Fler som längtar efter barn så att det gör ont, men Han känner sig inte redo...?

Vad säger han mer om framtiden då? Om hur många år tror han att han är redo? Prata om vad han lägger in i begreppet "redo". För något helt nytt är man ju ALDRIG helt förberedd och trygg, menar jag. 
Är det ekonomi och jobb? Lust att hinna resa, gå på krogen etc innan? Eller känner han sig för omogen för att ta ansvar?

När vi var i er situation satte vi upp målet att försöka bli gravida med barn 2013.  Men så växte tanken och helt plötsligt är bebisverkstaden i full gång. 

PRATA, är lösningen! Och sätt upp ett år då ni satsar på att börja försöka.  

Han säger att för honom känns allt sånt så fjärran. Vi har pratat om olika mål och prioriteringar i livet, och för honom är nya kunskaper och personlig utveckling något han prioriterar högst. Det är därför han vill ha det där jobbet i 45 mil bort, inte pga pengarna för han går knappt runt ekonomiskt på det. 
Vi reser mycket, och vi är båda överens om att det går utmärkt att resa med barn om man bara vill. Vi vill inte se några begränsningar utan tror på att det går att lösa det mesta.
Jag har frågat några gånger och fått vaga antydningar om att han kanske tycker att "typ fyra fem år" är lagom långt bort, och jag tyccker det känns som en evighet. "Snarare ett eller två!" har jag svarat, och då har han sett vettskrämd ut.
Han har aldrig varit bra på att konkret planera framtiden. Han är väldigt spontan och vill inte låsa sig. Jag försöker gång på gång förklara att ska man leva ihop måste man planera såna här saker, fast sen får man ju så klart se hur det blir.
Just nu ska jag nog inte ta upp det igen på ett tag, men det där med att bestämma ett år är nog inte så dumt.
Men hur hanterar man känslorna under tiden? Om vi nu bestämde 2012 eller 2013 eller 14 liksom.. 

Ja, då får du nog dessvärre leva med längtan! Åtminstone om det är ett förhållande värt att kämpa för? Eller har ni alldeles för olika värderingar/prioriteringar i livet?

det låter som min karl.. fast han tjatade första två åren konstant att han ville ha barn med míg nu på en gång. jag sa nej för jag ville lära känna honom bättre och våran relation var inte bra
jag sa till han på skarpen att han fick sluta upp med tjatet om bebis och till svar fick jag att -när du är redo så är jag redo

nu efter ett halvår tillbaka så känner jag mig mer än redo. kroppen skriker efter att få bli gravid och det ända jag läser om och kollar websidor på handlar om bebisar
men nu får jag i svar av min sambo att han vill ha fast jobb (han är lärling) sen vill han resa mm mm

sånt som jag redan har gjort! jag är trött på krogen, samma hemmafester om och om igen som man vet vad som kommer hända, mm mm
resa får jag såklart aldrig nog av, men jag ser inget hinder i de
vet flera stycken som reser med sina barn redan som nyfödda

men i alla fall så har jag förklarat för honom hur lång tid de kan ta innan mensen/ägglossning sätter igång efter att jag har tagit ur min nuva ring (det tog ungefär 8 månader sist jag gjorde de. de var innan jag träffa min sambo)
sen att det kan ta ett x antal månader om man har tur, sen ska man vara gravid i 9 månader... seen har man sin bebis om allt går som de ska
men han säger åt mig att jag inte ens ska tänka dom tankarna, att det lika gärna kan ta 10år tills vi skaffar barn
om det känns kul att höra sånt? nej!!
jag känner mig lurad på något sätt

Men så han har ändrat sig? Förstår verkligen om du känner dig lurad! 
Jag sa exakt så till min sambo också, att jag väntar tills han är redo självklart.
Det klart att det alltid är bra att båda har fast jobb innan man BLIR GRAVID, men man kan ju fortfarande ta beslutet. Åh! Kram på dig! 

Nej jag tror inte vi har har alltför olika värderingar, möjligtvis att vi prioriterar att göra saker i olika ordning. 
För mig är det barn och familj som står näst på tur, och för honom ligger det lite längre fram, men han vill ju självklart bilda familj med mig, det har han försäkrat mig om.
Ja, han är värd att väntas på. Så klart. Men inte huuur länge som helst! 

det känns hemskt!
sen att vänner får barn titt som tätt gör ju inte saken bättre och att vänner och familj frågar
"när ska ni ha barn??"
min sambo är 27år, så folk tycker väl att det börjar bli dax för han nu, eller oss

jag har funderat många gånger över vänner som har pratat om deras pojkvänner om dom är "värda att vänta på"
det är en konstig fråga tycker jag
för de är ju med sin pojkvän man vill ha barn, men man vill bara inte vänta i flera år
sen att man skulle göra slut med pojkvännen för att han vill vänta några år, så kan de ju ta en evighet innan man träffar en ny om man ens känner riktig kärlek -för att sen skaffa barn.
jag är i alla fall ingen tjej som tänker göra slut med min sambo bara för att träffa någon OKEJ kille som jag sen skaffar barn med efter någon månad bara för att få de där barnet

hur menad folk när dom säger sådär "är han värd att vänta på"???

hm....

