Pratar ni om er själva i 3e person med barn?

Skyldig! Jag tror att det sitter lite i ryggmärgen att det är så mammor låter och uttrycker sig i vissa situationer, och att det hänger med på tok för länge.

Jag gör det men tänker på det och försöker komma ihåg att säga jag istället för mamma! Det är nog bara till minstingen som jag säger så, till 6-åringen säger jag "nu blir jag arg".

Jag gör det under en begränsad period har jag märkt, nämligen runt 15-24 månader när barnet börjar förstå en hel del men på en väldigt basal nivå.

Min dotter  som är 17 månader kan t ex mycket väl förstå "var är mammas näsa?" men inte förstå begreppet "min" eller "din" så frågar jag "var är min näsa?" så förstår hon inte eller pekar på sin egen.

Men ganska snabbt slutar jag med det och med sonen kan jag inte minnas att jag egentligen någonsin sa så! 

Kan det inte ha att göra med att när man försöker lära sina små att säga mamma och att det är jag som är mamma.
"Ge bollen till mamma" en 6mån kanske inte kan förstå "ge den till mej"

Jag brukar säga mamma om mig själv till barnen, "nu blir mamma arg på dig" eller så... varför? jag vet inte.

Ja, jag förstår ju till fullo att vid ett visst språkutvecklingsstadium så vill man få barnet att förstå vem mamma är och även att det tar tid att lära sig min och din. Jag menar mer när man pratar med barn över typ 1.5 år.

Jag förstår inte varför, kanske är det gammal vana? Jag har inte själv barn, så jag kanske också hamnar där, men nu stör jag mig på det. Kan faktiskt inte precisera vad jag stör mig på eller varför.

Jag jobbade på dagis här i Australien och där sa nästan alla som jobbade där så till barnen framförallt när de var arga eller sa ifrån. Och det var barn mellan 1-4 år. Kändes konstigt för mig.

Ibland, men jag försöker vänja mig av med det när det gäller äldsta (4 år). Hennes pappa pratar typ alltid om sig själv i tredje person med henne och jag tycker det låter så fånigt när hon är så pass stor

Ibland med ettåringen. På skoj med sjuåringen för att det retar henne :-P Beror på situation tror jag. Vid lek och bus benämner jag mig i tredjeperson för lillkillen, men i andra vardagssituationer benämner jag mig som 'jag'.

Kanske de precis som här i USA inte tilltalar fröknar med "du", utan man håller sig till de mera formella "Mr./Ms. xx"....? "Jag" och "du" blir ju lite en grupp av benämningar medan om man använder "Mrs XX" blir det mera naturligt att också benämna sig själv i tredjeperson också.

Själv gör jag både och. Av vana mest.
 

Nej, jag tycker att det låter fånigt. Med ett enda undantag, och det är "kom till mamma" till ett ledset barn. Däremot "mammar" vi varandra till barnet. "Ge bollen till mamma" betyder alltså inte "ge bollen till mig" utan "ge bollen till din andra mamma".