gift men väldigt kär i en annan

Skriver här för det finns ingen jag kan berätta detta för. Har så mycket tankar och känslor inombords som jag inte får någon rätsida på.

Jag är gift och i 35-årsåldern. Jag har ett bra liv med bra jobb, bra ekonomi, bor fint, god hälsa, rik fritid och många vänner. Mitt äktenskap är helt ok - väldigt sällan bråk, vi fördelar uppgifterna ganska lika, vi har ganska många gemensamma intressen och vänner. Det jag kan sakna är att vi inte pratar så mycket med varandra om annat än vardagliga saker, samt att sexlivet inte är ultimat längre (sex kanske 2-4 ggr/månad, han har svårt att få mig att komma och själv kommer han för snabbt).

För ett halvår sen träffade jag en annan man via mitt jobb. En inhyrd konsult som jobbar hos oss en gång i veckan, ibland varannan. Han är också gift. Vi klickade direkt och det kändes som om vi varit vänner i flera år redan. Ganska snart började jag känna mig attraherad av honom sexuellt, men i början skrattade jag mest bort det och tänkte att så blir det ju ibland. Man går knappast igenom ett helt liv utan att nån gång känna attraktion för andra.

Men så började jag märka ett visst gensvar från hans sida. Han betedde sig annorlunda mot mig jämfört med kollegorna, började ge mig en kram varje gång vi sågs, bjöd ut mig på lunch och fika, började intressera sig för mina intressen, dröjde sig kvar och så alla blickar... Men helt outtalat och tillräckligt subtilt för att man inte ska känna sig helt säker.

I takt med att vi lärde känna varandra bättre och jag började tycka allt mer om honom utvecklades den lilla attraktionen till våldsam förälskelse. Varje dag som går utan att vi ses (vilket är de flesta av veckans dagar) är en vånda. När vi ses känns livet komplett och underbart, samtidigt som jag är fruktansvärt frustrerad av att se men inte röra. Längtan efter att få kyssa honom eller ha sex med honom är så svår, särskilt när jag är nära honom eller våra blickar möts, att kroppen blir helt ur rubbning.

Jag är helt utom mig och vet inte vad jag ska göra. Tyvärr kan jag inte sluta träffa honom utan att vara "sjuk" varje gång han kommer till jobbet, och kollegorna pratar ju om honom så man blir påmind. Jag kan visserligen undvika honom och inte prata så mycket med honom, definitivt inte fika och luncha med honom. Men jag tycker ju om honom så mycket och vill så gärna vara med honom. Jag klarar bara inte av att stå emot. Men samtidigt kämpar jag hårt med mig själv hela tiden för att inte låta det gå för långt. Jag tror på något sätt att varken han eller jag vill riskera något, men samtidigt är det alltför kraftig dragning mellan oss för att kunna undvika varandra helt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med att skriva detta egentligen, behövde bara få det ur mig. Finns det någon annan som är eller varit med om samma sak? Hur gör/gjorde ni?

Douglas

Äldre 14 Aug 17:26

#1

På papperet låter det inte som ett dilemma egentligen. Din nuvarande relation blir ju till sand och något du bör avsluta oavsett. Om jag var du skulle jag försöka lägga in en stöt på den jag håller kär och hoppas på ömsesidighet. Jag skulle skilja mig då jag märkt att jag inte var ihop med personen jag är kär i. Barn och boende är ju något som går att lösa, det skulle för mig som inte har pokeransikte en omöjlighet att leva med någon som jag inte har "kär-känslor" till.

Vapor

Äldre 14 Aug 18:31

#2

Anonym (känslor) skrev 2011-08-14 17:13:03 följande:

Jag är gift och i 35-årsåldern. Jag har ett bra liv med bra jobb, bra ekonomi, bor fint, god hälsa, rik fritid och många vänner. Mitt äktenskap är helt ok - väldigt sällan bråk, vi fördelar uppgifterna ganska lika, vi har ganska många gemensamma intressen och vänner. Det jag kan sakna är att vi inte pratar så mycket med varandra om annat än vardagliga saker, samt att sexlivet inte är ultimat längre (sex kanske 2-4 ggr/månad, han har svårt att få mig att komma och själv kommer han för snabbt).

