Hjälp! Jag tror jag är schizofren!

Läs igenom dessa länkar http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation och http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation

Har du läst om schitzofreni? Tycker inte du beskriver något som direkt passar in? Din GAD påverkar kanske din "katastroftanke" kring detta?

Jag känner igen mig i din beskrivning av "overklighetskänslorna" och har också varit nojjig för Schitzofreni, men har fått genomgå ett frågeformulär kring just detta, då jag även har två röster (konstaterat mina egna) som tjabblar kring mitt människovärde, en god, en ond så att säga. Och har även haft synhallisar ("psykotiska inslag" kallades det)...

Läs gärna länkarna, kanske du känner igen dig i beskrivningarna, de ska i alla fall vara ångestrelaterade tillstånd.

 
 

Jag känner helt igen mig i det som stod i länken.

Dessutom har jag konstiga saker som att ett ord från ingenstans dyker upp i huvudet, eller en melodi osv. Det är också riktigt obehgligt. Ibland kan jag tänka som någon jag känner, alltså jag tänker med min svägerskas röst tex... också jätte underligt.. Men jag tror inte att jag är henne då utan mer att det är hennes röst... jaaaa....så konstigt det där..

Allt detta kom efter att jag blev rädd för schizofreni..

Det där att saker ploppar upp i huvet är nog rätt vanligt. Tror inte du har schizo. Hur uppfattar folk i din omgivning dig? Om du är schizofren så borde det väl märkas utåt på något sätt?

Folk runtomkring tror inte att jag är schizofren, jag verkar nog någorlunda normal, men fortfarande känner jag mig helt knäpp och konstig.. min verklighetsuppfattning känns störd på något vis

hur gammal är du? sover du dåligt? äter dåligt? du kanske ska kolla ditt fysiska allmäntillstånd hos läkare? Du kan ha brister på vitaminer & annat. Uteslut alla andra orsaker först. Men schizofreni tror jag inte du har :)
Har man depression & ångest är det jättevanligt att man känner sig knäpp & konstig, man kan hetsa upp sina tankar till den milda grad att man tror sig tappat vettet fullständigt. 

Jag är 25 år, sover dåligt med 2 små barn.
Har gjort många undersökningar, har periodvis svajande sköldkörtelhormon men det verkar ingen bry sig om...

Jag tror verkligen att jag håller på att förlora vettet. Alltså jag vet att en person med schizofreni visar mycket mer symtom än vad jag gör men jag tänker att jag håller på att utveckla det. Det är väldigt jobbigt.. vet inte hur jag ska bryta spiralen =/

nr.1 är att man blir av med räddslan och får de printat in i skallen att det inte handlar om sjukdom i kroppen utan knoppen OM man skulle vara så allvarligt sjuk att man lider av andnöd o annat så skulle varken du eller jag sitta här idag tror jag jag lider också av panikångest.har provat på 4 olika mediciner,och tycker alla gav biverkningar som gjorde att man inte kände igen sig själv.därför slutade jag med alla.går man på läkemedel för lång tid så slutar kroppen producera dok viktiga ämnena och du blir fast.

att vara mamma och må dåligt är inte lätt,man känner sånn otrolig press och krav på att man MÅSTE bli frisk nu,man har ångets för att man inte kan göra allt man vill just den dagen osv.det blir en ond cirkel av det hela.vårat TANKESÄTT leder till MERA STRESS OCH ÅNGEST.det är bättre att låta allt ta sin tid och ta de lungt en period,än att stressa och tvinga kroppen bli frisk,för de blir man inte frisk av.jag har själv mått helvetet 4års tid.har 2 barn,ensamstående.så vet precis hur det är.

efter att ha ändrat tankesätt,blivit av med räddlan över att de är någe kroppsligt fel så har 45% av sjukdomen försvunnit.men kämpar än,och vi är många som gör det.vi kommer klara det!

Jag har lidigt av ångest stora delar av mitt liv och det du känner är klassiskt. Jag har själv i perioder varit rädda för det alla möjliga psykiska och fysiska sjukdomar. Overklighetskänslan är klassisk och något jag fick dras med i flera år, 

Lita på psykologen, de kan sitt jobb.

Lycka till. 

Här står lite om tidiga symptom: http://www.omschizofreni.se/om_schizofreni/sjukdomsforlopp/varningstecken.html

Jobbar inom psykiatrin, tycker inte heller det låter som att du är på väg att få Schizofreni eller rättare sagt en psykos. Låter mer som att du blivit mer ångestfylld och fylld av katastroftänk det sista. När började du med Citalopramen? En del av det du veskriver skulle kunna vara biverkningar på Citalopram, se länk: http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20020503000202&DocTypeID=7

Om du sover extra dåligt och är på helspänn hela tiden så blir man också väldigt "märklig" i huvudet till sist.

Vill poängtera att jag inte är någon läkare utan bara försöker ge dig tips.

