Borderline och förhållande, hur får man det att funka?

Jag har en kompissom har det. JAg måste bara fråga, måste man ha ett fast förhållande? Kan man inte ha ett lite öppnare förhållande så att man inte är bunden? För de tiden du mår dåligt måste din "partner" kunna känna att han inte är fast i ditt mönster. Jag skulle inte vilja att en annan person levde sitt liv för min skull utan kunde ha något själv också. Därför skulle jag inte utsätta någon annan för mina mörka perioder. Dessutom skulle jag prata igenom en sådan sak med min partner så att han/hon förstod att det är inte på honom/henne detta beror på, vad och hur h*n ska göra när jag hamnar i min mörka perioder, mm. Det är bara förståelse för en sådan sjukdom som kan rädda ert förhållande och lås inte in din partner, de h*n utrymme.
Det är mitt råd i alla fall. 

Ingen av oss vill ha ett öppet görhållande.
Han vet hur jag blir och att jag inte kan hjälpa det, så vi låter bli att träffas när någon av oss mår för dåligt (han lider också av psykisk ohälsa) men mitt humör kan ju svänga extremt (har dock börjat med stämningsstabiliserande nu), ibörjan trode han alltid det var något som hänt eller han gjort, men han har förstått nu att det inte är så. Vi har pratat ganska mycket om det. Men jag är ju ändå jobbig.

Hej,

Ledesn om jag bara bryter in i tråden.

Jag har en sambo som jag tror har borderline. Vi har tre barn ihop och det har bitvis varit väldigt stormigt. Jag har haft jobbigt att klara av mitt jobb då hon får något infall, t.ex. att vi måste diskuttera just när jag ska till jobbet. Hon kan bli helt tokig av aggresivitet utan någon riktig förklaring och helt utan tecken på att det är på gång. Dock har jag märkt vissa saker som brukar vara en upptakt till en del av utbrotten. Ofta sker det när vi ska ta beslut om något viktigt, men absolut inte enbart då. Hon slänger ner en massa argument och frågeställningar i en stor gryta och rör om och det är helt hopplöst att bena ut vad som är vad eftersom allt blandas ihop och enligt henne hänger ihop.

En gång hade jag ett resonemang med henne där hon sa något jag har funderat på mycket. Hon sa att ibland när hon har någon viss åsikt om något så tänker hon efter och konstaterar att det är en ganska konstig åsikt varpå hon funderar över om man kan tycka så. Därefter "kände hon efter" och konstaterade att hon faktiskt tycker så, trots att det tom enligt henne själv är helt galet.

Hur vet man om en person är borderline? Jag tycker mycke verkar stämma överens, men är ju inte alls utbildad om sånt.

Jag har borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det kallas idag), men i vårat förållande är det konstigt nog jag som vill separera titt som tätt. Är väldigt kluven i den saken, då jag ibland drömmer mardrömmar om att min sambo vill lämna mig och när jag sagt att jag vill separera får jag sjuk separationsångest.
Trots att det är jag som har borderline så är det nog min sambo som drabbas mest... Suck, det är inte lätt varken för eller med oss med borderline.
Jag vet inte hur man ska hantera separationsångesten, det enda jag kan tycka hjälper är att inse att den är orimlig och inte proportionell med verkligheten. Om man har den insikten tror jag att det ändå är lättare att inte låta den känslan få så mycket fäste och makt över en. Att försöka att acceptera men inte haka på känslan, att luta sig mot sitt förnuft istället. Skitsvårt, det svåraste som finns för en borderline-person kanske, men lyckas man så är det ju guld värt.
Lycka till med känslorna :)

Hej,

Det är samma i mitt förhållande. Det är min sambo som då och då, ofta med otrolig kraft uttrycker sin vilja att separera. Samtidigt drömmer hon mardrömmar om att separerar från mig och pratar ofta om hur inte skulle stå ut utan att vi var ihop, att hon inte skulle klarar sig osv.

Jag har inte talat med henne om att jag tror hon har borderline. Jag vet inte om det är det viktigaste. Jag tror det viktigaste är att vi kan hitta ett sett att leva med det. Jag vet att det finns andra som har noterat att hon är instabil. Detta samtidigt som hon gör sitt yttersta för att hålla fasaden uppe utåt.

