Vad önskar ni att ni hade vetat före bebisen?

Att amning kan vara riktigt bökigt och göra ont. Att eftervärkarna ibland gör ondare än förlossningsvärkarna och att man är helt slut den första tiden.

Det svåra är att hur livet med bebisen blir är svårt att förutse. Det jag inte visste innan som kom lite av en chock, trots att det inte är så svårt att räkna ut är: Livet blir aldrig mer sig likt. Men det viktigaste jag har lärt mig om bebisar är:

Ju mindre saker du gör tillsammans med bebisen desto bättre. Även om bebisen för stunden verkar "gilla" att göra en sak så betyder inte det att det är bra för den. Ju mindre stök och stoj desto lugnare bebis. Ofta gäller även regeln: Sömn föder sömn. Alltså: Ju mer bebisen sovit på dagen (i början) desto bättre sover bebisen på natten. En liten bebis orkar inte vara vaken mer än en timme eller två åt gången. Bebisen kan inte skilja på natt och dag de första månaderna och allra enklast blir om du bara hänger på bebisens rytm. Sover när bebisen sover.

En annan grejs som förvånade mig var att amningen inte funkade. Det kom typ ingenting! Och lillen vägde bara 2,4 kilo och behövde mat. En ny värld av ersättning öppnade sig :) 

Några tips:

Lyssna inte på folk som säger att man kan skämma bort små bebisar. Skriker bebisen - Ta upp på en gång!

Skaffa ett babynest, bästa grejen! Man kan flytta med sig bebisen till soffan, osv.

Så här i efterhand så önskar jag att jag köpt en gammal begagnad vagn att bara ha inne. I vissa perioder somnade lillen bara i vagnen och det var sjukt bökigt att ta in en smutsig vagn hela tiden.

Typ. 

Det är väl ungefär som jag föreställde mig. Förutom en sak: jag visste att det skulle bli jobbigt, givetvis, men jag förstod inte riktigt exakt hur urvattnad man känner sig efter att ha haft en liten apa på sig dygnet runt i flera månader. Det är verkligen påfrestande, samtidigt som det är hur mysigt som helst. <3

Att det gjorde fruktansvärt ont att amma den första veckan. Smärta! Men att det finns hjälp att få och att det kan vara värt att stå ut de där smärtsamma första dagarna... 

Jag önskar att jag hade varit mer påläst om amning med första barnet. Jag önskar också att jag inte hade litat så mycket till BVC. Jag visste lyckligtvis att närhet är oerhört viktigt och att barn inte kan bli bortskämda av det och det kunde ingen förändra på. Mitt råd är att man ska lyssna på sina instinkter, sin bebis och läsa på istället för att lyssna till BVC och andra.

Jag säger som de andra: amningen! Den va tuff och inte alls som jag hade förväntat mig.

Och så hade jag nog velat vara mer påläst om vad som kan hända med bebisen vid förlossningen. Min flicka fick en skada i nyckelbenet och det gjorde mig väldigt ledsen och jag tog på mig skulden.

Och den första tiden hemma var ett ständigt tänkande på om dottern gick upp som hon skulle. Man var så rädd att hon skulle gå ner och inte må bra.

Den första tiden känner jag verkligen var skönt att ta allt som det kom. Lära känna sitt barn och inte stressa sig igenom dagarna. Ta de lugnt och låt disken stå och bara ta hand om bebisen och sig själv såklart :)

Instämmer också i att jag önskar att jag varit mer påläst/fått mer info om amningen. Hade inte förväntat mig lååånga eftermiddagar/kvällar med maratonamningar, köttsår på bröstvårtorna och bakteriella infektioner i sår och bröstmjölk...

Jag önskar att någon tipsat mig innan om att alla barn inte är glupska. Min son var liten och smal som bebis och är det fortfarande. Alla bebisar blir inte knubbiga även om BVC på allvar ofta vill "att alla ska ligga över kurvan"

Amningen! Jag hade ändå läst på mycket mer än vad jag tror många gör men ändå blev jag förvånad över hur ont det gjorde i början och hur mycket tid som gick till att bara amma, amma, amma...

Älskar dock att amma och gör det fortfarande nu när min son är 18 månader så jag blev inte alltför avskräckt som tur var men lite mer info om att det kan vara lite krångligt i början hade varit bra.

Att det är sjukt tråkigt att vara hemma med en liten bebis. Har du inte kabelTV - skaffa. Köp DVD-boxar. Jag klättrade på väggarna inom en vecka, och då var jag ändå rätt urlakad fysiskt själv. Jag hatade atts itta där framfö TV:n hela dagarna.

Vad jag önskar att någon berättat då: att när man får sitt andra barn så vill man inget hellre än att få sitta ifred framför TV:n hela dagarna. Eller ja, att få sitta IFRED framför något annat än BARN-TV hela dagarna. Suck.

För övrigt: hitta du på vad du vill med bebisen (som kommentar till ovan). När man får nummer 2 finns det inget rätta sig efter barnet, sov när den sover osv, och den allmänna sanningen är v'äl att småsyskon som bara får hänga på är mer harmoniska än första barnet där man ska göra allt Rätt.