När ingen uppfostringsmetod fungerar?

Det florerar en massa olika synpunkter på uppfostran här på FL, och många gånger är diskussionsparterna fast beslutna om att det fungerar ALLTID med deras sätt (vanligtvis är deras sätt att diskutera med barnen, vilket jag f.ö. inte anser vara något dåligt sätt). Men hur gör man när ingenting fungerar?

I min familj har vi ett antal år haft ett sådant problem, en bror som ingen metod bet på. Denna broder har alltid haft ett mycket stort sockerbehov, och åt massor av godis och glass, drack o'boy och lemonad, och alla kakor som han hittade i frysen. Huruvida godiset/glassen/kakorna han åt eller pengarna han köpte godiset för hade tillhört någon annan, utgjorde ingen skillnad. Problemen fick sin början som mycket liten, han var ca 3-5 år då han började söka efter godis i hela huset, i alla skåp, varhelst föräldrarna eller vi syskon kunde ha gömt något. Om han inte hittade något godis så stal han pengar, oftast av oss syskon, och cyklade iväg till närmaste butik. Det hände sig även att han stal godis som tillhörde våra släktingar, om han bara fick möjlighet till det. Detta fortgick många år, tills han blev tonåring. Då tycktes det liksom växa bort.

Detta orsakade förståss mycket ilska och agg bland oss syskon som ville ha våra saker ifred, och han blev sämre omtyckt, vilket inte gjorde saken bättre. Föräldrarna försökte alla möjliga metoder, man pratade med honom, man tjatade, man skrek, de äldre bröderna tog till våld ibland, föräldrarna testade även aga (vilket jag själv ansåg, och anser, att är bland det värsta man kan göra åt ett barn) i form av "risbastu", det förekom hotelser om att sända honom hemifrån till något hem för problembarn, men ingenting hjälpte. Till saken hör att han själv hade mycket dåligt samvete över att han stal, han grät över det och pratade med mamma om det, men behovet var för starkt så han kunde inte stå emot.

Varför jag tar upp det nu beror på att jag är rädd att få liknande barn själv, då jag har nästan lika stort sockerbehov (även om jag aldrig skulle stjäla något). Även om det tydligen växte bort när han blev äldre så var det mycket påfrestande på vår familj under tiden det pågick, och det finns spår av det ännu.

Dessutom undrar jag vad alla ni som har så fasta ideer om uppfostran skulle göra i den här situationen. Ett avvänjningshem som man har för andra typer av missbruk hade varit ett alternativ, om vi vetat om något. Jag själv tror på att visa honom mera kärlek, då han hamnade lite i skymundan som mellanbarn.

Hur skulle ni göra?