Mitt barn med diagnos får mig att se rött SLOG henne...vad kan jag göra?

Puff......

Jag förstår var enda ord och ju mer tiden går desstu svårare har jag för att behärska mig och det rinner över på min son. 
Jag själv har ett multihandikappat barn. med både psykiska funktionshinder och fysiska. Jag ser RÖTT när hon sätter igång, tyvärr så blir det lillebror som blir lidanade och han är bara 15 månader och börjar redan att markera bli trotsig och "slåss" (jag vet inte om det är "normal" i den åldern att "slåss" så. Men jag gillar det inte och jag tappar lätt humöret om jag inte sovit ordentlig.

Hur ofta får du tid medd dig själv? har ni assistans / avlösarservice?

Tack för att du inte halshögg mig, har god lust att göra det på mig själv just nu =(

Hon är hos sin pappa varannan helg, bonuspappan som bor med mig hjälper också till massor med henne men har nu börjat jobba och är borta till 17:00 varje dag, är nu tredje veckan sedan nya bebisen kom som han är borta och det är supertufft att vara själv med både henne och bebisen även fast det bara blir från 12:00 till 17:00, hon är så fruktansvärt intensiv, är liksom överallt utan koll på sig själv, pratar jättehögt och liksom bara är uppe i en hela tiden tills man bara suckar. Plus denna trots uppepå samt att inget tycks fungera.

Hon har en mormor som hon är hos ibland men väldigt sällan då mormor är väldigt aktiv, min egentid är ofta sent på nätterna som nu när jag egentligen borde sova, än så länge brukar bebis sova när stora tösen är på förskolan så vi sover ibland fram tills hon kommer hem, men känns liksom inte ens roligt längre utan bara jobbigt när hon brakar in som en virvelvind och kastar skor, jacka och väska på golvet halvskrikandes vad som skett under dagen, blir helt matt fast jag inte försöker att visa det men jag tror hon märker det för hon är extremt klängig just nu och säger "jag vill vara med dig mamma, jag älskar dig osv" hela tiden samt att hon även börjat säga "men du älskar inte mig" har då förklarat att det kommer jag alltid att göra men jag älskar inte allt hon gör.

men man blir så frustrerad främst på sig själv men jag vet helt enkelt inte hur jag skall göra med henne längre, hade behövt någon känner jag som kunde komma med nya tips samt hopp om att det skall bli bättre tex "När hon gör/säger såhär, då skall du hantera det på detta viset"...nu är liksom verktygen slut och bara ilskan och frustrationen finns kvar.

DEt som blev min räddning. När jag ensamstående utan någon avlastning. hade min dotter som då var 1,5 och min nyfödde.
det som fortfarande är min räddning är bärsele och öronproppar. Öronproppar tar bort det där öronbedövande och jobbiga med skrik och tjat vilket gör att det lättare är att lugna sig själv. Sedan räknade jag alltid till tio bakrifrån. När jag känner att jag började bubbla var det fram med proppar och sonen i sele och sedan hantera min dotter. min räddning än idag dom där öronpropparna.

Måste bara fråga, hur reagerade din dotter när du inte "hörde", min egen vill nämligen ha svar på en gång och bryter sig gärna in på toa tom om man inte svarar omedelbart...BTW skall prova detta med öronproppar för att dämpa skriket lite. Det är ett stort irritationsmoment just detta högljudda gapande, tillägg också att hon stammar så "skrikpratet" håller på ganska länge.

Har ni fått någon hjälp från habiliteringen? Jag tänker på medicinering, psykologstöd, avlastning, personlig assistent odyl?

Jag tycker absolut att du ska ta upp problemet med habiliteringens psykolog så att du kan få tips och råd på hur du ska handskas med din dotter innan dina känslor går överstyr som de gjorde idag. Självklart får man inte slå sina barn, det vet du ju själv i och med att du skriver den här tråden. Och jag förstår att det rann över för dig när ditt andra barn var i så stor fara... 

Habiliteringen gör inte ett jota, hade dem när hon fick diagnos, det enda de ville var att sätta upp bildscheman opch tyckte vi skulle kommunicera med bilder, när jag ifrågasatte det då hon faktiskt dels är jätteduktig på att komma på vad hon vill göra, prata för sig och dessutom fungerar mycket bra med att tala om hur dagen/dagen därpå skall se ut så känns det lite onödigt att göra om det till bilder.