Precis.
Alltså det är ju inte bara den biologiska klockan, det är ju mycket praktiska grejer också.
Börja om med någon annan? Nej, man ska alltid känna varandra ett par år innan man tar sådana beslut, och då förlorar jag ju massor med år. Dessutom är det ju honom jag älskar. Jag vill ha med honom, och jag vill att han också ska vilja. (Vet att en del säger att man kan ju åka till Danmark och göra det själv, men jag vill vara två om det!)

Jag tänker också, nej visst nu är vi inte så gamla (han är 26½ och jag fyller 25 i december. Men så ska man börja med att TA BESLUTET, och efter det kommer det kanske ta några månader innan man ens blir gravid, och därefter tar det 9 månader innan lilla tittar ut. Och då har det vipps gått typ två år. Så om man börjar med att ta beslutet nu är det ju ändå ett tag innan man faktiskt blir föräldrar.

Sen kanske man vill ha nr 2 och 3 och kanske 4? Jag vet att jag vill ha många barn, och jag fortfarande vara ung när jag får det sista, för jag vill orka med dem. Det ÄR skillnad på att vara 30 och 40. Man orkar mer när man är yngre, så är det bara. 

Och så tänker jag nästa steg. Jag vill inte vara 70 när jag får mitt första barnbarn, jag vill orka leka med dem! Och jag vill att MINA föräldrar ska orka leka med mina barn lika mycket som de orkar med mina syskonbarn nu. De är i 55-årsåldern.

Och ponera sen att man har svårt att bli gravid. Ja då tar det såklart 1 år från att man har börjat försöka innan poletten trillar ner och man inser att man behöver hjälp. Sen ytterligare månader eller år innan man får komma igång med IVF eller sånt? Och går det fortfarande inte då vill jag adoptera, och det tar ju också många år innan man får hem sin skatt. Och vips så är jag 10 år äldre... -.-

Jag vet att man inte bör spinna iväg så här, men jag vill verkligen verkligen försäkra mig om att jag får bli mamma.

Förstår precis vad du menar, för känner precis likadant. Jag har varit sugen på barn till och från i kanske två år, eftersom mina vänner och släktingar skaffar familj och hus. Nu väntar många i min närhet på barn nummer två! Jag längtar till jag själv är där, drömmer om livet som mamma och att dela allt med min sambo. Vår framtid tillsammans som familj.

Vi har varit tillsammans i ca 7 år, bott tillsammans i 4 år. Han har fast jobb, jag jobbar som timvikarie på 3 olika ställen, så jobbar lite då och då men vet aldrig var eller hur mycket jag ska jobba i förväg. Jag vet att jag inte har den bästa utgångspunkten, eftersom jag inte har något fast jobb, men tror inte jag kommer få något fast förrän jag utbildat mig. Och eftersom jag inte vet vad jag ska läsa, så kommer det dröja innan jag har någon utbildning. Ska man vänta till man utbildat sig, tills man har ett fast jobb, så kommer jag ju få vänta 5 år! Sedan vet jag inte hur lång tid det tar när man väl bestämt sig heller.. Som du skrev tidigare, tänkt om man har svårt för att få barn?

Jag försöker diskutera det med honom, men han byter ganska snabbt samtalsämne. Tror han tycker ämnet är läskigt, men hur ska vi komma någonvart om han inte ens vågar prata om det? Han tror att själva ämnet kommer göra att min mage plötsligt börjat växa och plötsligt sitter jag där med en bebis i famnen eller något. Det tar tid efter man bestämt sig, det händer inte på en gång. Tror det är det han inte förstår.

Man tänker och drömmer om framtiden. Drömmer på nätterna att vi är en familj. Våra föräldrar pratar och längtar efter barnbarn.. Vänner frågar om det inte är dags snart. Bara han som inte verkar tycka att det är dags. Hur tar man upp det här och får honom att ge ett svar istället för bara mummel och att han sedan bara byter samtalsämne?

Usch vad jobbigt att alla hintar om det också. Jag är ju i alla fall yngst i familjen så det är ingen som stressar oss än så länge. Bara jag själv.

Hm. Ja a och o är ju alltid att prata. Tillåt honom inte att byta samtalsämne. Det verkar ju som om ni behöver tala igenom det ordentligt.

Vi har ju pratat ordentligt om det, och han vet ju hur jag känner, men just nu vet han nog inte att jag går och tänker på barn och bebisar och gravidmagar varje minut av dagen ungefär.... det vågar jag inte säga... Jag sa till honom i somras "vill du att jag ska sluta tjata om det här?" "Ja" sa han då. Jaha. Om hur lång tid får jag ta upp det igen? ._.