Gör din man allt för dig?
I mina relationer har jag nog varit den som har älskat mest.
I ärlighetens namn har jag nog gett för mycket av mig själv och i många avseenden är jag nog för tillåtande.
Jag kan svära med handen på mitt hjärta att de män jag har haft inte skulle göra lika mycket för mig som jag har gjort för dem.
Det handlar inte om att jag är för "på" som många brukar beskriva förhållanden utan jag är ganska avvaktande och vill gärna känna av läget först innan jag går vidare med något.
Den senaste tiden har jag rannsakat mina relationer och gått in på djupet och jag undrar om jag ställer för få krav på de män jag träffar.
En mycket god vän till mig träffade sin första riktiga pojkvän när hon var 15. Han var ett år äldre.
Deras nykärhet varade i flera år och de var väldigt passionerade och hade svårt att vara ifrån varandra.
Trots att de var så inne i varandra var det väldigt tydligt att han var den som älskade mest.
Han gjorde verkligen allt och lite till för henne.
Hon kan nog upplevas som ganska kall och hennes toleransnivå är väldigt låg.
Därför kan hon stundvis bete sig ganska illa mot den hon är tillsammans med.
Hon lindar dem runt lillfingret direkt och sedan har hon dem där i ett järngrepp.
Hon låtsades ofta vara sur för att få sin vilja igenom och det fanns inte ett endaste tillfälle då hon inte fick som hon ville. Det räckte med en tyst minut från hennes sida för att killen skulle krypa på alla fyra och vända ut och in på sig själv för att vara henne till lags.
Under den senare delen av förhållandet (de var tillsammans i 10 år) var hon ofta otrogen mot honom.
När han frågade så förnekade hon men det fanns minst 5 st andra under det sista året.
Jag vet inte om det var det dåliga samvetet som gjorde det men otroheten gjorde henne ännu mer elak och okänslig.
Något som jag upplevde som en röd tråd genom hela deras förhållande var att han var väldigt svartsjuk.
Han hade väldigt svårt för att hon ens umgicks med sina tjejkompisar.
Stundvis kunde hon ge efter och "låta" honom hålla henne instängd hos sig för att i nästa stund använda det mot honom till sin egen fördel. Ganska manipulativ alltså.
Hon är också svartsjuk av sig och får utbrott för minsta lilla.
Hon är väldigt utåtriktad, social och mycket omtyckt bland alla hon träffar.
Han var mer inåtvänd, tystlåten och upplevdes alltid som den trista glädjedödaren.
När det tog slut var det hon som avslutade det och han gick då in i väggen totalt.
En kort tid senare träffade hon en annan kille.
Samma sak upprepar sig. 5 år senare och de är fortfarande lika nykära trots att de har ett barn och ytterligare ett på väg. Han kan komma hem från jobbet med blommor, uppvaktar med middagar, parfym, smycken osv.
Han jobbar och hon går hemma med barnet. Han har aldrig ens nämnt något om att han vill att hon också arbetar.
Även den här killen gör precis allt för henne trots att hon ofta behandlar honom som en hög med dynga.
Han är också väldigt svartsjuk och hon är duktig på att använda det emot honom trots att hon är precis lika själv.
Efter att ha studerat hennes förhållanden, jämfört dem med mina och andra bekantas verkar det som att den kvinna som ställer högst krav och som behandlar sin kille värst får de bästa killarna.
Killar som gör precis allt för dem och behandlar dem som prinsessor.
Vi andra får ta det som blir över och vi som inte ställer lika höga krav tenderar att hamna i en relation där vi behandlas som hennes killar. Kanske inte riktigt full ut, men inte heller så långt ifrån.
Är det elakhet, kyla och att vara manipulativ som räknas om man vill ha en riktigt bra man?
Måste man ha förmågan att kunna köra över någon och domdera för att locka till sig en sådan kille?
Jag vill ju såklart gärna träffa någon som behandlar mig på samma sätt som hennes killar har behandlat henne, men jag har inte riktigt förmågan att kunna vara på det sätt som hon är.
Är det vad som krävs för att hitta ett riktigt kap?
Jag tror nämligen inte att man älskar på lika villkor i en relation. Alltid verkar det vara någon som älskar mer än den andra.
).
).