Arbetsnarkomani- Hjälp vågar jag stanna!! Erfarenheter!

Kan tillägga att jag älskar honom ngt kopiöst mkt. Aldrig känt ngt liknande..

Ngn med erfarenheter?

Det låter som min exsambo , han hade ett vanligt jobb på vardagar och egen firma på helgerna ..Var i stort sett aldrig närvarande när han väl var hemma för då skulle det fixas med det ena och det tredje . Innan vi bodde ihop märkte jag inte så mycket av det men sen fick vi barn och jag har aldrig kännt mig så ensam som då . Trots löften om att sälja firman så hände det aldrig något och då sa även han att han var trött på allt flängande , att han ville spendera mera tid med familjen osv osv ! Jag tröttnade tillslut och lämnade honom , och tyvärr så har det inte hänt något på "sälja firman snacket fronten" trots att han har en ny jättefin sambo och planerar barn . Det har gått över 3 år och ärligt talat så tror jag inte att han kommer lägga ner detta ! Det känns lite som ett beroende ja !

Tack för att du svarade, har ingen att bolla mina tankar med. Ditt ex nya sambo lever väl säkert samma liv som du gjorde.

Jag e rädd för vad jag gett mig in på. Vi vill ha barn ihop men jag har talat om för honom att jag INTE kommer acceptera ett liv fokuserat på endast jobb, det liv som hans egen pappa lever (dvs. såg knappt sina barn alls under uppväxten pga jobbet). Min sambo säger att det inte kommer ske, men hur vågar man lita på de? Särskilt när han pratar om sitt företag som oändligt, dvs han vill att det ska bli så stort som bara möjligt. Hur ska man våga?

Ja vissa människor älskar verkligen att arbeta, och har svåra att lämna jobbet på jobbet... Mitt tips till dig är att se till att ni pratar igenom noga vad ett barn skulle innebära för er. Hur skulle vardagen se ut? Be att han i egna ord förklarar hur han tycker det ska se ut och fungera. Då kommer du ganska lätt kunna se hur han prioriterar... Om det är familjen eller jobbet. Är han intresserad av barn? Om hans intresse inte är genuint så kanske de finns en risk att jobbet kommer locka tillbaka han, eller att han helt plötsligt hittar "måsten" som gör att han måste jobba mer.

Ja tyvärr så lever hon med samma frustration som jag gjorde , men jag antar att han kör med samma historia till henne och hon är ju kär så det är inte enkelt alls . Jag försökte gång på gång att förklara hur jag kände när hans barn inte  ens kände igen honom men på något vis så tror jag att det det blir en identitet för dom . Utan den kanske det känns ensamt och tråkigt , lite som att sluta röka ..Man vill gärna men kan inte ! Ja jag hoppas du förstår hur jag menar i mitt virriga inlägg =)

Jag har inget direkt råd utan håller med det som Requiem skriver , en rak kommunikation är A o O i det här läget för samtidigt som han säkert vill ha barn så kanske han inte förstår innebörden av att ha ett litet barn och arbeta så mycket som han gör,jag säger inte att inte går men det låter ju ganska tufft för dig redan nu eftersom du känner dig ensam . Allt handlar ju om hur man prioriterar . Hoppas det löser sig för er och att ni kommer fram till ett bra beslut , det viktigaste av allt tror jag ändå är att lita på sin magkänsla för den är alltid rätt .

Ja tack för era tips, kan faktiskt vara jätte bra att be honom bekriva en vardag. Jag tror också det blir en identitet, om ngt går fel på jobbet som absolut egentligen inte är min sambos fel så kan han gräma sig lång tid, liksom försvinner mentalt. Jag kan se att saker oroar honom men han pratar inte  om det. Om han inte jobbar så finns det ALLTID andra saker han måste ta itu med, ute i verkstaden. Jag får ofta be honom komma in på fredag och lördag kvällar, det brukar vara vid åtta tiden som jag får nog. Ibland är jag därute bara för att få vara med honom.

Jag kan inte tänka klart längre, vet inte vad som är rätt och fel, om jag kan kräva mer tid, har tjatat så mkt redan. Själv älskar jag myskvällar med film å grejer, men så fort vi sätter på en film så somnar min sambo eller ligger rastlöst och skruvar sig fram och tillbaka

Requiem - Ja han vill verkligen ha barn, ngt han alltid velat. Säger själv att han vill "flytta" hem företaget för han vill inte missa ngt. Vad han säger och vad han gör stämmer dock inte överens i mitt sätt att se det.   

Lämnade - Hur va din sambo innan ni skaffade barn?  

TS nu har jag inte en egenföretagande make, men jag resonerar så här: ord i all ära, men jag tror inte på en förändring förrän jag ser den. Säger min man att han ska ändra/bättra sig på något område så är det upp till bevis, löften räcker inte långt och det vet min man om.

I ditt fall skulle jag klargöra för sambon att ingen bebisverkstad startas, eller ens kommer att komma på tanken förrän EFTER att han flyttat hem verksamheten, fått den att fungera på hemmaplan, klarar av att "ta ledigt" från den, är delaktig i hem och hushåll osv. DÅ har ju han visat att han håller vad han lovar, inga fagra löften skulle få mig att våga satsa på barn. Vem vet, när barnet väl kommit kanske det passar bättre att flytta hem verksamheten när de första månaden passerat och ni kommit in i allt det nya, sedan passar det bättre att flytta hem efter att de värsta kolikmånaderna är över, sedan passar det bättre i samband med att barnet ska börja på dagis, sedan passar det inte med den fas företaget är i just då osv osv i all evighet. JAG skulle aldrig ta den risken att sätta mig själv i en sådan situation (skulle bli så jävla bitter och börja hata både man och barn ;) )

Hej igen!

