Hur går en förlossningsplanering till?

Jag födde mitt första barn med planerat kejsarsnitt p.g.a. sätesläge och är nu gravid igen. Efter förlossningen fick jag en ordentlig och svårbehandlad depression som jag har kämpat mig ur under många år. Har äntligen vågat bli gravid (6 år senare) och i samband med positivt graviditetstest slutade jag också med medicinen. Har mått ganska bra hittills i graviditeten men känner mig ganska sårbar. Har kommit till vecka 18 och börjat tänka mer och mer på förlossningen. Tog upp med min barnmorska att jag känner mig väldigt tveksam till vaginal förlossning den här gången och hon har bokat in ett läkarbesök åt mig nästa vecka.

Mina känslor inför förlossningen är att jag känner ett starkt behov av förutsebarhet och kontroll. Eftersom jag är snittad tidigare vet jag vad jag ska förbereda mig på medan en vaginal förlossning är som ett öppet kort och kan bli hur som helst. Om jag kunde bli lovad en bra förlossning som jag efteråt upplevde positivt skulle jag inte tveka att föda vaginalt. Men min största skräck är att jag ska få en negativ förlossningsupplevelse och må dåligt efteråt av den anledningen. Jag har flera kompisar som upplevt sina förlossningar som fruktansvärda och mått jättedåligt efteråt. Jag känner att jag inte har maginaler för en sådan uplevelse rent psykiskt. Jag kommer inte att bara kunna rycka på axlarna efteråt och acceptera en sådan sak. En mardrömsförlossning på 40 timmar med en EDA som inte fungerar och ett uttröttat barn som måste slitas ut med sugklocka och hamna på neonaltalavdelnig efteråt är något jag INTE klarar. Eller inte ett akutsnitt heller för den delen. Inte om jag ställt mig in på okomplicerad vaginal förlossning. 

Min barnmorska försökte peppa mig med att säga att "du klarar det". Och det är klart att jag klarar det och att barnet kommer ut. MEN hur upplever jag det? Jag skulle säkert klara att hoppa fallskärm också om någon knuffade ut mig ur planet. Men hur skulle jag uppleva det? Och hur skulle jag må i väntan på "hoppet". Och hur skulle jag må efteråt?

Jag är rädd att min oro inför förlossningen ska trigga igång mina psykiska problem och min ångest igen. Har hört att man inte bestämmer något på det första samtalet utan att man bestämmer förlossningssätt sista veckorna i graviditeten. Varför gör man så? Jag kommer att uppleva det som tortyr att inte veta hur saker och ting blir. Hade helst velat ha ett förlossningssamtal ännu tidigare men det gick inte. Jag är väl införstådd med riskerna med snitt och känner inget behov av mer information kring detta egentligen. Jag vill bara att sjukvården ska ta hänsyn till mina psykiska problem och mina individuella behov oavsett vad som rent medicinskt är bäst och säkrast. Jag prioriterar min psykiska hälsa främst och min största skräck är att få tillbaka min depression igen. Därför känns det väldigt svårt att vara rationell och pressa sig till att bita ihop och ignorera oron. Någon som är lite mer psykiskt stabil kan säkert göra det men jag fungerar tyvärr inte så. Jag vet att om vi inte kommer fram till en lösning som känns bra kommer resten av graviditeten att bli katastrof. Jag kommer inte att kunna tänka på annat och jag kommer att grubbla över detta dag och natt.

Ursäkta min långa utläggning men det är så mycket jag vill förmedla men det känns så svårt att förklara hur jag känner och tänker. Har du något tips inför mitt läkarbesök? Hur ska jag kunna förklara hur jag känner utan att det låter löjligt och banalt? Hur tänker du som jobbar med förlossningsrädsla när du läser vad jag skriver? Skulle du rekommendera vaginal förlossning i mitt fall trots allt? Vad skulle du erbjuda istället för snitt som du tror skulle ge mig en positiv upplevelse? Är mina skäl ens tillräckliga för att beviljas snitt?