 

Hej,
intressant att höra att jag inte är ensam i mitt sätt, tack för det. Känner igen mig i att med otrolig kraft uttrycka sin vilja att separera... Och jag är ledsen för din skull som är i samma läge som min sambo. Det kan inte vara lätt med den osäkerheten, att veta att personen man lever med när som helst kan få för sig att det ska ta slut.
Jag har en teori om att viljan att separera trots stark separationsångest i grunden kan bero på en vilja att kontrollera ångesten. Om man själv är den som tar steget till en separation så behöver man ju aldrig själv bli utsatt för det. Jag vet inte ändå, för min del finns fler bitar med än så, men det verkar ju ändå logiskt.
Jag tror att du gör klokt i att inte nämna att du misstänker borderline hos din sambo. Det är en jobbig diagnos och kan (iaf för min del) upplevas som en livstidsdom, och så är det ju en diagnos som en läkare bör ställa. Som du säger är ju det viktigaste att försöka hitta ett sätt att handskas med det, det är ju bra att du har den inställningen. kanske kan du ändå på ett finkänsligt sätt tipsa din sambo om att en samtalskontakt kan vara bra? Det kan hjälpa henne att reda ut sina känslor och tankar något och det skulle ju kunna påverka ert förhållande positivt. Bara en tanke.

 har massor att göra men råkade in i tråden och ville bara kommentera det där med att vilja göra slut..

är man väldigt rädd för separationer är det ofta så att man tar avstånd. Genom att göra slut själv har man ju kontroll på separationen. Om den andra gör slut har man ingen kontroll.

Sedan, när det väl kommer till kritan brukar många med borderline inte längre vilja göra slut utan gör allt för att "laga" allt igen. Det beror ju på att man ju egentligen inte vill separera eller att man inte "klarar av"att separera och hela det röriga beteendet är ju för att man försöker slippa känna som man känner.

Oj, nu läste jag lite mer och såg att du anonyma mamman redan pratat om att kontrollera separationen genom att sjlälv göra slut..

Jag tror att man måste bestämma sig för att jobba med att acceptera de känslor  man har i och med en separation istället för att försöka bli av med de jobbiga känslorna. När man vill bli av med känslorna börjar man trixa ( göra slut, projicera, blir arg, och säger saker man inte vill ) om man försöker lära sig leva med känslan av separationsångest kan man tillslut klara av att stå ut med den (och då blir den inte lika stark och jobbig ).. dessutom slipper man bli osams med sambon och leva destruktivt.. = sannolikheten att man slipper en separation ökar =o)

MARSVIN 

Finns det inte en borderline-bok som heter något i stil med "I hate you - don´t leave me!".

Jag har inga relationer just nu, orkar inte den karusellen.

Han gör något, jag blir arg, tänker att han är värdelös, det kommer aldrig funka, gör slut, ångrar mig jättemycket, får världens separationsångest, känns som mitt liv står och faller med honom, hör av mig, försoningssex, tänker att jag älskar honom så mycket.

En vecka senare: Han gör något, jag blir arg...

Talar av egen erfarenhet!

Det beror på om man går terapi och tar medicin, eller ingenting eller så bara terapi.
För min borderline går i perioder, vissa tider är jag hemsk, kylig, bitchig, arg, sen är jag hemmafru och jättegullig, för att i tredje perioden vara otroligt rädd att bli ensam.
Jag har haft som längsta förhållande 2 år, 4 stycken, 2 har jag lämnat för att jag blev less på svenssonlivet eller fick inte svenssonlivet och de 2 andra lämnade mig pga att jag var otrogen eller så för att jag var vidrig.
Mina ex har tyckt det har varit otroligt jobbigt perioderna jag itne är jag, men de tycker också det är svårt att lämna mig för att jag har en extra charm och lockelse när jag är annorlunda.
Än idag, har de känslor för mig.

Oj så jag känner igne mig!
därför jag har börjat leva med kks, de kan inte såra mig och de slipper leva med mig och jag får min egoism fylld när jag käner för det.