Däremot går hon på en utslussningskola för barn just med ADHD och Autism och det är där de jobbar med behandling och man bla har familjebehandling, första mötet med deras psykologer och behandlare är på Måndag, men herregud känns helt sinnesjukt att säga första gången att "Hej, jag brukar bli vansinnigt arg och härmdagen slog jag henne och drog henne i håret"

Kanske räcker det att be om tips hur man inte blir så arg, samt att verkligen trycka på mer att syftet är att vi skall få verktyg i att hantera vissa situationer, fördelen med familjebehandlingen är också att de verkar vilja jobba nära familjen just för att skola och familj skall jobba på samma sätt med barnet.

Jag tror också det kan bli mycket bättre både hennes humör men även att jag får ett handgripligt tips och något konkret sätt att hantera henne på istället för att bli förbannad, inser också att en av anledningarna att det brast idag var just för att jag faktiskt inte vet hur jag skall göra och känner mig väldigt uppgiven.

nej självklart får man inte slå sina barn och jag kommer att göra allt för att det inte skall hända igen det lovar jag, pratade även med tösen att jag gjorde jättedfel och hon berättade "du gjorde mig jätteledsen mamma", har bett om ursäkt osv men det känns som att det liksom inte räcker...

vet även att jag kommer att må pest imorgon men förmodligen bli arg igen när hennes humör vänder, som sagt antingen är hon ett mönsterbarn, artig, hjälpsam och tacksam till max och vips bara vänder det, får lite känslan att hon anstränger sig till tusen för det och sedan orkar hennes hjärna inte mer och då eskalerar hon istället, hon har även blivit värre sedan hon börjat förskolan, men där är hon också exemplarisk...gissar att hon dessutom är ganska trött i huvudet efter att ha hållt ihop sig 4 timmar, vilket gör hennes humör 7 gånger värre.

Det känns som om du beskriver vårt liv här hemma :D

Är mamma till en 6 årig pojke med högfungerande autism, dock har han inte fått diagnosen adhd, men man kan ju börja fundera.

Har även en lillbror på 4, så han är ju lite större än din plutt. Men i övrigt så känns det som om det är en dag ur vårat liv du beskriver.

"Hon kan men hon vill inte" är det väldigt lätt att tänka när dom små liven inte gör saker som vi ber dem om, saker vi vet har fungerat jätte bra en tidigare dag.

"Hon vill men hon kan inte" bör vi tänka i dom situationerna. Dom vill så gärna bete sig rätt, men som du själv beskriver så orkar dom kanske inte efter en lång dag i förskolan.

Saker och ting är inte lika självklara för dem som för oss. Allt dom gör måste dom tänka igenom i steg för steg situationer. Det tar otroligt mycket energi.

Självklart tappar jag tålamodet ibland också, det gör vi nog alla nångång. Jobbigast tycker jag det är på kvällarna, efter att man har varit otroligt pedagogisk en hel låååång dag, och man vill inget hellre än att han ska sova, ligga still i sin säng och inte prata med mig mer, för jag vill verkligen bara sitta i lugn och ro i tystnad för mig själv.  Då är tålamodet slut för min del... Varit väldigt arg många kvällar och ännu fler har jag haft dåligt samvete för hur man som vuxen kan bete sig så dåligt.

Jag tror inte att du ska vara rädd för att säga som det är till dem. Jag antar att det är vanligare än vad många tror att man ibland inte klarar av att hantera situationen...

Kan det vara så att hennes dåliga beteende idag kan bero på svartsjuka gentemot den lilla bebisen? Min son är 6 år och jag väntar barn nu... han säger ibland att han "hatar bebisen" och i hans värld så kommer vår nya bebis att bli våran favorit och vi kommer inte tycka om honom mer. Igår sa han till och med att han tror att vi kommer att flytta ifrån honom när bebisen kommer. Åh, det gör ont i mammahjärtat att höra sånt men det är ändå skönt att han uttrycker det med ord så att jag får en chans att prata honom tillrätta. Din dotter kanske uttrycker sin eventuella svartsjuka med "fula handlingar" istället?