Det du beskriver här är något som väldigt många par går igenom förr eller senare. Förstår jag dig rätt är problemet i ditt nuvarande förhållande att ni inte pratar med varandra om annat än vardagliga saker och att han inte får dig att komma + att han kommer för snabbt.

Här finns det egentligen bara två val som man kan göra, antingen väljer man att stanna och inse att vem man än träffar så kommer man alltid förr eller senare prata om vardagliga ting i största allmänhet, annars går det tyvärr inte att leva ett liv ihop. Du är ju trots allt gift och har lovat att kämpa i vått och torrt. Ett förhållande behöver smörjas för att inte rosta men om man som du börjar "förälska" sig i en annan så fort det blåser lite kallt istället för att försöka rädda förhållandet kommer man aldrig att hitta någon. Om du inte smörjer, bjuder till och har en vettig kommunikation med din partner så ska du inte tro att din nya "förälskelse" kommer bjuda på något mer när den första spänningen lagt sig och vardagen kommer. Nu vet ju inte jag hur ditt liv ser ut och hur din relation ser ut. Men om det som du beskriver ovan är orsaken till att du går och kärar ner dig i en annan så kommer det bli tufft på sikt.

Att ha en livspartner är rätt likt att ha en bil som hänvisats tidigare.
Partnern ska vara snygg, ha rätt former och vara skön att köra. När du väl ha hittat bilen som du vill ha resten av livet så står du inför två val, antingen smörjer du bilen och ser till så att den inte rostar, du är ju rädd om bilen för du har upplevt så sjukt mycket med den och vill verkligen inte byta bort den, den kanske hinner få någon rostfläck på vägen men fläcken är inte farlig nog att den inte går att få bort. Det andra alternativet är att skrota bilen. Men glöm inte vad du lovat en gång när du gifte dig! Är det så att du inte är kär i din man längre, att rostfläckarna har blivit så stora att inte ens dina serviceintervaller har kunnat hjälpa. Då kan du i alla fall ge han ett värdigt avslut och göra slut innan du börjar köra en ny bil eftersom du ändå lovat han trohet.

Fan vad werd svar, men jag känner dig inte och vet inte hur ditt nuvarande förhållande är. Men kanske får jag dig att tänka till innan du gör något iaf. Allt för många ger upp och tror att gräset alltid är grönare på andra sidan, vissa gör rätt val medans andra inser att den gamla bilen var bättre och ångrar att dem inte lagade felen.

Anonym

Äldre 14 Aug 18:41

#3

Kanske är det så också att den du har förälskat dig i (som också är gift) inte ens har tanken på att lämna sin fru... Han kanske flörtar lite oskyldigt precis som många andra men ändå är lojal mot sin familj. Du kanske omedvetet letar småfel i ditt eget förhållande för att kunna hålla din nyvunna "dröm" och fantasi vid liv ?! Bara något att grunna på möjligtvis...

Anonym

Äldre 14 Aug 18:43

#4

Vapor skrev 2011-08-14 18:31:11 följande:

Det du beskriver här är något som väldigt många par går igenom förr eller senare. Förstår jag dig rätt är problemet i ditt nuvarande förhållande att ni inte pratar med varandra om annat än vardagliga saker och att han inte får dig att komma + att han kommer för snabbt.

