Sörjer sista gravidtiden och missad förlossning

Förstår dina tankar och tror också det är väldigt vanligt. Allt blev ju inte som "det skulle vara" och du/ni fick en speciell första start. Klart att det påverkar.. Det är ju som med allt annat i livet som man ser fram emot och som kanske inte gick som man ville-man blir besviken. 

Nu har jag ingen prematur, men som i mitt fall sörjer jag att jag aldrig kommer att få uppleva en "normal" förlossning då jag fått 2st akuta snitt. Det kom ca.2mån efter den sista nu att jag gick och blev besviken/arg/ledsen och undrade vad det var för fel på mig som inte kan föda mina barn vanligt utan att de ska fara illa. Varför kan min syster ex. föda sina hux-flux utan bedövning och problem osv..

Ngt råd vet jag inte mer än att du om ni nu planerar en ny graviditet ska njuta av varenda sekund av den. Och nu med din erfarenhet också veta att allt inte går att planera utan var beredd på allt. Du kan ju stötta andra prematur-föräldrar och dela med dig av era erfarenheter.

kram! 

Tack för ditt inlägg. Tycker bara det är märkligt att detta kommer NU när det gått två år. Innan har jag bara varit glad att lilltjejen mår bra och lever. Men det kanske blev extra påtagligt när vi firade hennes tvåårsdag och jag tänkte tillbaka samt att det är en sådan vacker höst, precis som för två år sedan då vi inte kunde vara ute och njuta av den.

Jag tänker också ofta på hur min förlossning blev, att det blev stressigt och inte som jag tänkt mig och väldigt ensamt. Ingen som var där, varken min man eller min familj, och så lång tid på sjukhuset med återhämtning för både mig och barnet. Idag försöker jag att låta bli att tänka på det, att se det positiva att vi båda överlevde. Men klart man tänker på att man hade önskat att man fick en normal förlossning och framförallt snabb återhämtningstid, lugn och ro, och inga orosmoment efteråt. Men det blir inte alltid som man tänkt. Idag tänker jag bara att jag hoppas nästa förlossning blir bättre. Det känns som att jag nästa förlossning blir förstföderska och inte denna gång.

Min dotter föddes i v 24 för 2 år sedan och jag sörjer ofta allt jag missade. Jag fick aldrig känna några sparkar, min mage syntes knappt och det är en stor sorg att jag inte fick se min dotter direkt efter förlossningen. Men det är väl normalt att man sörjer bara man inte låter det ta över ens liv, det viktigaste är ju att barnet är friskt men att man undrar och sörjer är mänskligt tror jag. Och som du själv skriver så vill man nog egentligen inte vara utan sina erfarenheter, det är ju dom som formar oss. Men om du tycker att det blir för mycket och tankarna tar över så hjälper det kanske att prata med en kurator eller annan samtalsperson.

UmmT och Maddlyn. Tack för att delar med er av era upplevelser. Ni har rätt i att det är mänskligt att sörja. Jag tror inte jag behöver kuratorhjälp, riktigt så stor är inte sorgen, men jag skulle inte tveka om det skulle bli värre. Just nu är jag nog som sagt mest förvånad för jag trodde inte att dessa känslor skulle kunna bli så starka. Håller med sig UmmT att jag ofta tänker på att jag aldrig fick någon direkt mage. Jag kommer nog aldrig mer vara gravid, det tog oss 10 år att få till vår lilla tjej och nu börjar tiden rinna ut. Men som sagt....lilltjejen lever och mår bra och det är ju det jag måste fortsätta fokusera på. Kanske kommer dessa känslor nu eftersom det gått en tid och man klarat av att hantera alla andra känslor som dykt upp. Nu är "traumat" över och då börjar man tänka och fundera på "småsaker".

Jag tror att du har helt rätt i din slutsats, man blir mer mottaglig för sådana tankar när det akuta omhändertagandet inte längre är det primära.

Efter att min dotter föddes i v.24 blev det otroligt viktigt för mig att försöka få ett syskon, jag ville ju så gärna få uppleva en "normal" graviditet och förlossning. Jag ville få upp ett skrikande barn på mitt bröst, ha brösten fyllda med mjölk och inte behöva kämpa med att försöka knyta an, pumpa, vaka, ligga känguru, oroa mig i det vardagliga livet på neo, oroa mig vid operationer, planera dödsannons, hela tiden känna sig otillräcklig, äta och andas någonstans däremellan.  Tyvärr gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig, i v.22+2 blev jag inlagd på sjukhus med sängläge och kom så att vara under tretton veckor innan mitt andra barn föddes. Visst fick jag uppleva en nästan fullgången graviditet den andra gången (v.35), men det var så långt ifrån vad jag hade drömt om och hoppats på.