Ngt som ytterligare irriterar mig, eller snarare sårar, är vår kommunikation på veckorna. Eftersom han jobbar 07-21, ibland längre måste jag sitta och vänta på att HAN ringer. Ibland händer det att vi pratar mitt på dagen men bara om HAN ringer. Ringer han eller skickar sms så tar jag mig tid då jag har. Ringer däremot jag ngn gång mitt på dagen så har han aldrig tid och låter allmänt hyperstressad. Känns som jag bara stör honom och en evig väntan på att HAN har tid...  

Generellt tycker jag att är man på jobbet så behöver man inte prata privata samtal men händer det ngn gång ibland så blir man ju glad när man hör hans röst. Borde inte han oxå bli det..  

Jag hade aldrig stått ut, man ska ju vårda relationen!

Jag tror tyvärr det inte är så mycket att göra åt en sån person. För det är lite som du var inne på där att jag tror det är personer som har ett beroendebeteende, och om de inte jobbar kommer de ta till annat, träna som dårar, supa, eller nått annat. Livets vardag är inte tillräcklig för dem. Jag är en person som kan leva med en sån som du pratar om, för jag tycker om att ha tid för mig själv. Fast det är jobbigt ifall han inte är närvarande psykiskt när han väl är hemma, som du säger, någon tid tillsammans vill man ju ha. JAg och min sambo har löst det lite genom att vi åker bort typ var tredje helg, och då kan han koppla bort allt jobb. Och eftersom vi har ett barn, så är jag inte helt ensam de helger som vi inte är tillsammans. Och jag träffar vänner och annan familj och så. Om man verkligen älskar en arbetsnarkoman får man försöka skaffa sig ett annat socialt liv tror jag.. Det låter tråkigt, men för mig funkar det iaf bra..

Har återigen grälat med min sambo på telefon. Han ska flytta hem verksamheten men gör absolut inget om jag inte tjatar gnatar och gnäller som faaan! Får bara höra att "jag ska, det vet du att jag vill men det är inte så lätt" .. Vilket av mig följer åtskilliga exempel på HUR detta kan gå till.. Resulterar i att jag inte tycker han prioriterar detta trots att han vet hur viktigt det är för mig/ oss, särskilt då vi planerar barn.. Jag har hjälpt honom med massor av saker som är en bit på vägen men det vore väldigt kul om intiativet kom från honom ngn gång. Försöker få fram vad som är problemet men då är det tydligen "så mkt hela tiden" han har även sagt att han är rädd att det ska misslyckas (de e allafall ett svar).¨

Vad gör man i den här situationen när man älskar ngn över allt annat??

Ngn som har råd att ge?

oj oj oj jag känner igen mig. har träffat en person med dessa drag den senaste tiden. jag har gått på helspänn i felra veckor och väntar på livstecken. han visar ganska mkt intresse men avbokar och är svår att få tid med. jag förstod ju på en gång att varningsklockrna ringde,, men tänkte ge det ett försök till osv. har så mt kunskaåp om beroende att jag aldrig skulle falla dit helt som anhörig,,,

det är ju ngt hos mig som får mig att återupprepa att jag övergivs,,, självklart ett mönster från min barndom,,, jag behöver helas från ursprungstraumat o söker därför upp ngn som honom,,,

det ´finns medberoendemöten vill jag säga till alla anhöriga: ACA har möten flera ggr om dan,,, i stora och mindre städer,,, hjälper alltid. ta hand om er medberoendeproblematik och HELAS så ni(vi) slipper denna traumaupprepning. KRAM

Nu gjort slut på detta och mår MYCKET bättre, otroligt att jag fann mig i detta!!! Dock endast 6 v och vi hade växelvis underbart och mycket bra kvalitstid.
   Förstår mig inte på han, han verkade intresserad o bjöd mig till sina vänner och verkade planera vi skulle umgås o göra det ena och det andra. SUCK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!   Men är fortfarande sårbar för hans kontakt, vill mysa med han,,,

Vi är värda det bästa. Ta inte skit vänner.

För övrigt: Nu varit på arbestnarkomanimöte(har de dragen själv), kan rekommenderas. 1645 skanstull, allhelgonakyrkans kafe mitt över gatan, på torsdagar! KRAM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Umgicks för övrigt i går med mina släktingar(gifta) där mannen är arbetsnarkoman. Efter 3 dgr med dem är jag som en disktrasa. De kränker mig verbalt varvat med omtanke och värme. De har tjatat i åratals att jag ska komma till deras semesterhus men jag pallar inte,,, svårt att säga nej eftersom vi OCKSÅ har jättefint o de är de enda i släkten jag har kontakt med i stort sett. (De andra är ännu galnare).

De kommer arbeta ihjäl sig, de båda har samlat på sig flertalet allvarliga sjukdomar, som en konsekvens av narkomanin.

ÖNSKAR ER ALLLA (mig med) att tillfriskna från medberoendet! KRAM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!