Här finns det egentligen bara två val som man kan göra, antingen väljer man att stanna och inse att vem man än träffar så kommer man alltid förr eller senare prata om vardagliga ting i största allmänhet, annars går det tyvärr inte att leva ett liv ihop. Du är ju trots allt gift och har lovat att kämpa i vått och torrt. Ett förhållande behöver smörjas för att inte rosta men om man som du börjar "förälska" sig i en annan så fort det blåser lite kallt istället för att försöka rädda förhållandet kommer man aldrig att hitta någon. Om du inte smörjer, bjuder till och har en vettig kommunikation med din partner så ska du inte tro att din nya "förälskelse" kommer bjuda på något mer när den första spänningen lagt sig och vardagen kommer. Nu vet ju inte jag hur ditt liv ser ut och hur din relation ser ut. Men om det som du beskriver ovan är orsaken till att du går och kärar ner dig i en annan så kommer det bli tufft på sikt.

Att ha en livspartner är rätt likt att ha en bil som hänvisats tidigare.
Partnern ska vara snygg, ha rätt former och vara skön att köra. När du väl ha hittat bilen som du vill ha resten av livet så står du inför två val, antingen smörjer du bilen och ser till så att den inte rostar, du är ju rädd om bilen för du har upplevt så sjukt mycket med den och vill verkligen inte byta bort den, den kanske hinner få någon rostfläck på vägen men fläcken är inte farlig nog att den inte går att få bort. Det andra alternativet är att skrota bilen. Men glöm inte vad du lovat en gång när du gifte dig! Är det så att du inte är kär i din man längre, att rostfläckarna har blivit så stora att inte ens dina serviceintervaller har kunnat hjälpa. Då kan du i alla fall ge han ett värdigt avslut och göra slut innan du börjar köra en ny bil eftersom du ändå lovat han trohet.

Fan vad werd svar, men jag känner dig inte och vet inte hur ditt nuvarande förhållande är. Men kanske får jag dig att tänka till innan du gör något iaf. Allt för många ger upp och tror att gräset alltid är grönare på andra sidan, vissa gör rätt val medans andra inser att den gamla bilen var bättre och ångrar att dem inte lagade felen.

Anonym

Äldre 14 Aug 18:50

#5

Förälskelsen går över.
Du måste sluta lägga ved på elden! Sluta upp att sitta och fantisera om honom. Undvik honom så gott det går. Säg att du är upptagen och att han måste respektera det.
Så länge du håller fönstret öppet kommer din förälskelse att bli häftigare. Kväv den istället.

Umgås mer med din man och gör roliga och romantiska saker med honom. Förbättra relationen med honom istället för att fantisera hur den andra mannen kompenserar allt du saknar.

Anonym (Kan själv)

Äldre 14 Aug 19:25

#6

Jag tycker att meningen "Han får mig inte att komma" är lite illavarslande! Det är väl inte hans ansvar att du ska få orgasm?

Anonym (tystolugn)

Äldre 21 Apr 10:47

#7

Morning sunshine och Snygging. Brukar han kalla dig så?

Anonym (Förträngd)

Äldre 21 Apr 11:06

#8

I början av mitt förhållande kände jag väldigt starkt för en annan man. Vi hade haft en relation under 1 år ca men till slut släppte jag det och träffade min nuvarande sambo. Varje gång jag träffade denna man (oftast på krogen), så svämmade hans känslor över och han grät och bad mig att vara med honom och lämna min sambo. Jag fick alltid en klump i magen när jag såg honom för jag visste hur det skulle bli.. och att stå emot denna underbart fina människa var oerhört svårt..

Sen blev jag gravid och är nu i slutet av graviditeten och har inte stött på honom en enda gång! Men jag vet om att han vet för vi har gemensamma vänner.. ingen aning om hur det komner kännas att träffa honom igen.. men vad jag vet är iaf att jag älskar min sambo och det är honom jag vill leva med. Men än idag, 2,5 år senare tänker jag ibland på honom.. Fast som person. Skulle gärna haft honom som vän, men min sambo skulle nog inte uppskatta det då han vet hur denna man har försökt gå emellan oss under dessa år..

