Konstanterade cellförändringar och blödning

Jag blev koniserad pga kraftiga cellförändringar år 2008.  Efter det har alla prover varit bra.

Dom hittade celländringar i jan-10, tog ytterligare prov och koniserade i juni samma år. Blev gravid i augusti, gick på koll varje månad i början, men proverna visade på mindre förändringar. Var på koll förra veckan, hade fortfarande ändringar men inte så starka. Får svar om ett par veckor, kanske ska dom konisera igen.

Så, celländrimngar är inget du dör av. Dom knipsar bort en bit i värsta fall och du får gå tätare koller. Men annars känns det inte alls...

Tack för era svar :) Ja det var väl speciellt en info sida jag hittade om detta där det stod att det är symtomfritt i början och visas bara på cellprovningar. När man väl börjat få symtom tex i form av blödningar så har det gått längre och är då allvarligare. Iom att jag aldrig taget ett cellprov förut så kan det ju teoretiskt fått hålla på i hur många år som helst. Men man får ju hoppas på det bästa iaf. Även när man läser berättelser från folk som upptäckt det via blödning och fått ha cellgifter och strålning som behandling. (1 av 3 dör)

Väntan är ju otroligt jobbig också. Försöker att inte tänka på det, men känner att det inverkar även på jobbet. Jag är glömsk, förvirrad och trött. För att inte tala om omotiverad.

Vart enda stick eller känsla man tycker sig ha eller inbillar sig från nedre buken tar man som tecken på växande tumörer.      

Jag förstår dig!
När jag fick reda på att jag hade kraftiga cellförändringar läste jag allt jag kom över på internet. Inte särskilt upplyftande... Och att gå och vänta på svar är fruktansvärt jobbigt.
Jag har för mig att man kan blöda även om man "bara" har lätta cellförändringar. Livmodertappen blir väl mer känslig.

Jag har lätta cellförändringar och trodde också jag hade värre förändringar för jag har fått blödningar lite då och då och efter sex. Men vet inte om blödningarna är pga. förlossning, preventivmedel eller förändringar.
Har också hört att cellförändringar inte märks på något sätt utan bara på prover.

Kan även tillägga att jag fick tid till gyn efter första provet som visade förändringar, även om det "bara" var lätta. Så det behöver inte vara värre för att få en tid till gyn.

Hoppas allt går bra! 

Tack så mycket för era svar. Är som sagt rätt låg just nu. Känner mig helt värdelös på jobbet där jag till råga på allt dessutom har tonvis av jobb och tidspress. Tyvärr så var det över ett decennium jag fick barn sist, och jag har aldrig ätit preventivmedel. Jag kan inte skylla blödningarna på något annat än förändringarna.

Jag hade precis börjat ett distansförhållande med en kille också. Han har ju naturligtvis märkt av min sinnesstämning och tror jag vill avsluta det hela. Men jag vill inte oroa någon förän jag har några konkreta besked. Jag ska till gyn på onsdag. Fick bara vänta en vecka efter provsvaret kom iaf på den tiden.

Tv är en bra "take your mind of things" apparat. I övrigt surrar bara tankarna om hur jag ska få min syster att bli vårdnadshavare över mitt barn, hur mycket jobb det blir med att sälja mitt hus, hur jag måste lära upp någon på jobbet att ta över mina arbetsuppgifter. Hur ledsna folk kommer att bli. Hur mycket jag inte fått göra och uppleva än. (helt sjukt jag vet..). Tanken på att dö är en sak, men utdraget, smärtsamt (och skallig) käns ännu värre.

Om jag visste med mig att jag varit på kontroller tidigare hade jag nog inte känt likadant. Men jag har ju aldrig varit dit. 

Även om tv:n är en bra sak så verkar jag även hamna på liv o död program och filmer hela tiden.. Finding neverland (en mamma får en dödlig sjukdom och lämnar sina barn föräldralösa) Dödlig puls, Dokumentärer med folk som dör osv. Typiskt. Men så är det ju alltid. Är man hjärtekrossad så ser man bara romantiska filmer och reklamer hela tiden också..

Ursäkta att jag surrar, men antar att jag behöver det. Tur man har lite galghumor också.           

Jag fick cellförändringar för ca tio år sedan. Direkt när brevet kom var jag säker på att jag skulle dö. Blev kallade till provtagning på gyn. Jag var helt jävla väck av fasa. Gynekologen märkte det tydligen för han ringde hem till mig på kvällen för att prata lite om det där. Han sa såhär;
Vi har hittat cellförändringar och kommer att göra en konisering. Sedan tar vi ett prov igen. Visar det ff cellförändringar= så tar vi lite till. Prov igen. Visar det något så tar vi ännu lite till. Du har cellförändringar. Inte cancer. Alla cellförändringar blir inte ens cancer. Vilken doktor, han lyfte genast bort en massa ångest från mig.

Styrkekramar till dig TS! Jag tänker också alltid det värsta, men det behöver ju faktiskt inte vara så.

Hej Igen

Har nu varit på gyn och fått penslat ättika, tagit ytterligare cellprov samt en biopsi. Första provet för 2 veckor sen visade tydligen på misstanke om svår cellförändring. (typ 3) Men de ville testa en gång till för säkerhets skull.

Jag blödde väldigt lätt (igen) och efter biopsin så kunde han inte stoppa blödningen med det han penslade på. Han satte därför in en tampong med medlet istället och rekomenderade Zyklo F. Om jag inte slutade så skulle jag åka in akut tyckte han.

I övrigt så låter det som att det kommer bli aktuellt för en konisering (nästan oavsett vad provet visar).

Vet inte om jag vill sövas eller bara lokalbedövas dock.

Tar två veckor innan svaret på biopsin blir klar.

Har inte lika mycket dödsångest nu. Frågade läkaren om cancer och han sa bara han kan ju inte avgöra definitivt, men att han såg inte något. Vi får vänta på proverna.

Tack för stöttning och era erfarenheter av det här. Skönt veta att man inte är ensam.

Håller tummarna för dig! Som sagt så är ju cellförändringar inte cancer.

Mina cellförändringar visade sig vara cancer in situ och togs bort helt och hållet vid koniseringen.

Så här står det om cancer in situ på wikipedia: Cancer in situ innebär en icke metastaserad cancer, det vill säga cancerceller som respekterar omkringliggande vävnader och inte har spritt sig. Beroende på hur och var den är lokaliserad kan den oftas tas bort med kirurgi.

Tydligen är cancer in situ och CIN3 (de som de misstänker att du har) samma sak.

Läkarna verkade inte särskilt bekymrade och sa att det var ganska vanligt.