Det är fortfarande en process hos mig, och jag vet ju nu att jag aldrig kommer att få uppleva en komplikationsfri graviditet eller förlossning. Jag försöker att inte älta, det finns ju värre saker och jag har två underbara barn som jag är otroligt tacksam för, men jag känner att jag behöver fundera på det ibland, för att bearbeta.

Samma för mig, jag fick visserligen planerat snitt i v. 39, men när vi kom hem hade jag fruktansvärt ont men trodde alla hade så ont. 3 dagar efter utskrivningen åkte jag in igen och man såg en blödning i buken. Blev operation med nya komplikationer, bla. blodförgiftning så man visste inte om jag skulle klara mig. Jag hade så ont att jag inte kunde röra sonen. Min mamma fick kasta sig i bilen och åka upp till oss för att hjälpa min sambo med sonen. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar utan mitt nyfödda barn. 

Sambon fick en krisreaktion och reagerade inte ens när sonen sen grät. Vi hade ingen anknytning att tala om. Allt blev bara så fel, sen att han blev mjölkallergisk och skrek dygnet runt de första 8 veckorna gjorde ju inte saken bättre.

Nu 1år senare så börjar jag landa, den akuta krisen har jag hanterat eftersom jag fick stöd tidigt av psykolog och vi har pratat igenom vad som hände även om jag inte än orkat läsa min journal. Men flera gånger nu har jag varit arg och ledsen över det jag missat. Min sambo och mamma var de som tog med sonen på hans första promenad tex. när de hälsade på mig på sjukhuset så la de honom på mina ben det var allt jag fixade just då.

Eftersom sambon blev så dålig så var jag tvungen att ta hand om oss alla trots att jag var nyopererad 2 gånger på 1 vecka och hade haft kraftig blodförgiftning så jag  käkade massa piller, men nu när sambon mår bra, sonen mår bättre och de 2 har börjat utveckla en egen rellation så kan jag slappna av. 

Tror en orsak till att det kommer nu är för att sonen har börjat på förskola. Är underbart att få lite egentid men samtidigt tufft att inte finnas där hela tiden, jag har ändå dåligt samvete för att jag inte var hos honom dygnet runt hans första tid. Att andra tog hand om honom osv.

Så det är inte konstigt att det kommer efteråt, det är inte fel att söka hjälp och prata igenom heller. Hoppas du kan bearbeta och må bättre :)  

Det är synd, ni får försöka och sker det så sker det. Jag hade lätt för att bli gravid och blev gravid inom en månad när vi ville, så jag är inte orolig för att det inte ska fungera. Och så är jag ju ännu bara 20 år. Så jag bara hoppas och hoppas att nästa graviditet ska gå hela vägen ut och få vara en normal förlossning och inget akut och krävande.

Jag kan också förstå dina tankar. Jag fick min dotter i akut snitt v33. Fick HELP och blev själv väldigt sjuk. Låg på IVA i 2 dagar innan jag ens fick se min lilla tjej.
Jag harde planerat allt, skulle gå två veckor över tiden, barnet skulle väga drygt 4 kg och allt annat.

Det kom som en stor chock.
Jag ville också ut och ta premiär-turen i vagnen på samhället och visa upp mitt fina barn. Det blev istället i en lånevagn runt sjukhuset i kallblåsten på hösten.

Jag hade det ganska jobbigt då, men ser nu det positiva i det hela.
Jag tänker på hur mysigt vi hade det när vi fick flytta in tillsammans i ett rum, vilka framsteg man fick vara med om..Att cpapen åkte bort, hon behövde inte värmebädden längre, sondavdrag osv..

Tror att vi får vara tänka positivt istället. När alla andra fick den gigantiska magen, så fick vi vara med våra små utanför istället. Vi kunde ta och röra på våra bebisar när alla andra önskade att dom slapp bli så stor, så tung, alla krämpor man får.

Hoppas det går bra för dig med dina tankar att det "lägger" sig snart!