Men visst skulle det fortfarande svida att höra honom än en gång säga: "Varför är du med honom? Jag tycker så mycket om dig.. kan verkligen inte släppa dig! och jag vet att inte du kan släppa mig.. även fast du inte säger något."

plastkotte

Äldre 21 Apr 11:47

#9

Sätter du beskriver ditt liv på och ditt äktenskap får det att låta som att du vill ge upp något väldigt bra för en förälskelse? Och dessutom för en man du knappt känner. Jag tror dessvärre att om du skulle lämna din man så skulle du förmodligen ångra dig senare.. Gräset är oftast inte grönare! Prata med din man, kanske pröva att separera ett tag och se hur det känns att vara utan honom?

hunter

Äldre 6 Jun 22:37

#10

Anonym (känslor) skrev 2011-08-14 17:13:03 följande:

Skriver här för det finns ingen jag kan berätta detta för. Har så mycket tankar och känslor inombords som jag inte får någon rätsida på.

Jag är gift och i 35-årsåldern. Jag har ett bra liv med bra jobb, bra ekonomi, bor fint, god hälsa, rik fritid och många vänner. Mitt äktenskap är helt ok - väldigt sällan bråk, vi fördelar uppgifterna ganska lika, vi har ganska många gemensamma intressen och vänner. Det jag kan sakna är att vi inte pratar så mycket med varandra om annat än vardagliga saker, samt att sexlivet inte är ultimat längre (sex kanske 2-4 ggr/månad, han har svårt att få mig att komma och själv kommer han för snabbt).

För ett halvår sen träffade jag en annan man via mitt jobb. En inhyrd konsult som jobbar hos oss en gång i veckan, ibland varannan. Han är också gift. Vi klickade direkt och det kändes som om vi varit vänner i flera år redan. Ganska snart började jag känna mig attraherad av honom sexuellt, men i början skrattade jag mest bort det och tänkte att så blir det ju ibland. Man går knappast igenom ett helt liv utan att nån gång känna attraktion för andra.

Men så började jag märka ett visst gensvar från hans sida. Han betedde sig annorlunda mot mig jämfört med kollegorna, började ge mig en kram varje gång vi sågs, bjöd ut mig på lunch och fika, började intressera sig för mina intressen, dröjde sig kvar och så alla blickar... Men helt outtalat och tillräckligt subtilt för att man inte ska känna sig helt säker.

I takt med att vi lärde känna varandra bättre och jag började tycka allt mer om honom utvecklades den lilla attraktionen till våldsam förälskelse. Varje dag som går utan att vi ses (vilket är de flesta av veckans dagar) är en vånda. När vi ses känns livet komplett och underbart, samtidigt som jag är fruktansvärt frustrerad av att se men inte röra. Längtan efter att få kyssa honom eller ha sex med honom är så svår, särskilt när jag är nära honom eller våra blickar möts, att kroppen blir helt ur rubbning.

Jag är helt utom mig och vet inte vad jag ska göra. Tyvärr kan jag inte sluta träffa honom utan att vara "sjuk" varje gång han kommer till jobbet, och kollegorna pratar ju om honom så man blir påmind. Jag kan visserligen undvika honom och inte prata så mycket med honom, definitivt inte fika och luncha med honom. Men jag tycker ju om honom så mycket och vill så gärna vara med honom. Jag klarar bara inte av att stå emot. Men samtidigt kämpar jag hårt med mig själv hela tiden för att inte låta det gå för långt. Jag tror på något sätt att varken han eller jag vill riskera något, men samtidigt är det alltför kraftig dragning mellan oss för att kunna undvika varandra helt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med att skriva detta egentligen, behövde bara få det ur mig. Finns det någon annan som är eller varit med om samma sak? Hur gör/gjorde ni?

hej Ts. Är bara nyfiken på hur har det gått för dig,för er alltså?

gift men väldigt kär i en annan

INNEHÅLL