3-4 åringar med fixa idéer/fobier/tvångsmässighet. Hur hantera?

Min dotter har också en del sådant för sig, men inte lika mycket. Kontakta BUP och be om råd av ett proffs är nog bäst, men om man ska spåna lite som amatör - kan det handla om något annat som hänt i hennes liv från 2,5 ålder och tills nu? Har hon fått syskon? Bytt dagis? Har ni flyttat? Har föräldrarna en bra relation?

Det brukar bli ett ramaskri när man nämner diagnoser här på FL men jag tänker göra det ändå. Obs. jag diagnostiserar inte ditt barn...men...Din flickas beteende är kopia av min systerdotters. Hon fick  diagnosen Asperger syndrom när hon var sex år.

Och här kommer jag och bidrar till den berömda "diagnoshysterin". Jag vill inte heller diagnosticera ditt barn, absolut inte. Men jag vill ändå skriva att jag har ett barn med autism som har tvångsbeteenden. Det är vanligt med tvång hos barn som har diagnoser inom autismspektrumet så de tär inte konstigt att du får svar från flera som har erfarenhet av det. Men ett barn kan såklart också ha tvång även utan att ha autism. De drag som finns hos barn med autism finns ju också hos barn utan funktionsnedsättning.

Jag tycker att du ska prata med någon annan än bvc-sköterskan. Inte för att det alls behöver vara någon bakomliggande problematik utan för att få vettiga råd om hur ni ska hantera tvångsbeteendena. Och är det något mer så är det ju något som de kan avgöra. För jag håller inte med bvc-sköterskan om att 3-4-åringar är såna. Hon förstod nog inte riktigt vad du pratade om. Jag har en del människor i min närhet som liksom inte kan höra vad det är jag säger när jag pratar om mitt barn utan som säger att så var ju minsann också deras barn i den åldern eller ja, ja, det hör till åldern. Och så känner man barnen i fråga, och vet att så var inte deras barn. 

Har ni någon bvc-psykolog som ni kan kontakta direkt utan att gå via bvc? På en del håll vet jag att man i stället får kontakta BUP. Kan se olika ut. När jag pratade med bvc-psykologen som ett första steg i mitt barns utredning tyckte jag att hon hade vettiga synpunkter på tvångsbeteenden.

Jag vet inte om jag har så mycket råd att komma med. Vi har inte jättestora problem med tvång och fixeringar men det finns en del. Jag har haft som princip att fundera igenom hur stort problem ett visst tvångsbeteende är för mig. Är det ok, funkar det för mig? Eller är det något som jag vill bryta? Rätt ofta har det varit saker som faktiskt inte ställt till med några större problem och då får det vara. Många saker har mattats av med tiden. Och nya saker har tillkommit.

Jag har jobbat rätt mycket på att smyga in förändringar. Att göra saker lite annorlunda från gång till gång. Byta ordning på små delmoment. Fixering kring en viss konversation som måste göras i etc. viss situation, smyga in små förändringar, vidareutveckla konversationen. Allmänt att prata mycket om saker vi gör, medan vi gör dem.

Ett råd jag har fått från psykologen på habiliteringen är att involvera barnet mer aktivt om det är något man vill bryta. Att om barnet är mer delaktigt får det en större känsla av kontroll och då funkar det bättre. Tänker kring det du beskriver om maten, att där kanske det går att göra så. Alltså inte bara fråga i förväg hur hon vill utan att göra det tillsammans eller att hon gör vissa delmoment själv. Om hon själv häller upp mjölken/vattnet eller ketchupen, funkar det bättre då? Eller spiller hon lätt och det blir katastrof då? Kan de funka att hälla tillsammans, att hon håller i men att du hjälper till med styrandet?

Mitt främsta råd är att inte bry sig om andra vuxna som tycker att man låter barnet köra med en etc. Eller som säger att man måste tvinga barnet att sluta med tvånget. Att det bara handlar om att vara bestämd. Vet inte om du har såna runtomkring dig, jag har det i alla fall, och jag försöker tänka att de vet inte bättre och jag lägger inte energi på att argumentera med dem.

Vilket långt och bra svar du har fått ovan, ts. Det är inte alls säkert att ditt barn har problem inom autismspektrat. Tvång kan man ha ändå. Du kanske skulle skriva ner lite situationer som du tar med till BVC så det kommer fram ordentligt hur ni har det.