Tror det ligger mycket i det du säger, min son var ju inte prematur men sjuk direkt från födseln ihop med att jag också var mycket dålig så den där drömstarten man fantiserade om kom aldrig. Minns så väl från "vi som väntar barn"-grupperna här om folk som skriver om hur underbart de hade på sin första promenad, man kom hem och bara myste och folk hälsade på. Min första promenad blev i korridoren, första dagen jag fick sitta upp i rullstolen fick jag inte lämna avdelningen, dagen efter så lyckades jag på något sätt få med mig sonen i vagnen och jag i rullstolen utanför avdelningen. Vi satt där och tittade på varandra och alla folk som jobbade på kvällen medans sambon var iväg och handlade i kiosken. 

 Men i efterhand så var det verkligen en lycklig stund, vi missade också BB-brickan, eller vi fick en dagen efter sonen hade fötts men då var jag risig och stenhög på smärstillande så det var ingen kul upplevelse. Men när jag kunde sitta upp själv så åkte han och köpte kinamat åt oss. Min mamma tog sonen den kvällen och natten och sambon sov kvar hos mig på sjukhuset. Det var också en fantastisk stund även om det just då var skitjobbigt. 

Så jag tror man får försöka fokusera på det positiva, att det inte är fult eller fel när saker inte går som man tänkt sig, för sällan gör det ju det. Det viktiga är ju att våra små älskingar och även stora mår så bra som de bara kan. 

Känner igen mig. Sonen kom v 28+3 pga HF. Kände mig JÄTTE snuvad efteråt. Ville i början skaffa barn direkt, jätte stark var den längtan, men den lade sig. Trist när vänner talade om sina förlossningar osv. Min erfarenhet var ju en helt annan och de förstod ju inte mig heller. Var i början också besviken på min kropp som inte fixade att vara gravid och orsakade den tuffa tid som min son fick. Sedan lade sig mina funderingar till ro och poppade sedan upp igen då vi bestämde oss för att skaffa ett till barn. Hade jätte många funderingar under graviditeten. Fick uppleva en stor och rund mage - njöt. Fick uppleva en normal förlossning - njöt kanske inte helt ut . Fick njuta av en normal tid efter förlossningen - konstigt med så få kontroller men fantastiskt att få ge det nya barnet en så bra start som möjligt.

Ja, även om vi hade turen att våra barn klarade sig, så har vi ändå lidit av en förlust. Förlust av en tid som vi såg fram mot men aldrig fick. 

Jag läser inte längre upplevelser om lyckliga förlossningar och lyckliga första veckorna efteråt. Jag lyssnar inte heller på nyblivna mammor som är jätteglada och allt har gått så bra. För jag orkar inte med det. Och jag blir bara irriterad när jag hör dem klaga för småsaker när jag tänker "jag höll på att förlora mitt barn och du fick ett perfekt friskt barn och klagar inför MIG??". Jag tror de flesta blir psykiskt trötta även lång tid efter förlossningen... Just nu undrar jag ofta om jag någonsin kommer kunna glädjas med andra mammor som fått perfekta förlossningar och perfekt tid efter. Klart man är tacksam att de slapp genomlida det man själv gått igenom, men samtidigt avundsjuk och kan inte glädjas. Tacksamhet och glädje är två skilda ting.

Tur att det finns sådana här sidor där vi som inte hade en normal förlossning kan dela med oss av våra upplevelser och känslor. Det är skönt att läsa att ni andra också har sådana här tankar. Jag har också många positiva minnen  från sjukhustiden, första gången jag såg min lilla bebis där i kuvösen och kände den där oerhört starka kärleken! Hur nära jag och min man kom varandra när vi kämpade tillsammans genom alla jobbiga upplevelser...och delade oerhört många fina ögonblick.

Ja men det är klart. Personalen var ju helt underbara (de flesta)! Och man fick lära sig så mycket mer där, och när man (jag) kom hem kände jag mig så säker på allt som hade med barnet att göra eftersom all personal lärt mig allt som ska göras och tittat på att det görs rätt. Det fanns liksom inga frågetecken när jag kom hem med mitt barn. Så det är väl det som jag försöker göra hela tiden - tänka på allt positivt och inte det negativa. Och bara planera och hoppas att nästa barn när jag känner mig redo för fler barn blir perfekt :)

Känner verkligen igen mig.

Min son föddes 10 veckor prematur med stora blodförluster. Den första tiden efter födseln  genomsyrades av den fullständigt överväldigande SKRÄCKEN att mitt barn skulle dö eller få mycket allvarliga men. Då var det en enorm ansträngning bara att existera.

