Planerar men stöd mentalt!

Jag var som du och min rädsla gjorde att det tog lång tid innan jag ville ha barn.

Det jag varmt kan rekommendera är en profylaxkurs. Att kunna andas rätt KOMMER att hjälpa dig när värkarna börjar och du fortfarande kommer vara hemma.

Jag fick epidural och det var grymt bra. Jag somnade och sov en timme mellan 11-12 och vårt barn föddes 15. Jag hade bara ont den sista halvtimmen då krystvärkarna satte igång.
Jag tog även lustgas vilket också hjälpte.

Du kan ju också be om att få bli igångsatt vilket gör att du vet exakt vilket datum ditt barn kommer att födas och du vet exakt vilken och när du kommer få smärtlindring.

Ser barnmorskan att du håller på att spricka så kan man få bedövningssalva, men det är ju inte heller säkert att du spricker.

Något som också hjälpte mig på vägen var en powerpoint presentation som jag gjorde själv. Jag tittade på den då och då under graviditeten och i den skrev jag positiva saker som jag ville ha med mig i tanken när jag åkte in på BB. t ex idag är mitt barns födelsedag, det här är precis vad jag vill, idag är en underbar dag, välkommen älskling, jag längtar efter dig,
och så satte jag in söta bilder på bebisar eller andra bilder som gav mig en positiv känsla.
Just den här grejen hjälpte mig väldigt mycket och fick mig att vända alla negativa tankar och istället tänka på  den enorma glädjen över att jag faktiskt ska få välkomna ett barn.

Jättebra att ta kontakt med auroragrupp! Och jag tycker att du ska prata med barnmorskan i ett tidigt stadium också.

Jag har fött två barn.
Första gången fick jag epidural. Vad jag minns så gjorde den inte ont att få, men jag tyckte inte att den hjälpte något större. (verkar vara olika det där. Många tycker att den fungerar alldeles utmärkt)

Andra gången hade jag en TENS som jag tyckte var guld värd under öppningsskedet. Men mot slutet hjälpte den inte så mycket så då övergick jag till lustgas istället.
Det gjorde ont ändå, men det är genomlidningsbart.
Krystvärkarna gjorde inte direkt ont tycker jag. Men det var en märklig känsla. Det kändes som att det helt enkelt inte skulle gå att få ut barnet. Vid varje krystande kände jag mig som en babian (eller vilken sorts apa det är som har ett arsle som ser helt vrängt ut)
Mina barn var stora, och jag sprack en del. Men det var inget jag märkte faktiskt. De sydde en del efteråt, och sen så var  jag ju lite öm och sådär. Och stygnen kliade lite ibland.
Det jag mest kände efter förlossningen var att jag hade träningsvärk i magen. Man var lite mörbultad.

Dock tyckte jag att de spända, svullna och ömma brösten när mjölken rann till var obehagligare än själva förlossningen!
Det var betydligt lindrigare andra gången.

Jag tycker att du ska läsa på lite om olika sorters smärtlindring. Prata med barnmorskan.
Många har olika erfarenhet av smärtlindring. En väninna till mig tyckte att sterila kvaddlar var alldeles utmärkta,  men de flesta tycker att det låter mer som en tortyrmetod.

Visst gör det skitont att föda barn, med det är värt det alla gånger

Lycka till!

Det kan jag också hålla med om! Tiden direkt efter förlossningen är värre än själva förlossningen!

tack för alla tips :D

Självklart ska jag prata igenom det med min bm den dagen inskrivning är :)

Just varför rädslan e lite mer påtaglig e att min sambo är rätt storväxt o ja haha man tänker ju att man ska få ett stort barn då han var rätt stor när han föddes! :o Och jag e rätt liten till växten jämfört med honom :P

En andingskurs ska jag absolut ta, och sambon skall få instruktioner i hur jag vill att han ska hjälpa mig!

Lustgas kommer nog vara min nr 1 då nålar e läskigt eller något jag kommer absolut vänta in i det längsta att överväga!

De här med massage på magan tror jag inte jag kommer uppskatta! Och önskar det går relativt snabbt från värkarna till själva födseln!

Även oron om komplikationer spökar ju men det är nog normalt men just de med kejsarsnitt osv tänker man ju på också!

Har förklarat för min sambo min rädsla och han är rätt rakt på o hymlar inte det gör ju ont o du kommer skrika men du kommer att klara det finns massor med bra smärtlindring så att höra att han kommer att hjälpa mig och förstå smärtan känns också mer lugnande, hur instruerade ni den som var med på er förlossning om stödet ni ville de skulle ge eller hur?
:)

Inför första förlossningen hade jag skrivit ett brev med mina önskemål. Tyvärr verkade det inte som om någon läste det, och jag drog i mej för mycket lustgas och blev så trött att jag inte orkade påpeka vad jag ville eller inte.
Sambon satt mest och bläddrade i en tidning vill jag minnas..

Andra gången pratade jag med min barnmorska på mvc. Hon skrev in mina önskemål i journalen istället.
Sambon skötte sej riktigt fint, baddade min panna och sådär

En sak till förresten. Det är lite skrämmande att läsa hur lång tid förlossningarna tag. Ska det göra ont i såå många timmar!?? Men man är inte riktigt medvetande om tiden när man ligger där.
Det känns som en evighet samtidigt som det går fort

Jag sa helt enkelt:
Den här dagen är det jag som bestämmer. Det jag säger att du ska göra, det gör du!

Att ha en stöttande man vid sin sida är toppen, det hade jag och han gjorde precis som jag sa =D
Men trots min låga smärttröskel så skrek jag inte, det kändes bättre att fokusera på uppgiften och spara på krafterna. Sen tycker jag inte att förlossningen var särskilt jobbig, jag blev inte svettig eller så.

Jag var också jätterädd för stor bebis då min syster tre barn varav 2 vägde över 4.5kg och ett vägde över 5.
Min plutt kom ut på dryga 3.5.

vad skönt att höra, för man vill ju inte ligga i extrema smärtor i massvis med timmar utan att komma nånstans liksom..de e ju en sak som man funderar på o farar över!

barnmorskan var också rätt tydlig med att förklara att storleken på bebisen inte avgör hur svårt det kommer bli att föda fram barnet. Det är kraften i värkarna som avgör.

Jag skulle tipsa dig om att ta kontakt med en barnmorska redan nu. Det är inget konstigt att göra det innan du är gravid.
Sen skulle jag ovkså råda dig till att läsa på så mycket som möjligt om förlossningar och själva förloppet. Kunskap ger dig trygghet i vad som faktiskt händer och sker med och i din kropp.
Profylaxkurs och gravidyogakurs med en förlossningsförberedande del och att ha med sin en doula som kan stödja DIG och vara koncentrerad på att hjälpa dig under HELA din förlossning - DET tror jag kan göra underverk för rädsla och oro!

lotusmamman: ja lät onekligen jätte bra tips ska absolut gå de kurserna när de är dags :D Och Doula får sambon agera haha ;P har börjat läsa lite smått om början o så slemproppar osv värkar intensitet ökningar osv :)