Tänkte berätta lite hur vi hade det. 

Min son har Asperger och Tourettesyndrom. Han hade en massa 'konstigheter' för sig när han var yngre. Minns en gång när vi skulle iväg till dagis. Hans systrar stod färdigklädda i hallen men han kunde inte gå ifrån bordet förrän just jag hade rört vid mjölkpaketet på ett visst ställe. Herre jä** tänkte jag, aldrig i livet. Någon måtta får det vara. Men det slutade trots allt med att jag gjorde det - för annars hade vi inte kommit iväg. Kände mig så fånig när jag petade på mjölkpaketet. Men då bröts tvånget och vips gick han och klädde på sig och vi kunde åka.
På dagis var han tvungen att vara den förste av sina syskon som rörde vid dörrhandtaget när vi kom dit. Annars fick vi 'spola tillbaka'. 

Maten..hm. Han kunde bara äta en 'sak' åt gången. Nåde mig om jag lade upp korven ovanpå makaronerna. På ena tallrikshalvan korv, på andra makaroner.  Att spontan-åka någonstans var omöjligt. Han hade på något sätt eftermiddagarna färdigplanerade i sitt huvud och det gick inte att ändra på.   

En period fick han en medicin som heter Risperdal, för sina tvång och tics.
Nu är han arton år och man har nästan glömt de där jobbiga åren för han är... lugn och fin och artig och snygg och ....  

Tack för svaret!
Hon fick ett syskon när hon var 2 år och vi flyttade strax efteråt samt bytte dagis. Relationen mellan mig och hennes pappa har alltid varit bra och stabil och är så fortfarande. Finns inget missbruk, inga tendenser till våld eller annat i vår familj. Visserligen har jag mått dåligt från och till p.g.a obehandlad ADHD men jag har varit ytterst noggrann med att söka och ta den hjälp som finns/har funnits och erbjudits mig, just för att inte mitt mående ska gå ut över barnen. 

Förutom dessa fixa idéer är hon en glad och social unge. Hon är mycket verbal, började prata tidigt och hon började gå när hon var 10-11 månader. Hon älskar uppmärksamhet och har stort behov av att ha folk (oss eller sina vänner) omkring sig. Emellanåt upplever jag att hon är väldigt osjälvständig eftersom hon är så beroende av att ha någon att leka med jämt. Men det finns stunder då hon leker helt själv även om hon nog själv föredrar att leka ihop med andra. Jag upplever henne som å ena sidan äldre än vad hon är och detta beror nog på hennes stora verbala förmåga. Tyvärr tror jag att fler än jag luras av det och glömmer eller ser genom fingrarna med det här andra som jag anser att hon har svårt med eller där hon skiljer sig från andra barn. Åtminstone så som jag upplever det. 

Tack för svaret! 
Från mig blir det inget ramaskri  Jag lever med ADHD myself och är inte helt främmande inför att min dotter har samma eller liknande problem. 

MEN jag är faktiskt förvånad över svaren jag fått här. Att så många faktiskt nämnt AS och autism som jag själv varit inne på ibland. Jag var helt säker på att folk skulle svara något annat. Typ "äh det där är helt normalt", "Inget att oroa sig över" osv. Samtidigt känns det konstigt att få mina misstankar bekräftade av andra även om ni alla "bara" är lekmän.

Jag har läst en hel del om AS, jobbat med barn och ungdomar med AS och autism men kan inte alls applicera det jag sett och hört på min egen dotter. Jag vet inte om det har att göra med förnekelse eller vad. Men efter att ha läst svaren här inser jag att jag nog borde söka hjälp för henne trots allt. Känns riktigt tungt 

Innan jag ger respons på övriga svar som jag fått vill jag dela med mig av en sak för den som orkar läsa. 

