Lågprismärken Vem är tillverkare i grunden?

Men bara för att tillverkaren är densamma behöver inte det betyda att det är samma produkt.

Norska FoodMark äger ett antal varumärken som Opes och Rydbergs.
FoodMark tillverkar (åtminstonde då jag jobbade där för 10 år sedan) även ICA's potatissallad men inte är Rydbergs och ICA's potatissallad samma produkt för det.

Ica och euroshopper är samma till stor del.

Tanken med den här delen är att vi som konsumenter ska kunna utnytja butikernas lågpris så ska man ex köpa litells korv för 15kr och man vet att ex euroshopper är exakt samma men kosta 5kr så sparar man 10kr på att man viste om det.
eller om man ska ha sylt orgonalet kostar 30kr lågpris 10kr samma burk o innehåll men annan ettiket sparar 20kr .

Så det var tanken bakom det här.     

I Dagens Industri den 31 mars kan man läsa en artikel om tillväxten för egna märkesvaror. Artikeln handlar om att försäljningen av egna märkesvaror har bromsat in i jämförelse med tidigare. Istället säljer ekologiska produkter och dyrare mat bättre och väntas vara under tillväxt framöver. Egna märkesvaror är produkter som tillverkas under eget varumärke såsom Coops köttbullar, ICA:s Sweet chilisås, Hemköps såser, Eldorado, euroshopper (ica) mfl. Vanligt är faktiskt att dessa varor produceras av vanliga producenter såsom Scan, BOB, Kungsörnen för att ta några exempel.

Anledningen till detta är att butikskedjorna har makten att ”tvinga” leverantörer att tillverka dessa produkter  då samarbetet i vissa fall kan hänga på det faktum. Att få sälja sina egna produkter samtidigt som man tillverkar en billigare produkt med lite mindre kvalité kan vara överkomligt för att överhuvudtaget få agera leverantör.

Butikerna har oftast tre nivåer på produkter i förhållande till pris och kvalité. Det är en väldigt bra tanke och innebär rent praktiskt att det ofta finns tre olika varianter av samma produkt, då kan kunden själv välja om den vill ha den billigaste varan, den dyraste för högre kvalité eller den mittemellan som är ”normal”. Väl i butiken så kännetecknas de tre skikten: (ex. ICA)

Euroshopper:              Budgetskiktet, här handlar det om att produkten ska vara så billig som möjligt, kom dock ihåg att du får vad du betalar för. Vissa produkter kan vara helt ok medan man vill ha högre kvalité på andra, det beror på vad du värdesätter.

ICA-varor                    ICA:s varor tillhör det normala segmentet och är lite dyrare men även lite mer kvalitetsinriktat än euroshopper.

Premiumprodukter Såsom Göteborgs Kex, Kungsörnen, Barilla, Santa Maria, Marabou, Kivik, Abba, Druvan, Heinz, Scan, Yoggi med flera. Det här är produkter med starka varumärken och kvalitativa produkter, således får du även betala  mer för dessa.

På senare tid har det enligt mig även boomat lite grann med premiumprodukter hos just de starka varumärkena. Risifrutti Lyx, Kalles Kaviar Guld, Arla Gammeldags mjölk, Yoggi dröm för att bara nämna några av de lyxprodukter som dykt upp på senaste i butik.

För några år sedan så handlade det bara om att handla så billigt som möjligt och min uppfattning är att det gick väldigt bra för butikernas egna märkesvaror. Det blir dock samma effekt som när man vräker i sig för mycket sötsaker, tillslut blir det nog och det känns som att man aldrig mer vill ha en sötsak. Jag tror vi har kommit till en brytpunkt där vi gärna lägger en slant extra för att få den lite bättre produkten. Billig mat känns konstgjord och massproducerad, sedan har nog livsmedelsdebatten med E-ämnen, köttklister, ekologiska varor, smittat kött med mera gjort sitt.

Enligt Dagens Industri så står EMV för cirka 17,5%  av butikernas totala försäljning, det kan jämföras med snittet i europa som ligger på 31,4%. Omsättningen i branschen uppgår till 200 miljarder varav cirka 30 miljarder utgör EMV.

Det viktigaste är väl ändå att läsa baksidan på etiketten! Strunt samma vad det är för pris/märke den med minst kemikalier/socker/sötningsmedel osv borde väl vara det självklara valet?

Sen skulle jag inte köpa varken lithells eller eldorados korv - huh!