Hon har varit såhär länge, långt innan bebisen kom så jag tror inte det är pga bebisen, oftast är det "bara" ledsna kommentarer om bebisen men hon bryr sig väldigt mycket om den...Även om det suckas en del när vi skall göra något och bebis vaknar tex ibladn säger hon dock att "jaha, nu är du arg på mig igen men du är alltid snäll och glad för bebisen"

Du tror inte de kommer att socanmäla mig eller dyl om jag säger som det är?
Å andra sidan känner jag att de om någon borde ha kunskap just om hur galet jobbigt det kan vara med barn med NPF ibland.

vad skönt att höra från någon som du som också har ett barn som är "lite extra av allt" så att säga...

Försöker ofta tänka på hur jag utrycker mig och dubbelkolla om hon förstått, i hennes fall tror jag mycket beror på hur uppe i varv hon är, är hon lugn så är hon absolut med på vad man säger och kan föra mycket kloka resonemang så man bara häpnar, men är hon det minsta uppe i varv så är det lite "goddag yxskaft"

Även hört att de är lite såna när de är just i 6 års åldern, virriga, diskussionlystna och har lite taskig kroppskontroll, kanske blir detta extra tydligt när det finns en diagnos med i bilden?

Idag har vi tex lugnt och sansat pratat om ett ord jag undrade om hon förstod, "nej sa hon vad är det" vi pratade länge om att hon måste fråga om jag säger något som hon inte förstår och oftast gör hon det...Hon beskriver sig som att hon inte "orkar tänka/svårt att tänka så bra" ganska bra beskrivet tycker jag, för som sagt det är antingen eller i hennes fall, ibland är hon som en liten vetenskapsman och ibland är det bara kaos.

Känner igen det där med kvällarna, vi har haft problemet med att hon stiger upp hela tiden och msyger runt och pysslar i rummet alt att hon inte alls kan få sig till att klä på sig pyjamasen alt klä sig om morgonen vilket lett till många konflikter och man känner bara att "Men SOV/Klä på/av dig nån JÄVLA gång så jag får vara ifred"

Hur gör du för att hantera vardagen?

Jag funderar på ett schema, tex lägga ett varje vecka, både för henne och mig med egentid för henne och någon sktivitet men även så hon ser tydligt vad hon skall göra och när, en fördel med just henne är att hn är ganska punklig med klockan, mer punktlig än mig =)

Ett jääte bra hjälpmedel vad gäller schema och klockor är sigvartstavlan. Vet du vilken det är ?

 

 En sådan !
Helt underbar. Vi har haft jääte svårt med att få sonen att förstå tid. att en dag tar slut, att man inte hinner så mycket som man kanske önskar, att man måste vänta på saker osv. Den här har varit till massa hjälp. Vi går igenom den och sätter upp nya bilder varje kväll inför morgondagen. Tex, kl 16 får han spela tv spel för mamma ska laga mat  "Bild på TVspel"  (som man sätter upp med magneter)
Kl 17 ska vi äta "bild på mat"
Kl 18 ska vi gå på promenad
kl 19, borsta tänder läsa bok.
20 sova.....
Han ser vad han ska göra hela dagen.

Min dotter har en grovutvecklingsstörning så hon uppfattar inte kommunikation på det viset. Däremot så hör jag alltid vad hon vill, hon kommunicerar med ljud och skrik. och du kanske kan visa som exempel att du lyssnar på henne när man tala i "normalsamtalston" genom att viska tillbaka till henne.
Min dotter talar inte men reagerar effektivt på att man viskar till henne och håller henne nära då kommunicationen blir lite mer intensiv fast på ett mer intuativt plan. NU vet jag inte hur det är med ett högfungerande barn med autism och adhd. eftersom min dotter varken går,står eller sitter själv.
Men kanske man ska försöka? Kanske blir hon så fascinerad av att du viskar till henne att hon kommer av sig och glömmer varför hon vart så "arg" eller vad de nu må vara.

Genom vanliga halv taskigkvalitets öronproppar hör man när någon pratar i högre än normalsamtalston och kanske kommer hon att förstå detta när du repiterat detta tillräckligt många gånger.
Om inte annat har du köpt dig själv en minut av förstånd och möjlighet till att ta tre djupa andetag och mentalt bereda dig på att hantera henne utan att du känner att helvetet håller på att braka loss.
Mitt råd är att testa. Det kan inte skada.