Det finns en anledning till att jag inte nämnde min ADHD-problematik i trådstarten.
För sedan jag fick min diagnos vill alla i min omgivning relatera alla problem som jag upplever finns till min egen problematik. Förstår ni? Om jag yttrar något om min magkänsla, min oro över mig själv eller barnen får jag till svar att "Det är din ADHD som talar" eller "Det är för att du har ADHD som du upplever det si och så" eller "Dina dotters "problem" finns där för att du själv har problem" etc. Självklart förstår jag att mina egna problem kan påverka mina barn. Barn känner av när något är "fel", när mamma eller pappa inte mår bra osv.
Men när det kommer till min dotter är min magkänsla mycket stark och jag anser att jag har grund för min oro och mina misstankar, men det örat vill ingen lyssna på för en person med ADHD kan man tydligen inte ta på allvar?!?  Och trots att jag VET att min magkänsla sällan, mycket sällan, har fel tvivlar jag på min egen förmåga, min egen kunskap och erfarenhet. Jag har kommit på mig själv med att tänka att jag nog bara inbillar mig, att det nog inte är så allvarligt ändå, att ja, jag har ju ADHD så jag kanske tänker för mycket diagnosinriktat och gör en större grej av det här än vad det behöver vara, att jag läser in för mycket, oroar mig för mycket osv, osv. Men sen brukar jag tänka, att ok, även om det nu är så det är så försvinner ju inte möjligheten för att det KAN vara något "fel" på min dotter. Och om det är något "fel" (fel som i att hon är annorlunda, har ett funktionshinder eller vad det nu är) då vill ju jag kunna hjälpa och stötta henne så tidigt det bara går, lära mig förstå henne och hennes behov så att jag kan bemöta och tillgodose dessa på ett så bra sätt som möjligt. Hänger ni med i dilemmat? Om någon läser och känner igen sig får ni gärna skriva en rad eller två för just nu känner jag mig väldigt ensam i detta och vet inte riktigt hur jag ska tänka. 

Jag vet bara att jag inte vill utsätta min dotter för en massa onödigt lidande om det hade kunnat besparats henne bara genom att söka och få hjälp. Just nu gråter mitt hjärta för henne och jag känner mig som om jag är den enda som verkligen ser och förstår hennes svårigheter och att det nu vilar på mig hur det blir. Det är tungt att bära  

Att det är vi som svarar är nog inte så konstigt eftersom tvången blir så mycket starkare hos ett barn med AS/autism. Så vi har fått jobba en del med det. Men jag vet också en hel del "normalstörda" barn som har en hel del fixeringar. Det jag tänker är att när det tar så stort utrymme som det gör hos er, då är det inte sådär som "alla" barn i den åldern är. Men det kan ju vara just den delen som barnet har stora svårigheter inom utan att för den skull ha andra drag av autism/AS. Men även om det "bara" är tvång och fixeringar och inte något ytterligare så tycker jag att det finns skäl att ta hjälp, så att det blir lättare både för barnet och hela familjen.

En sak till som jag tänkte på är att förberedelser gör det lättare. Att prata mycket innan om vad som ska ske. Om det är ett tvång man just då inte vill "ställa upp på", eller vill få bort helt, att förbereda innan (om möjligt). Förberedelser i största allmänhet bidrar ju också till att ge barnet en ökad känsla av trygghet och kontroll, och det gör förhoppningsvis att behovet blir mindre av att skapa en känsla av kontroll genom tvång och fixeringar

Jag har tagit fasta rätt mycket på saker som Jesper Juul skrivit om förälderns personliga gränser. Om det är något i mitt barns beteende som jag vill ändra så är det utifrån att jag inte tycker att det funkar. Inte att någon eller några andra runtomkring tycker att det borde vara på ett annat sätt. Rätt mycket kan man bara låta vara. De flesta barn lär sig så småningom, de vill göra saker som är socialt acceptabla. Mycket av det vi tjatar på små barn om är liksom ingen större grej. Det ställer inte till med någon skada och barnet kommer troligtvis att sluta med beteendet självmant. (Ok, nu blev det inte riktigt så eftersom mitt barn har svårare att lära sig, men desto större skäl att lägga krutet på det man verkligen vill förändra och inte tjata om allt i tid och otid).

Det tänkesättet har jag använt om tvången och fixeringarna också. Och när det är något som verkligen inte fungerar, som jag tycker är viktigt att förändra, då utgår jag från att jag vill inte ha det på ett visst sätt utan på ett annat. T.ex. när jag inte vill ställa upp på att själv delta i barnets fixeringar och tvång. Medans andra saker är såna småsaker som Daga skriver om ovanför (det där om att röra mjölkpaketet på ett visst sätt), och det är ingen stor grej för mig att göra, så jag tycker inte att det är något som är värt att kämpa för att få bort. Och är det något tvång jag vill ha bort så säger att jag inte vill, inte att tvånget i sig är fel. Barnet har rätt till sina känslor kring att något är viktigt men man kan ändå tycka att konsekvenserna är ohållbara och vilja förändra situationen.

