Vad tycker du som ensamstående är jobbigast?

Att vara beroende av hjälp utifrån, men det är inte speciellt jobbigt det heller.
Jag tycker att det är ganska skönt att vara ensamstående och är glad att jag har fått vara det i fem år. Nu ska jag flytta ihop med min pojkvän och det är inte bara skönt, jag kommer verkligen sakna att vara ensam med min dotter.

Något jag tycker är riktigt jobbigt är när jag är sjuk eller bara känner mig seg och sonen blir helt galen om han inte får gå ut. Även om man är ute i två timmar på en dag så kan han ändå vara missnöjd och jättegnällig hemma. Han är aldrig sådan hos sina morföräldrar eller så, utan det är bara här och bara när jag är ensam med honom. Det är ganska jobbigt. Då hade det varit skönt om hans pappa fanns i närheten så han kunde ta ut sonen i någon timme eller så så jag kunnat andas ut.

Spontant minns  jag att det var tråkigt att vara ensam på Lucia på dagis,  när andra föräldrar kunde glädja sig tillsammans.   Likaså  några år senare på fritis,   när vårt barn spelade Pippi  Långstrump i en föreställning personal och barn jobbat länge med.   Tråkigt att pappan inte tyckte det var värt att åka dit för att se teatern.   Han kom heller aldrig på ridtävlingar.

Att aldrig få sova tills jag vaknar av mig självt och känna mig utvilad, utan att 365 dagar om året bli väckt.

Håller med Lilith, att aldrig få sovmorgon, samt att aldrig liksom bara kunna lasta av ansvaret på någon annan. Min pojkvän hjälper mig otroligt mycket och har nästan tagit över papparollen, men det är ändå alltid ultimat MITT ansvar, och all hjälp jag får är bonus, oavsett vem som hjälper.

Men, jag får faktiskt mer hjälp nu, än vad jag fick innan jag separerade med sonens riktiga pappa, så jag tycker faktiskt att det är mycket bättre att vara ensamstående.

Ja det där med sovmorgnar är en lyx... Och när man väl har barnvakt över natten så vaknar man i ottan ändå... Det är så typiskt...

Jag kan hålla med pluvdo, jag får ofta migrän så kan knappt röra mig och spyr, Dock är min son bara 8månader, men har söker uppmärksamhet och far överallt..
Vissa har jag läst inte fått hjälp av pappan alls, jag har itne det problemet, eftersom han dog när jag var i vecka 12.
Det jag tycker ska bli jobbigast är att förklara om hans pappa.. Men hellre att pappan inte finns alls än att ha en pappa med i bilden som inte bryr sig..

Men vi klara oss väldigt bra, härdar ut dom dagarna som migränen smyger sig på :)

När man själv är sjuk, utan tvekan!
Det finns inget värre än att behöva gå upp och göra mat och ta hand om barn när man ligger nere för räkning. Magsjukan är nog värst. Då det snurrar i huvudet bara av att stå upp. =/

Att man som ensam är så sårbar, beroende av andra tex för att klara föräldramöten etc. De långa dagarna på dagis/fritids, nu i och med att hon är större är det inget stort problem men fortfarande en öm punkt för mej. Att hon var tvungen att börja på dagis så tidigt. Givetvis när man är sjuk och framför allt när båda är sjuka samtidigt. Ibland tycker jag att det är jobbigt att vara "avikande" Mycket handlar om att jag har svårt att hantera att jag kan behöva hjälp, vill klara allt själv.

det som för tillfället är jobbigast för min del är alla lyft! Min son är ju fyra månader. Och att ta alla lyft själv: det är tufft! Från sängen, till skötbord, ner i babygym, till vagnen, till bilen, till skötbordet igen, sängen för vila osv. Det är ju hur många lyft som helst! Det är riktigt många lyft när man tänker efter. Så det är jobbigt! I alla fall just nu..