhet nära varan (jag bor kvar i vår gamla), har vårt barn varannan vecka och det funkar jättebra. Det är inte så att vi hörs i parti och minut, men vi är inte ovänner på nåt sätt. Jag tror att vi båda är mer nöjda med livet numera, än när vi gick och skavde på varann och irriterade oss på varann. Inte för att vi bråkade, men inte var stämningen trevlig hemma inte. Vårt barn verkar inte heller lida av att vi gått isär. Och personligen känner jag att jag har betydligt mer mental ork numera att vara med och ta hand om mitt barn de veckorna h*n är hos mig för jag får ladda batterierna under min barnlediga vecka.

Båpda föräldrarna tillsammans är inte nån garanti för barnets lycka. Personligen tror jag att två separerade föräldrar som mår bra är bättre än två som bor tillsammans och vantrivs.....

Lycka till hur du än väljer att göra.

Jag har också tänkt på detta, vad är bästa scenarion för barna, mina barn är 3år o 1år. På samma viss undrar om att ha båda föräldrarna under samma tak (separata sovrom) medans man är forforande vänner? det låter ju ok och ingen större omställning för barna, delade ansvar och ändå fortsätta och omgås när det gäller barna, detta kanske funkar 6mån-1år men vad händer då man träffar en annan längre i framtiden, då är det nog lite konstig med denna scenarion eller hur? jag kan se det positiva i den här scenarion (om man nu är forforande vänner) då man bestämmer sig för och flytta issär då är separationen kanske inte lika dramatisk och plötsligt man har hunnit och vänja sig vid att man är ändå en famlj tillsammans men inte fru/make längre.

Får jag fråga vad länge har ni kännt så här att ni inte hade känslor för varandra och vad länge gick ni på familjterapi innan ni bestämde och separera er? Själv är jag gift och går på familje terapi just nu, men precis som er, jag har inte alls samma känslor för min partner och känner mig obekväm och kramas o pussas vilket jag har inte gjort på nästan 4mån, puss hej och hejdå är det närmasta jag klarar av just nu. Det känns t.o.m. jobbigare och veta att den andra har fortforande känslor,,en vill ju lösa detta! viljan finns där för barna men en kan ju inte tvinga känslorna fram heller..tiden kommer och bestämma, i sådant fall tycker att istället för och separaras helt och hållet då kanske det är en bra ide och bo under samma tak olika sovrom försöka sitt bästa och inte bli ovänner, för det gynnar nog alla i familjen i längden även om man då bestämmer flytta isär.

Jag tror att det är bättre att gå i sär medans barnen är små. Då växer de upp och är vana med att ha mamma och pappa på olika håll, + att de har lättare att se fördelar som ett äldre barn struntar i (mer leksaker, bla bla bla).. Talar ut ifrån mina erfarenheter som skillsmässotånåring.