För att få höra att något som är viktigt för en själv är fel, det tror jag att kan ställa till med stor skada. Känner en familj där ett av barnen hade tvång och fixeringar som liten, en känslig och intelligent tjej utan autism eller någon annan funktionsnedsättning. Men som hade en hel del fixa idéer och som på andra sätt fungerade på ett annat sätt än resten av familjen och hon fick höra så mycket att det hon gjorde var fel. Hon är tonåring nu och har mycket problem med ångest och depressioner.

Jag tänker, att du kunde lika gärna ha fått en massa svar om att det är bara att låta bli att ställa upp på hennes tvång. Att ni kan inte låta henne köra med er. Att ni måste sluta vara sådär mesiga. För såna åsikter är det ju gott om. Och jag tror att det kan ställa till med stor skada.

Jag blev glad över att läsa att du tar hennes känslor på allvar. Ni har det helt klart jobbigt och jag tycker att du gör helt rätt som vill göra något. Men jag förstår att det känns tungt. Lycka till!

Tackar för ditt lång svar och alla tips och råd!

Det stämmer det du skriver, att de gånger jag låtit henne delta mer aktivt i olika situationer, har hennes oro inte varit lika påtaglig. Dessvärre vill hon sällan vara delaktig. Det beror på vad det är. När hon ställs inför nya och främmande situationer "krymper" hon. Jag är oftast noga med att fråga henne hur hon vill ha det just för att jag är rädd för att trampa henne på tårna och oftast svarar hon då "nej, du får göra". Men just kring matsituationen vill hon gärna göra och försöka mycket själv och även om hon ibland "misslyckas" har jag hanterat det med ett lugnt "Det gör inget" medan hon å andra sidan blir helt förstörd alla gånger hon anser sig ha misslyckats. Det kan vara allt ifrån att ha råkat spilla ut lite mjölk på bordet eller byxorna, råkat kissa på sig, eller snubbla. Hon har alltid haft lätt till tårar då, gått upp i varv och verkat tycka att hon är värdelös. Om hon te.x snubblar och slår sig bryter hon ihop och säger att det är något fel på hennes ben eller fötter. Jag har alltid hanterat sådana situationer med lugn, försökt vara hennes förnuft och svarat att det är sånt som händer ibland, att det inte alls är något fel på hennes ben, att alla snubblar och ramlar ibland. Hon lyssnar men fortsätter hävda att det är något fel på henne och när något är fel är ALLT fel i hennes värld och det skär så i mammahjärtat att se på och höra henne vara så hård och orättvis mot sig själv  

Jag skulle vilja fråga dig som har erfarenhet om nedan listade situationer/egenskaper är något du känner igen hos ditt barn och/eller om det ens är något att ta på allvar/oroa mig över:

- När min dotter lärt sig sitta "kom jag på" henne med att ibland sitta och gunga fram och tillbaka till musik. Det var inget som skedde varje dag eller ens varje gång jag spelade musik eller när hon lyssnade till musik från sina leksaker och det var inte heller så att jag upplevde henne som onåbar när det skedde. Men hon lät under tiden typ ett ihållande "öhhhhhhööö" och jag minns att hon såg, ja, lycklig ut. Hon log inte men det var något behagligt över hennes ansikte dessa gånger som gjorde att jag drog mig för att avbryta henne. Det hände bara ett par ggr och hon slutade med det innan hon var 2 år. Men detta var nog första grejen som jag reagerade på och första gången som jag tänkte: Är det här normalt? 

- Hon har alltid varit "harig" som i mycket försiktig eller som om hon hade/har extremt dålig självkänsla, inte litar på sin egen förmåga. Jag/vi har aldrig försökt tvinga henne till något hon inte velat göra eller prova men vi har försökt pusha henne att bli tuffare, att åtminstone försöka och våga. Få är dom gånger vi lyckats. Om hon bestämt sig för att hon inte vill då gör hon det inte helt enkelt. Hon har alltid haft en lång startsträcka och behov av att ta saker och ting i sin egen takt och detta vet jag att fler i vår omgivning reagerat på. Är det något du känner igen? Ex på sådana situationer har varit att prova något som är nytt, åka en "ny" rutschkana, prova ngn ny aktivitet som te.x dans eller gympa, leka på sådana där lekland, sådana där saker som i alla fall jag trodde dom flesta barn skulle tycka var roliga och spännande. Men allt sådant vägrar hon alltså. 

