Min man tiger ihjäl mig
Min man och jag har varit ett par i 14 år och gifta i 6. Vi har två barn och ett tredje påväg. Vi har genom åren haft våra upp- och nedgångar och det sliter verkligen på relationen.
Min man hade en autkoritär uppfostran, med en överbeskyddande mor som var hemmafru och en mycket auktoritär far som var extremt noga med läxläsning och andra åtaganden och maken blev tidigt skickad på internatskola utomlands. Själv är jag uppvuxen med en alkoholiserad och rätt frånvarande far (föräldrarna skilde sig när jag var 5) och en heltidsarbetande mor som gjorde precis allt för oss tre barn rent praktiskt - även om hon kanske inte aldrig var så närvarande rent känslomässigt på grund av sin stora arbetsbörda och annat som stressade henne. Även om jag växte upp i ett hem med missbruk så fanns där ändå stor sammanhållning i familjen, med värme och stor respekt för de andra familjemedlemmarna.
Nu är jag som sagt själv gift och har ett äktenskap som inte alltid fungerar så smidigt. Vi har redan försökt oss på Imago-terapi under några veckor i våras (jag valde medvetet en manlig terapeut för min makes skull), men jag tycker inte att det har hjälpt något vidare. I Imago går man inte alls in på djupet och blickar bakåt för att ta reda på hur och varför man beter sig som man gör i en relation, och då undrar jag hur man som par då kan lösa sina problem och ändra sitt beteende.
Min man är extremt kolerisk och har en tendens att brusa upp och bli väldigt arg (är dock aldrig fyskskt våldsam). Bråken kan handla om allt från barnuppfostran (som vi ofta har olika syn på) till sex (han får inte tillräckligt tycker han). Jag, å min sida, har svårt att ge honom den tid och uppmärksamhet han kanske förtjänar utan blir ofta anklagad för att avfärda honom. Det är väl ett mönster som upprepas från vår barndom kan jag tänka mig.
Nu de senaste dagarna har vi haft ett fånigt bråk för att min man så innerligt vill skaffa husdjur. Han vet att jag inte är någon djurvän, jag har aldrig haft djur och tycker redan att jag har fullt upp som det är med allt husarbete och barnen (jag tar praktiskt taget redan hand om allt arbete i hemmet och med barnen på egen hand samtidigt som jag frilansarbetar hemifrån). Sedan jag fick reda på att vi väntar vårt tredje barn för åtta månader sedan har maken pratat mer om katter, hundar och höns än det kommande barnet. Det senaste bråket har lett till att maken just nu tiger ihjäl mig. Vi är inne på tredje dagen utan att han talar med mig, och jag tycker att han är så orättvis. Det är inte första gången detta händer och jag vet att hans egen pappa ofta gjorde och gör samma sak mot min svärmor och det kan pågå i veckor. Detta känns verkligen osunt och barnen blir ju indirekt också lidande.
Kan du hjälpa oss lite på vägen? Komma med råd, eller rekommendera någon parterapiform som skulle passa oss bättre än den vi testat. Troligtvis behöver vi bägge terapi på egen hand, men det vet jag inte om min man är redo att söka?
Tacksam för en kommentar!