Ni som haft njurproblem under graviditeten

Jag hade också jätteproblem första gången, nu andra gången har jag ännu inte kännt av något, är i v27 nu och hoppas att det håller i sig

Elliots mamma: Hoppas verkligen du slipper! I vilken vecka började problemen första gången?

ojojoj....har också njursten, senaste 2 graviditeterna så har det kommit anfall, har du konstaterade stenar?

konkjela: Svårt att se om det var stenar eller inte. Är inte gravid nu men funderar på att bli det. Har dina anfall gått över av sig själva eller har du behövt hjälp?

Jag har fått söka hjälp, eftersom dom är rädd att stenarna ska fastna, var tydligen högre risk när man var gravid

Puffar lite i min snart ett år gamla tråd! Fortfarande inte bestämt mig...

Jag drabbades av njursten som väldigt liten och visste när jag blev gravid att risken för njursten var stor under just graviditet. Anfallen började någon gång runt vecka 15 och jag åkte in och ut på sjukhus, ibland besökte jag akuten flera gånger under ett dygn. Anfallen kom och gick, fick voltarensprutor varje gång för att häva det. Hade nog mest besvär med urinledaren och att stenarna fastnar vid de mest trånga passagerna och att jag kunde då inte alls kissa. Överläkaren övervägde till slut kateter men just i den vevan lugnade allt ner sig så vi avvaktade, då hade jag haft besvär i 3,5 månad. Blev gravid igen efter drygt 4 år (under dessa år har jag haft några anfall ska tilläggas) och är nu i v 34 och har haft ett anfall som jag kunde häva med kramplösande hemma. Vid minsta lilla tecken har jag tagit kramplösande, avvaktar jag för länge blir besvären större. Det har varit en betydligt lättare graviditet på många vis faktiskt så samma sak behöver inte upprepa sig!!

Skumboll: Åh, vad bra att det kan vara så olika! Jag har verkligen fobi för allt som har med njurar att göra sedan den där katetern. Den var inte att leka med. Och känslan av att inte tillhöra någonstans när man är gravid. Man måste ju till BB även om man är i vecka 26, och där har de ingen koll på njurar utan konsulterar urologen och allt blir bara så utdraget. Jag minns skräcken av att bli nedprioriterad och tvingad att ligga på rygg och ha CTG-mätning på barnets hjärtrytm medan jag själv höll på att dö av smärta. Det kändes så otryggt att vara på BB med njurproblem. De hade noll koll, åtminstone kändes det så.

Sedan dess är njuren känslig. Jag får ont om jag inte dricker tillräckligt med vatten, om jag inte kissar ofta. Innan jag fick njursten visste jag inte ens var njuren sitter, men nu vet jag. Känner du också av njurarna lite då och då, alltså inte som anfall utan mer att de molar lite?

Monismonis: Hade ingen kateter på det viset och det är jag glad över att jag slapp, har hört att det inte ska vara så kul! Däremot fick jag tappas "manuellt" eftersom jag inte fick ut något. Det undviker jag gärna om jag kan!

Vet precis vad du menar med att ingen riktigt tar ansvar. Kan inte påstå att akuten var bättre! Minns första gången när jag åkte in under förra graviditeten... eftersom jag hade haft njursten innan så visste jag precis vad det var frågan om, men sjuksyrrorna tog det inte på allvar och fnissade lite åt mig och sa att det är bara barnet som rörde på sig. Den gången klättrade jag på väggarna i drygt 10 timmar innan läkaren kom och efter en konsultation på ungefär 15 sekunder fick jag äntligen voltaren. Problemen med personalen fortsatte i takt med anfallen, urologen konsulterade gyn eftersom jag var gravid men sket fullständigt i deras rekommendationer. Urologen ville tvångsröntga mig flera gånger trots att gyn sagt prompt nej. Urologen menade att händer det något med bebis pga röntgen går det ju fler tåg... väldigt pedagogiskt att säga det till en gravid!  

Ja, eftersom jag fick mina första anfall som 8-åring så har jag lärt mig att bli väldigt lyhörd. Kyla brukar ställa till det för mig, lixom att dricka för lite. Blir då öm över njurarna, ofta hjälper det med mycket vätska och värme! Vid större problem så tar jag direkt kramplösande, det är skönt att veta att jag kan ta till medicin hemma och slippa åka till sjukhuset varje gång. Oftast får jag mina anfall på våren av någon konstig anledning, det brukar för de flesta komma efter sommaren och värmen. 

Vad gäller ny graviditet, kan du inte ta kontakt med specialistmödravården och lägga upp någon sorts plan för hur ni ska göra om det skulle bli likadant igen? 

Det är ju en bra idé att ta kontakt med spec.mvc. Det har jag inte tänkt på att man kan! 

För mig var det tvärtom så att jag var rädd för mitt eget liv, inte för barnets. Jag hade så ont att jag inte kunde tänka klart och var rädd att personalen skulle "offra" mitt liv för barnets skull. Det kändes så när jag inte blev tagen på allvar, inte fick röntgas, inte fick ta bort njurstenen och värst av allt: Slangen som de satte in i min njure via urinledaren. Naturligtvis HELT UTAN bedövning eller lugnande (för barnets skull) körde de upp den via urinröret ända upp i njuren. Det gjorde så satans ont och sköterskan sa åt mig att jag inte fick skrika för att jag kunde skrämma folk i väntrummet. Det var rena tortyren... 

Usch, blir alldeles svettig bara jag tänker på det...

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!