Nämen allt jag skrev försvann

Tar det igen då... ett bra hjälpmedel när man vill ha schema speciellet över en dag är sigvartstavlan, vet du vad det är?
http://www.google.se/search?hl=sv&sugexp=gsis,i18n%3Dtrue&cp=14&gs_id=3p&xhr=t&q=sigvarts+tavla&gs_sm=&gs_upl=&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.&biw=1680&bih=853&wrapid=tljp1316134949014055&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi

Sån ! Alldeles underbar. Har vi haft mycket hjälp utav. Sonen har haft svårt med tid och tidsuppfattning. tex att en dag faktiskt tar slut. Och att man inte hinner hur mycket som helst på en dag/ timme. Han kan även se hur lång tid det är kvar tills han ska göra något. Han vet vad han ska göra osv. Helt underbar !
Vi sätter upp bilder på vad vi ska göra dagen efter. Vi går alltså igenom den på kvällen.
Tex Kl 16.00 Ska mamma laga mat, då får han spela tv spel *Upp med bild på tv spel*
Kl 17.00 ska vi äta *Upp med bild på mat*
Kl 18 ska vi gå ut på promenad (vanliga rundan) *upp med bild på promenad*
kl 19 dax för tandborstning och läsa saga, *Bild, bild*
Kl 20 SOVA Bild på Sovande gubbe.

Helt underbar. Så lyser den med blåa dioder på natten så OM han vaknar så vet han att det inte är morgon. Då ska det lysa rött :D
Prova ! Man får den från handikappcentrum, barnhab.

får man fråga vart i sverige du bor? Om du inte villl säga stad, så län??

LinaThulin: Åh, jag håller tummarna att vi kan få en sån från habiliteringen till vår 12-årige bonusson. Han sover dåligt och skulle verkligen behöva de där dioderna som visar att det fortfarande är natt... Han har inte heller någon koll på hur lång en timme är eller hur en dag ser ut så det hade varit underbart! Vi ska på ett första möte hos habiliteringen på tisdag i nästa vecka...

Låter som en jättetuff situation!
Hoppas du kan få hjälp från habiliteringen.
Har du kollat hur hon har det i skolan? Kankse är det så jobbigt för henne där att det brister när hon kommer hem?
Ett annat mer konkret tips är att man ska säga vad barnet ska göra istället för vad de inte ska göra. Barn (speciellt de med npf-diagnos) har en tendens att utesluta ordet inte.
Ex. Man säger GÅ istället för SPRING INTE!
Ett boktips: Explosiva barn av Ross W Greene
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=explosiva+barn&language=&ac_used=no

Hur går det för dig TS?

Har du övervägt att låta henne gå längre på dagis/fritids (blev osäker på vilken skolfgorm det gällde)? Det låter som om du behöver mer avlastning. Du har ju rätt till mycket längre dagar än till 12 om du vill, oavsett det gäller fritids eller dagis.

Ett konkret tips i situationer som den med vagnen är att du _inte_ använder känslomässigt baserade argument som "bebisen kan dö"  eftersom det i de flesta fall är för abstrakt att förhålla sig till för ett barn med autism (som saknar den auomatisserade förmpgan att ta någon annans perspektiv). Säg istället "om du släpper vagnen en gång till, kommer du inte att få köra vagnen" och följer upp med just den konsekvensen om det sker igen.

Jag hör mycket i ditt inlägg att du vill lösa saker genom att tala henne till rätta, diskutera och resonera med henne men det är inte alltid det fungerar så bra med dessa barn. Ni delar inte samma tankevärld och  samma erfarenhetsvärld och då ör det svårt att mötas i en diskussion. Det är lite som att diskutera meningen med livet med en ultrareligiös när man själv är ateist. Man har helt olika utgångspunkt och olika mentala gränser för vad osm är logiskt och möjligt.
 
  I själva konfliktsituationen är det oftast bättre att hålla det kort, tala om vad som gäller klart och tydligt utan inlindningar. Sedan kan man resonera om saker med stöd av tex "seriesamtal". Utifrån det du beskriver tror jag att seriesamtal och sociala berättelser skulle kunna vara ett hjälpmedel för din dotter. Det är något du skulle kunna lyfta hos hab. eller familjebehandlingen.