- Andra människors förhållningssätt har spelat och spelar än idag mycket stor roll för henne. Hon visar direkt och mycket tydligt när hon inte "tycker om" eller är rädd för någon. Människor som är eller verkar burdusa, högröstade och som talar med bestämd eller sträng ton drar hon sig undan ifrån. P.g.a av detta var inskolningen på nya dagiset jobbigt då där fanns en förskolelärare som var precis såhär. Det tog nog nästan ett helt år innan min dotter visade någon form av tillit till den här läraren. Lämningarna var skitjobbiga innan dess om dom skedde till just den här specifika läraren. Dottern bröt ihop bara av synen av denne, grät och var märkbart rädd. Till andra lärare gick det bättre. Även om hon ibland kunde bli ledsen var det inte alls på samma sätt. 

- Förskolan har inget negativt att säga om min dotter. Tvärtom. Det enda dom sagt är att hon är en känslosam person, att hon har lätt till tårar, lätt till ilska men ingen har påpekat att det skulle vara något problem. För samtidigt som hon har lätt till tårar har hon lätt till skratt. Hon är en humoristisk person som älskar att busa och skoja-så länge det sker på hennes villkor vill säga. Om hon hamnar i underläge eller om busandet går överstyr (enligt henne) bryter hon istället ihop men inte heller detta är det någon som tycker något särskilt om. Alla barn är väl olika, heter det. Jag får också ofta höra hur vänlig och kamratlig dottern är, att hon gärna "tar hand om" andra och att andra gärna tyr sig till henne. Precis DET fick jag själv eller rättare sagt min mamma höra om mig när jag var i 5-6 årsåldern. Så för mig är detta snarare ett varningstecken än något bra, även om det förstås ÄR bra att hon är snäll och omtänksam mot andra.

Ja detta är väl vad jag kan komma på just för stunden. Får jag fråga hur och när du upptäckte att något inte stod rätt till med ditt barn?  

Då fortsätter jag att spåna ur ett annat perspektiv än diagnoser, kanske också kan ge något. Jag tänker på att både få syskon, byta dagis och flytta är stora och många förändringar på en gång. Kan det vara så att fixeringarna är hennes sätt att försöka kontrollera det hon nu kan precis som de flesta gör i den åldern men att det förstärkts för henne pga de många förändringarna när hon var 2? Och OM det nu är något diagnos-aktigt inblandat så låter det iaf som något "milt" i mina öron. Om inte annat kan det vara skönt att få bolla och stöd på BUP.

Jag skulle vilja tipsa dig att läsa lite om OCD = Obsessive Compulsive Disorder.

Jag har själv OCD och fick det när jag var 12-13 men fick inte diagnos förens jag var 19.

Tack för mycket klokt svar! 

Det här med förberedelser behöver jag bli bättre på. Likaså min man. Jag brister i min framförhållning p.g.a ADHD:n medan min man brister i sin framförhållning p.g.a att han inte tycks ta dotterns problematik på allvar. Det är åtminstone så jag upplever det. Däremot har han mycket att anmärka på som han tycker är jobbigt i dotterns beteende, så det är inte så att det bara är jag som upplever och uppfattar att dottern har vissa fixeringar och problem. MEN min man vill inte riktigt ta till sig möjligheten till bakomliggande orsaker eller faktorer i form av diagnos. Han tycker mest bara att det är jobbigt och tråkigt att hon är som hon är och vägrar ställa upp på det. Han menar att man inte ska hunsa med henne medan jag menar att vi måste betänka att hon faktiskt kan ha riktiga problem i form av diagnos och därför försöka komma underfund med hur vi ska hjälpa henne. Men han vill inte riktigt lyssna till det, något som också bidragit till den ensamhet jag känner i det här och känslan av att vara den enda som verkligen ser problemen som min dotter tampas med.

 Du skrev: "Och är det något tvång jag vill ha bort så säger att jag inte vill, inte att tvånget i sig är fel. Barnet har rätt till sina känslor kring att något är viktigt men man kan ändå tycka att konsekvenserna är ohållbara och vilja förändra situationen." och jag vill bara tacka för påminnelsen. Just det här tror jag är jätteviktigt, att verkligen visa att man tar sitt barns känslor på allvar utan att för den sakens skull gå med på eller acceptera tvånget eller vad det nu är. Man ska välja sina strider, brukar det ju heta men det är lättare sagt än gjort tycker jag. Jag vill dock att min dotter alltid ska känna sig respekterad, lyssnad på och tagen på allvar och inte bara vifta bort sådant som hon upplever som svårt eller jobbigt utan istället bekräfta hennes oro och ångest, låta henne förstå att jag förstår men samtidigt sätta vissa gränser. Men ack så svårt det är utan något som helst stöd utifrån. 

