Ang anknytning...

Hej! Han låter precis som min 22-månaders hemmagjorda son (vi adopterade hans störrebror) dvs normalt för åldern enligt mig.

Hej!

Skrev ett långt inlägg som försvann...   Summa sumarum av det : Jag tror det går bra för er!

Sally- som du vet så är det skillnad på hemmagjorda o bortagjorda barn

Hade inte alls oroat mig så med ett hemmagjort barn.
Tack ändå för att du anser det som normalt.

Ada2010- typiskt att det försvann, hade varit intressant att  läsa...
Trots allt lät det ju bra 

Klart gör jag det, men eftersom det saknas en norm för just 20-månaders barn med exakt hans bakgrund hemma sedan 1 år tillbaka, så ville jag ändå förmedla att han låter precis som vilket barn som helst i den ålder, utan att ha dragit några slutsatser. Slutsats kan ni som har sett hans utveckling dra.

Själv tror jag inte att ni har något att vara oroliga för från din beskrivning.  Han låter inte heller 'otroligt social' utan bara social och charmerande, som barn i den åldern kan ofta vara (visst finns det ett spektrum).  Dvs visst är det bra att ni är lyhörda, men som du säkert har observerat, har vi adoptivföräldrar ibland tendens att problemisera i onödan i vårt iver att se till att allt går bra.

"Nu är han en social o glad kille.
Han är så pass social(?) att han kan gå fram o krama en person som han inte sett innan, sätter sig denna på huk backar han gärna till för att sitta i dennes knä. Sträcker någon ut handen tar han villigt den för att följa med..."

Vår dotter är snart 2,5 år och vi har varit hemma i snart 2 år. Hon är ff väldigt restriktiv mot främlingar, hon svarar inte på tilltal ens om någon okänd försöker få kontakt. Det tar en stund även att släppa taget när nära släktingar hälsar på.

Jag hade försökt förklara att det inte är okej att krama okända eller krypa upp i deras famn. Han har trots allt bara varit hos er i 8 månader, och det tycks mig som om han ff ibland hemfaller åt sina "surviving skills" dvs tar varje chans till uppmärksamhet hos en vuxen.

Intressant.  Så ett adopterat barn MÅSTE vara restriktivt och ganska blyg för att anse att allt går bra?  Och barnets egna personlighetsdrag? 

Jag har förmodligen läst samma böcker som ni och vet absolut vad överdrivit socialt beteende är en varningsflagga för, men NÄR får barnet faktiskt visa sina egna personlighetsdrag, om barnet nu är ganska socialt i grund och botten?

Jag uppfattade inte något större problem, eftersom TS son har svårt för även korta separationer från föräldrarna, samt att han visar tydligt att bara de duger när han är ledsen.  Enligt TS fick ingen förutom föräldrarna och syrran hålla om honom i början, men nu har han utvecklats till att tycka att det kul att leka med andra vuxna, om mamma eller pappa är med.

Så kunde det vara absolut omöjligt att pojkens anknytning är trygg och att han nu visar intresse i att leka med andra vuxna för att han vet att han har en trygg familj att backa tillbaka till när det blir för mycket?

Öh nä... skrev jag det?

Du var visst på hugget idag Sally?

Nja, egenligen inte men ändå lite grann.

Jag kan tycka att vi adoptivföräldrar förtjänar ibland att bara vara föräldrar.  Att man inte behöver stressa upp sig bara för ens barn beter sig 'normallt'. 

Så ja, lite på hugget.... vill hävda våra rätt att ibland kunna vara lugna (men lyhörda) och bara leva, istället för att ständigt vara vaksamma över vad vi borde göra bättre...

(lite på hugget men jag menar väl   )

Försök nr 3. Jag och FL är inte sams.

Långt, läs om du orkar...

Först vill jag säga att mina åsikter och erfarenheter är helt utan vetenskaplig grund eftersom jag går på förnuft, känsla och bollar med andra adoptiv och bioföräldrar och vår famljerättssekreterare, tillika adoptivmor.Kan vara bra att veta innan man lyssnar på mig...  Får väl luta mig på att jag belv godkänd igen.

Mitt barn nr 1 har varit hemma i fyra år och var i samma ålder som din son när han kom till oss. (För om jag räknar rätt har ni varit hemma i 1 år och han var ca 8 månader då?) .HAn har alltid varit blyg (ej extremt) och betraktat innan han slängt sig in i saker/möten. På dagis etc är han social och kan leka med alla, hänger på vad de andra gör, men är inte först på. Jag tror detta ligger i hans person och har inget att göra med att han är adopterad. Han tyr sig tydligt till sina föräldrar och andra närstående t ex farmor och har alltid gjort så. MEN! Just när han var i samma ålder som din son hade ett väldigt öppet sinne och kunde ta "vem som helst" i handen/sätta sig i knät. Men jag gissar att ni alltid är med honom när det händer, så det kanske förvisso är personer nya för honom, men eftersom ni är med känns det OK och tryggt ändå? Och om han tyr sig till er istället för andra när han inte är på topp är det inte som det ska då? JA, adopterade barn har gått igenom minst en separation och man behöver alltid ha i åtanke att det finns omständigheter annorlunda än för biobarn, men det kan vara så att det faktiskt flyter på. Allt behöver inte problematiseras.Var han hos fosterfamilj eller barnhem? Om han varit i fosterhem (som mitt barn var vartiden innan adoptionen) har han antagligen även i början av sitt liv haft en tydlig vuxen att ty sig till och inte behövt känna konkurrensen från andra barn om den vuxnas uppmärksamhet, som barnhemsbarn har.  Dvs "the surviving skills" är faktiskt inte särskilt utvecklade. Sedan ska ju ALLA barn lära sig att vara restriktiva mot främlingar.

Barn nr 2 var dubblet så gammal och kom från barnhem.  Var mycket snäll, foglig och glad i början lekte "gärna" för sig själv. Social med alla. Att anknytningen började fungera där visade sig genom att hon vågade började visa ilska, svartsjuka och osjälvständighet... Men här har man fått vara lite mer vaksam, men så länge barnet tyr sig till oss i första hand tycker jag det är helt OK att det tar kontakt även med andra "okända" vuxna (och barn) i måttlig mängd. Vi är alltid närvarande och nära, lyfter bort om det blir för närgånget.  Vid ett tillfälle blev hon upplyft, dvs tog inte kontakten själv, av en person (som jag känner, men inte hon) och då visade hon tydligt att hon ville till mig.  Händer ngt lite "skrämmande" kommer hon rusande. Jag ser till helheten och är vaksam men ger ett visst utrymme. Går däremot mindre till öppna förskolan än med barn 1 och träffar istället bestående vänner som jag vill att mina barn ska känna sig trygga med.

Vet inte om det gjorde dig klokare,  men jag vidhåller att jag tycker det verkar gå bra.