Googla på dissociation. Jag har både jobbat på psyk med en hel del folk med schizofreni och själv mått rätt likt det du beskriver. Det låter INTE som schizofreni. Däremot som dissociation med diverse tillägg (som depression, ev "jagsvaghet" mm).

Jag vet inte riktigt om jag lider av psykopati . Jag har läst att schizofreni är ärftligt , och min far har väldigt stark schizofreni . Jag har upplevt en del hemska saker i livet som nog har rubbat mig en del , jag hör röster som pratar väldigt mkt om "döden" . Personer i min omgivning säger att jag har en så kallad rubbad personlighet dom menar med att jag byter personlighet för att passa in , vilket jag inte lagt märke till . Jag har dessutom stora depressioner i olika perioder , där jag frågar mig själv varför jag finns t.ex. Folk säger att min blick är skrämmande , vad ska jag göra ?

En schizofren människa ser inte sig själv som sjuk, då det är så verkligt för henne/honom, det är den personens verklighet.

så att börja reflektera över om man är schizofren eller inte är egentligen ett "friskhets tecken", för en schizofren hade aldrig sett det som onormalt utan hjälp.

Fast det gäller långtifrån alla, många med schizofreni med återkommande psykoser är väl medvetna om att de är sjuka och vet med sig när de börjar bli sämre. Jobbar man tex med ESL (eget självständigt liv) i grupp med personer med Schizofreni så märker man att de vet/förstår mycket. Däremot förstod de oftast inte vid första psykosen, men många är duktiga på att tyda tecken på att de börjar bli sämre och undrar vad som händer när psykosen drar igång.

Diagnostiserad med GAD och OCD.
I tio års tid har jag haft bipolärdiagnos.
Men det matchade inte riktigt med att ångesten kom som den gjorde. Jag fick ångest om jag beställt någonting och väntade på det med posten. Det kallas förväntansångest, och är den absolut jobbigaste för min del.
När vi bokade bröllop, rämnade allting. Allt jag hade sopat under mattan i så många år svämmade över.
Jag blev inlagd, fick börja med Lyrica. Det fungerade jättebra en tid. Jag var lycklig över hur vacker världen var och mitt förändrade perspektiv - att slippa måla fan på väggen, få ångest över skitsaker som var helt ologiska.

Jag antar att lyrican dövade ångesten så pass, att OCD'n tog över.
Jag bokförde ALLT jag åt, fick inte äta över 800 kcal om dagen, blev argare om någon ruckade på mitt dagliga mönster, skapade nya saker att tvångshandla med.
Blev inlagd igen och fick börja med Klomipramin - där började helvetet.
Jag började istället hetsäta, åt 1kg godis om dagen och gick snabbt upp 15kg (på tre månader).

Jag började i terapi för att ta tag i grundproblemen (trauman från barndomen och ungdomsåren), bearbeta min systers självmord, övergrepp osv. Jag valde även att terminera mina mediciner, eftersom jag inte stod ut med biverkningarna (givetvis med läkarhjälp).
Jag har inte haft ångest sedan dess. Jag var livrädd i början, lyrican var min livlina och jag var så rädd för att det skulle bli samma sak som innan - att jag hade ångest konstant.

Det du beskriver kände jag också under mina värsta GAD-perioder.

Gå till en psykoterapeut, är mitt råd.

Dessutom - majoriteten med diagnosen GAD är mjölkallergiker eller laktosintoleranta (det har med hjärnans kalciumupptag att göra). Testa att byta ut samtliga mjölkprodukter mot ett vegetabiliskt alternativ och se om det hjälper? Det ska såklart ske över en överskådlig tid, och inte bara en vecka.

Det du beskriver är inte symtom på schizofreni (psykos), utan istället på ångestproblematik. Var inte rädd för känslan, utan möt den istället för vad den är och försök slappna av när den kommer. Det är enda sättet att lära sig leva med den.

Varför tror du alls på schizoferni? Har du läst på om sjukdomen (för det verkar inte så)? 

Nej! Nu får du ta kontroll. Du har ingen sjukdom mer än att ångesten framkallar overklighets känslorna. Det är jätte vanligt att folk med ångest tror de ska bli galna. Även jag själv! Googla " overklighetskänslor" så får du läsa lite. Se dig själv som en rolig person med fantasi som har en konstnärs känslo hjärna och var glad över den. Varje gång de otäcka tankarna kommer, avbryt dem, gå och drick vatten eller se ut genom fönstret, säg till dig själv att det är ingen fara!

Du har bara ångest/katastroftankar och tänker/känner efter hela tiden om något är fel. Jag blir precis likadan när jag mår dåligt. Jättevanliga tankar. Det bli bättre! Kram

Håller med de flesta här.
Tror det handlar om ångestinducerat tillstånd.

Tycker också det åter som dissociativa besvär. Har själv borderline och dissocierat sen barnsben och brukar uppleva liknande besvär. Två röster och overklighetskänsla, är inte riktigt i mig själv. Melodier kan jag vakna med på morgonen, ibland kommer det helt okända, fast jag vet inte om det har med dissociation att göra.