Någon som 'prov-separerat'?

Ingen..? Kanske nån känner nån som gjort så?

Jag och barnens pappa blev särbos i typ tre månader, sedan tog det på riktigt slut. Han slapp allt det vardagliga som att ta hand om barnen, städning och sånt...
Kom och fick sex och gick igen. Det funkade inte.

Tack för svar, men hade han inte det husliga i sin lägenhet då alltså?

Och vad gäller vår dotter så vet jag att min man inte kommer att försumma henne på något sätt, men det är klart att det också kan vara ett mildare, mer utdraget sätt att göra slut på också, men då får det bli så känns det som.

Hej!
Vi är inne på samma spår, vi håller faktiskt på att verkställa det nu.
Tanken var skilsmässa, men vi båda dyrkar familjevärdet och ger det en chans till, som särbos plus familjeterapi.
Jag är inte kär längre, har inte alls mycket känslor kvar men något håller mig ändå kvar hos honom. Vi var väääldigt unga när vi träffades och har bott ihop sedan jag var 16 år gammal,
tror det kan vara bra för mig att bo själv. Honom med, han var 18. Sen om känslorna kan komma tillbaka är en helt annan fråga. Hoppas går ju. Men det är samma här, vi ryker ihop, har olika personligheter och värderingar. Och har varit väldigt dåliga på att respektera varandra på senare tid.

Puffar tråden lite för hade tänkt starta en liknande
 

OMG!!!! TS, jag sitter precis i samma sits som du. Den 17 september skall jag flytta ut till min egen lägenhet för en prov separation. Vi har 2 barn och det är dem som gör att jag inte skiljer mig på en gång.

Också, jag kommer från ett annat land. Därför min och min mans relation har från början varit precis samma som du och din mans. Vi dejtade aldrig. Vi bodde ihop när jag var i sverige eller när han kom ner till turkiet. Vad kul att hitta någon annan som har precis detsamma som jag med samma backgrunds historia.

Jag hänger också med i den här tråden. Jag har börjat leta lägenhet och vi har också tänkt försöka det spåret, istället för att göra en permanentlösning som vi kanske ångrar. Jag vill gärna vara med och diskutera hur ni andra tänker.

Absolut...har lagt tråden i mina favoriter. Så jag kommer att följa upp och berätta om mitt nya liv då då.

Kul (trots det inte allt för kuliga sammanhanget) att vi är några stycken. Är det en all girls-klubb, eller är någon av oss kille?

Jag är tjej, 38 år, gift, 1 barn.

är en tjej, 35 år och har två barn

Både mina och hans föräldrar är gifta så det är ovant faktiskt. Är så sjukt besviken på livet idag. 
Vi hade visning på huset i helgen, två par kom, ett var inte intresserat och det andra får mäklaren inte tag på så loppet är nog kört där.
När jag fick höra att det varit några på visningen så fick jag nått sorts hopp i magen, att eländet vände. När vi var som mest ovänner så tog vi varsin lägenhet och tänkte att det löser sig med huset. Ett jävligt dåligt beslut såhär i efterhand. Om vi inte får det sålt sitter vi ju med huslån och andra kostnader på det. 

Bra nystart, bygga upp våra egna liv och slänga flera tusen som vi inte har i sjön varje månad.
Bara att köra på men känner mig trött och less idag.

Skall hämta lite av mina saker där idag och köra till lägenheten så jag får flytta in någon gång.  

Vi har två barn tillsammans, annars hade det ju aldrig gått såhär långt. Då hade man kunna flyt på ett annat sätt, pluggat i en annan stad eller så. 

Innan vi drog igång hela cirkusen mådde jag kanske inte så bra men jag hade i alla fall fotfäste i tillvaron. Men att flytta tillbaka dit med honom känns helt jäkla uteslutet just nu. Har första terapin om två veckor.  

Jag och min man sålde vårt hus i våras, och köpte då var sin lägenhet. Anledningen att vi gjorde så var att vi tjafsade och bråkade alldeles för mycket, och vårt förhållande höll på att bli katastrof! Respekten för varandra, och känslorna, var nästintill helt slut! För att inte göra slut helt, valde vi att prova på att vara särbos, och se vart det skulle leda oss.

Det var jobbigt i början, jag ömsom tyckte det var skönt att vara ensam med barnen, ömsom saknade jag det gamla livet enormt!

För att göra en lång historia kort, så har det nu det gått några månader, och för oss har detta blivit en lyckoträff! Nu är vi mer kära än på länge, vi har hittat tillbaka till varandra och planerar att flytta ihop igen! Vi kommunicerar bättre än någonsin och är mer rädda om varandra!
Vi insåg när vi flyttade isär, att vi höll på att förlora varandra! Ingen av oss ville det innerst inne, även om vi båda var väldigt trötta på allt! Det gjorde att vi "vaknade upp" och såg varandra med nya ögon igen!

Nu tittar vi efter hus igen, men känner ingen som helst brådska, det får ta den tid det tar. Vi träffas nästan dagligen och sover ihop nästan varje natt. Vi har det bra igen, och har pratat mycket om att inte göra samma misstag som vi gjorde när vi bodde ihop förut!

Nu hoppas jag bara att vi fortsätter såhär , och att det ska fungera bättre nästa gång vi flyttar ihop. Jag önskar er lycka till! Kanske kan särbos vara ett bra alternativ för att inte tära ännu mer på varandra, kanske är det bara "början på slutet", det är bara ni som kan avgöra vilken väg ni vill välja!

Kram!

Mina föräldrar "provseparerade". Mamma flyttade till en egen lägenhet och pappa bodde kvar i huset. De var själva i några månader och efter det blev de tillsammans igen. De insåg att gräset verkligen inte var grönare på andra sidan om man säger så. Efter det har det blivit mycket bättre för dem. Det var en skitjobbig period, för dem och för oss barn (tonåringar då). Men sen blev det bättre.

Efter dessa månader sålde mamma lägenhet med vinst på ett par hundratusen och flyttade tillbaka. Så de vann både lite pengar och tillbaka kärleken på det kalaset. Så det kan ju faktiskt föra med sig något bra och bli väldigt bra :) 

Till er två sista: Vad roligt att höra lite lyckliga historier också. Jag känner mig inte särskilt positiv just nu men när man läser sånt där vet man att det finns en chans iallafall.

Tack!

Hur gick det för er som skrev här för flera år sedan?

Är det någon nu som är i liknande situation? känns som att flytta isär är enda chansen att rädda oss men det känns även som början på ett slut. Vet inte hur jag ska göra.