Trivs på jobbet. Varför får jag då ångest av att gå dit??

Det kanske har något att göra med något du vart med om tidigare?
Jag hade extrem ångest över att gå till skolan när jag gick i högstadiet. Var så nervös så det jag åt kom upp lika fort.

Och nu, 10 år senare, känner jag fortfarande av den nervositeten på kvällen eller på morgonen innan man kommit iväg, fast absolut inte lika starkt. Tror alltid att det kommer ligga kvar där.

Känner precis igen mig! Har alltid känt detsamma under alla mina år jag jobbat! Vet inte heller riktigt varför.. Får lite samma känsla som jag fick när jag skulle till skolan när mina föräldrar skiljde sig, då tjöt jag varje gån jag skulle till skolan och hade jämt ont i magen, kanske kan det vara det som ligger i bakgrunden? Har du själv varit med om liknande?

Jag känner mig helt knäpp ibland och blir avis på folk som är "normala" och går och jobbar som om ingenting.. vart lättad när jag läste ditt inlägg.

Förmodligen för att det tidigare varit jobbigt för dig. Det sitter kvar i kroppsminnet att jobb är något läskigt.

Förr kunde jag känna så när jag skulle till jobbet. Fick gå igenom dagens uppgifter i huvudet och säga åt mig själv att "jag vet att det brukar kännas bra när jag väl kommer dit, jag behöver inte ha ångest". Helt sjukt att man ska behöva peppa sig för att kunna gå till jobbet. Har faktiskt heller ingen aning om var detta obehag kom ifrån.

Hur gammal är du, hur länge har du varit ute i arbetslivet? Själv gick det över efter att jag hade jobbat ett par år. Eventuellt att jag hade lite ångest över att ha "blivit gammal" och inte pluggade längre (eller det gjorde jag iofs, men inte på gymnasiet längre).

Ångest har sällan med något speciellt att göra men man själv riktar orsaken till något så att det blir förståeligt för en själv. Du har kvällsångest som du riktar på jobbet. Försök gå till dr eller köp Relax från hälsokost. Ångest sliter på en.

Nytt nick igen till någons förtret

ÅÅÅHHHH vad jag känner igen mig!!

Du ger ifrån dig mer "energi" än vad som är nyttigt för dig på jobbet. Håll igen lite på alla fronter och försök inte vara duktig, duktig, omtyckt, omtyckt. Kanske hardu svårt att sätta gränser och troratt du ska få känna att folk blir besvikna om du säger nej etc. 

Jag brukartänka "man måste inte ta alla bollar som kastas" 

Jag var inte ensam tydligen

Jag har varit så här sedan jag var liten. Kände samma sak inför att gå till skolan. Även då fanns ingen förklaring, hade roligt när jag väl var i skolan. Men på den tiden gav jag efter för ångesten och låtsades vara sjuk för att slippa gå dit.

Nu är jag 28år, har arbetat i 10år på olika ställen och ger aldrig efter för ångesten. Varje dag trotsar jag den. Brukar det inte vara så man kommer över ångest? Genom att trotsa den? Förstår inte varför det inte blir bättre. Det förstör ju all fritid man har eftersom man ¨mår dåligt så fort man är ledig.

Så är det för mig också och har alltid varit så sen jag var liten, gällande saker som basket, fotboll, jobb m.m som ja ändå tyckte va kul. Får också  ångest på fredagar eller snarare varje dag. Jag har haft några år på mig att tänka varför och för mig iallafall tror jag det handlar om fast tider. Att jag MÅSTE gå dit. Att ja MÅSTE gå upp tidigt. Alla dessa måsten.. Hade jag haft en jobb tex där jag jobbade när jag ville så hade jag inte haft den här ångesten.. men själv förstår fortfarande inte varför jag känner så här. Tycker att det är superjobbigt och kanske måste söka nån hjälp för det.
jag tänker på det hela tiden, när jag är med vänner på dagarna eller tom på kvällarna när ja ska ha lite mysigt med min kille och jag blir stressad och får panik för ja ska jobba imorgon, jag måste lägga mig tidigt för att orka upp och det påverkar hela mitt liv. Jag måste planera hela dagarna för att komma hem en bra tid så jag hinner duscha, äta och ta de lugnt en stund. kommer jag hem försent får jag superångest! Och detta låter säkert jättedumt men nu när jag har blivit arbetslös njuter jag till 100 % bara för att jag slipper den här ångesten.. vill nästan inte ha nåt jobb :(
Så du är inte ensam....