Missfall vecka 12 :(

Usch vilken hemsk sak att gå igenom :/ Jag gick in i vecka 12 för ett par dagar sen...har varit tungt fram tills nu. Känner mig mer lättad än på länge. Jag hoppas att jag får behålla vår bebis....
Många säger att man ska slappna av..även min gamla barnmorska, men det känns som att om man nu gör det så händer det värsta.
Vänta ett tag innan ni försöker igen så att du får landa och tillåta dig själv att vara ledsen..Om någon skulle vara så korkad att säga att det inte ens vart barn i vecka 12, så skit i det för ingen kan känna som du gör.
Jag gjorde abort för 3 år sedan...och det var bland det jobbigaste jag har gjort.
Jag och pojkvännen hade försökt i nästan 8 månader, och i slutet av juni plussade jag äntligen.
Ta hand om dig och låt det ta tid.

Kram <3

Men söta, vad ont det gör i mig att läsa detta,

gick själv igenom samma procces för några år sedan, fick konstaterat missfall i V 13, fostret dött sedan troligen v8, den tomheten man känner är enorm, och slukar en fullständigt....

VET att just NU finns inga andra tankar än på det som kunde blivit och på det som varit under dina veckor som gravid, saknaden ÄR enorm, och det ska den vara, låt det ta plats, gråt så mycke du vill, prata om det med de som du vill dela detta onda med.

Just nu vill du säker inte/kan inte ta till dig att det kommer bli lättare, dina tankar om det som hänt kommer att förändras, gjorde det för mig iaf, efter några veckor kunde jag tänka att det kanske var bäst som skedde? Att det fostret jag burit inte var så starkt som det borde varit, att något var fel, och naturen hade sin gång.....

Svårt att tänka så för dig NU, men med tiden kanske du kan det....

De svarta tankarna du bär om att du nog aldrig kommer bli gravid igen hade jag med, speciellt de där om VAD som hade gått fel, var det något JAG gjort eller ätit...OM...just OM man gjort si..eller så...hade fostret överlevt?

3 månader efter mitt missfall blev jag gravid igen, har nog aldrig vart så nervös i hela mitt liv...slappnade inte av föräns jag var i V 30, men det bar hela vägen den gången och nu har jag en stor kille på hela 12 år, som är mitt hjärta...tänker ibland fortfarande på missfallet och funderar på vad det brnet hade varit idag, som person, och samtidigt har jag ju min grabb som jag ALDRIG skulle vilja ha bort....

Kramar från en som vart där

Beklagar verkligen! Jag fick MA v.10+6 efter nästan två års försök och nu har det gått över tre år sen dess och inga barn så det känns obeskrivligt tungt. Jag hoppas verkligen du blir gravid igen snart och får behålla barnet. Hoppas det kommer ut som det ska annars får du åka in om du blöder för mycket eller har för ont. Och du-man får vara hur arg och ledsen man vill i dennna situation! Gråt,skrik,lev rullan,gör det som känns bäst för att "lindra" den själsiga smärtan. Kram!

Hej!
Vet hur du känner dig! Vi har fått 2 MA 1 i v 12 å 1 i v 10, hela världen rasar samman och man undrar hur man ska orka gå vidare. Men det gör man, fråga mig inte hur men sakta men säkert återgår livet till som det var innan. Efter 2 MA var jag osäker till om jag vågade försöka igen, på gott och ont blev vi oplanerat gravida igen och nu är lillkillen snart   10 månader. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan mina underbara killar.

Hoppas det kommer igång ordentlgit snart så ni får det "överstökat" så ni kan börja gå vidare. Kan än idag tänka på när vi fick MA och bli ledsen, men det blir bättre å bättre!

KRAM på dig

Jag vet också hur du känner som många här har skrivit. Det är hemskt att hela ens värld kan rasa samman på någon sekund. Man känner sig berövad på sin lycka och som du skriver att allt man planerat. 

För mig har det nu gått exakt en månad sedan jag skrapades pga ofostrig graviditet i v 12. Det var första barnet. 

Ta den tid du behöver för att sörja för det är helt ok att känna allt.
För mig hjälpte det att prata mycket om det. Jag grät, pratade, grät.   

Stor Kram till dig