Ska man behöva må så här?

För 4 månader sedan fick jag en fantastisk liten tjej, men förlossningen (som jag direkt efteråt inte upplevde som så farlig ändå) har mer eller mindre börjat hemsöka mig. Jag hade en utdragen förlossning (åkte in med täta regelbundna värkar på fredag kväll redan, min tjej är född mitt på dagen på onsdagen). Flera dygn med täta kraftiga värkar (kunde varken äta eller sova på nästan 4 dygn), dessutom läckte jag fostervatten och blödde lite och eftersom det inte hände så mycket skickades jag hem med några citodon (som inte hjälpte ett dugg). Hade jätteproblem med värkregistrering men låg och vred mig i smärtor. Åkte in igen på tisdag eftermiddag eftersom jag inte hade någon ork kvar (ringde innan och blev lovad ett rum). Kommer in och inget rum finns. Blir hemskickad igen efter kontroll (4 cm öppen) och ska komma tillbaka efter 2-3 timmar (blir än en gång lovad ett rum då). Kommer tillbaka efter 3 timmar får ligga på en stenhård brits i ett stekhett inskrivningsrum i 8 timmar kopplad till ctg med kraftiga värkar och inget smärtstillande what so ever trots att jag bett om det. Vid 6 på morgonen får vi äntligen komma in till ett förlossningsrum. Då är jag öppen 5 cm och får lite lustgas. Ber om eda, men får svaret att jag ska försöka med lustgasen först innan jag ber om det, tjatar om eda de kommande 3 timmarna. 3 timmar senare orkar jag inte längre och ber gråtandes om att få eda. Denna gång lyssnar barnmorskan och skickar efter en narkosläkare. Efter 30 min kommer det in en lagom arrogant narkosläkare. Det går bra att lägga lokalbedövningen men när själva slangen ska in känns det som någon hugger mig med en kniv i ryggen. Mitt ena ben börjar skaka okontrollerat och jag skriker rakt ut. Läkaren avbryter. Försöker igen med samma resultat. Ringer på överläkaren som kommer in och ska försöka två gånger. Denne försöker med samma resultat och klappar mig sen på axeln och säger att den där epiduralen kan jag ju glömma. Mitt absolut värsta scenario eftersom jag inte hanterar smärta särskilt bra utan vare sig mat eller sömn. Härifrån går allt jättefort (3 timmar ca) och 1,5 timme är helt utraderat ur mitt minne (under den tiden öppnade jag mig från 6,5 cm till 10cm). Har endast fått berättat för mig vad som hände under denna tiden (och misstänker att jag inte fått allt berättat för mig). Blödde ganska kraftigt. Lilltjejens hjärtljud gick flera gånger ner kraftigt och under utdrivningsskedet (4 krystvärkar så var hon ute) höll hon på att gå åt. Ut kom en utmattad liten blå tjej (hela hon på en enda krystvärk) med navelsträngen runt halsen som de fick massera en bra stund innan hon kom igång. Jag var i chocktillstånd och fattade inte vad som hänt. Det var precis som jag svimmat och någon dragit upp mig ur en djup avgrund. Fattade ingenting. Nu till det jobbiga. Jag kan inte släppa själva upplevelsen och den blir bara mer och mer hemsk för mig. Dessutom har jag fortfarande problem med ryggsmärta och domningar ner i mitt ben. Jag fick ingen ordentlig efterkontroll då barnmorskorna på mvc hade semester och några var sjuka (man ansåg att de hade viktigare saker för sig än att jag skulle få prata om förlossningen) och jag faktiskt inte hade problem med stygnen efter förlossningen. Ju längre tid som det går desto värre upplevelse tycker jag det hela var och jag mår rikigt dåligt över det, men får ingen hjälp någonstans. Ska man behöva må så här dåligt?!