Tack för att du orkat läsa och svara. Det betyder jättemycket!  

Alla perspektiv är välkomna! 

Själv vet jag inte vilket perspektiv jag ska förhålla mig till. Jag går på mycket magkänsla här. Däremot är det nog en god idé att faktiskt ta kontakt med BUP eller BVC. Jag är nog bara orolig att jag inte ska bli tagen på allvar, få min oro bortviftad. Å andra sidan är det värt risken att känna mig förödmjukad och dum om det kan hjälpa oss och min dotter på något sätt. Måste bara samla lite mod först innan jag tar klivet fullt ut. Hade varit trevligt att ha någon att hålla i handen, typ min man, men det ser mörkt ut. Tack för svaret! 

Tack för ditt svar Daga! 

Intressant att läsa om din son. Till viss del känner jag igen min dotter. Det uppstår situationer då och då där vi också måste "spola tillbaka". Te.x är det oftast jag som badat dottern, något som funkat bra men en gång skulle min man göra det och han lyfte i dottern i badkaret vilket resulterade i att hon bröt ihop fullständigt. Jag lät det vara en stund för att dom ska kunna lösa sin "konflikt" utan att jag blandar mig i men eftersom hon inte slutade utan snarare blev mer och mer ledsen gick jag dit och frågade vad som stod på. Min dotter var snabb med att berätta hur dum pappa var som hade lyft i henne i badkaret när hon ju faktiskt både vill och kan kliva i själv. Jag försökte lugna henne med att säga att pappa inte visste, att pappa inte tänkte på det men hon accepterar inte sådana brister hos oss föräldrar utan fortsatte gråta. Då frågade jag om det skulle kännas bättre om jag lyfte ur henne så att hon fick kliva i själv och ja, det skulle det sa hon. Så jag gjorde det och lugnet infann sig nästan genast även om hon fortfarande var avig mot sin pappa. 

Det skulle kunna vara ren trots det handlar om i ovan beskrivna situation och inte alls något tvång av något slag. Det jag reagerar på är hur stor betydelse sådana här grejer verkar ha för dottern, hur svår hon är att resonera med då och lugna. Små saker (enligt oss) blir jättestora för henne och hon är väldigt snabb med att låta oss veta hur värdelösa vi är som glömde eller missade något. Hon blir verkligen helt förstörd och det är allt det här, i vilken omfattning dessa saker sker och hur starkt och stort det blir som gör att jag nojjar och ifrågasätter om det är mer än bara trots som ligger bakom. 

För det uppstår ju ofta situationer där hon bara trotsar också men dessa situationer menar jag är hanterbara på ett helt annat sätt. Javisst är det jobbigt och irriterande när hon sätter sig på tvären men det GÅR faktiskt att resonera med henne dessa gånger, prata förstånd med henne så att säga, kompromissa och så. Men så är det vissa situationer som inte funkar alls sådär, då både jag och min man står som handfallna och varken vet ut eller in. Jag önskar så att jag förstod bättre vad det är som händer och sker inom henne dessa gånger. 

Får jag fråga hur gammal din son är och hur och när ni märkte att han inte var som andra?

 

Magkänsla i kombination med fakta är nog det allra bästa. Min dotter har också haft vissa beteenden för sig som skilt sig från jämnåriga och som vi undrat över. Vi kontaktade BUP och har nu stöd där. Problemet är ju också att barnen i den här åldern fortfarande är så "små" så det är svårt att veta vart olika beteenden tar vägen. Men jag tror som sagt att det bästa är att ni kontaktar proffs som kan ge er stöd och följa upp er dotters utveckling. Det är vad vi har fått och vi är jättenöjda. Då har ni ju också gjort allt vad ni kan för att hjälpa er dotter och då kan man slappna av lite. Man kan ju inte göra mer än sitt bästa.

Kram och lycka till!

Uppdatering: Vill tacka för alla svar! Jag gick vidare med detta och utredningen visade att dottern är autistisk.