Därefter kom en lång period av problem som inte alltid var direkt livshotande, men ändå potentiellt allvarliga, och framförallt väldigt TÄRANDE för alla inblandade. Då gällde det bara att bita ihop. Under den här perioden kunde jag ibland börja snegla på andra föräldrar som rullade omkring sina friskare barn i de där baljorna och känna ett sting av avund, men fortfarande var mitt huvudsakliga fokus på att klara en dag i taget.

Min son hade haft ett långvarigt syrgasberoende och när vi kom hem efter 10 veckor på neo behövde han visserligen inte extra syrgas längre, men för mig påbörjades en "avvänjningsperiod", då jag plötsligt skulle klara att ta hand om honom utan tillgång till alla betryggande larm, monitorer och apparater. Det var absolut inte tal om någon fantastisk, rosenskimmrande "smekmånad" med den nya familjen, utan vi var båda ständigt oroliga för att något skulle hända.

Det tog LÅNG tid, säkert ett år, innan jag kunde släppa tanken på min son som "det sjuka prematurbarnet" och istället börja glädjas åt honom som den fantastiska individ han är.

Det där är något som föräldrar som haft "normala" graviditeter med "normala" utgångar aldrig kommer att förstå. Och jag klandrar dem inte för det, det är inte rimligt att begära att de ska ha en aning om hur det känns. Men jag måste erkänna att jag, trots att det kan handla om mina allra bästa vänner som blir gravida och får barn, alltid kommer att uppleva något av en "mur" mellan de "normala" och vi som varit med om sånt här.

Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att man sörjer den graviditet och start på familjelivet som man inte fick. Tycker inte heller att det är så konstigt att det tar lite tid innan man kan börja göra det, man har ju liksom "fullt upp" med krishantering innan dess. Och liksom alla sorgeprocesser tror jag att det är viktigt att man tillåter sig att känna, oavsett hur "småaktigt", "missunnsamt" eller "löjligt" det kan verka att gräma sig över "småsaker", när slutresultatet ändå kanske blivit hyfsat bra. bara man inte fastnar i ett ältande.

Men alla är olika. Min man, t.ex, förstår inte det här sörjandet över graviditeten som inte blev som den skulle. Han är bara tacksam över att allt gick bra tillslut, och förstår inte att jag ibland kan bli ledsen över att jag inte fick visa upp min stora mage, inte handla mammakläder, barnvagn, babykläder eller att jag ibland känner att jag inte "fött på riktigt" eftersom jag inte genomgick en vaginal förlossning.

Och kanske är det inte konstigt att det blir den som varit gravid som som sörjer sin missade upplevelse av graviditeten, den ska ju liksom vara en så central och speciell del av hennes liv.

Tyvärr så talas det så lite rent generellt om hur det kan bli när en graviditet går allvarligt fel, eller när en bebis blir svårt sjuk. Det är saker som kan visas i TV-dokumentärer, men det är liksom inget som tas upp i gravidhandböckerna eller på de tidiga barnmorskebesöken. Jag kan visserligen förstå att man kanske inte vill skrämma upp blivande föräldrar, men kan samtidigt tycka att det är lite synd att den här bilden av hur det "ska" vara är så fullständigt dominerande.

Det är skönt att läsa om någon som känner som jag, trodde jag var ensam i det här... Födde min son i v. 27, akut kjejsarsnitt vilket blev starten på en tre månaders sjukhusvistelse. En tid som jag nu 15 månader senare tänker tillbaka på med skräck, ångest o fasa. Jag minns allt så tydligt. Efter otaliga andningsstopp, blodtransfusioner, operation, lunginflammation etc. så var vi ändå väldigt lycklig lottade som fick komma hem med vårt mirakel! Men jag kommer aldrig glömma ljuden av alarmen då andningen uppehöll o han blev blå, skriket från en mamma som just förlorat sitt barn i kuvösen lite längre bort, lukten av rengöringsmedel, rädslan o skräcken för om hans liv skulle gå att rädda, hjälplösheten...och skulden! Skulden över att inte lyckats behålla honom, skulden över att han fick kämpa sig till livet o jag kunde inget göra... Jag sörjer fortfarande att jag inte fick en normal graviditet, att jag inte fick gå omkring med stor mage o känna mig stolt o förväntansfull, en sorg över att jag o min man aldrig han planera o vara förväntansfulla. Jag sörjer över att vi aldrig fick vara i en lycklig familjebubbla, skicka det där sms et till alla vänner o stolta berätta vikt o längd, jag sörjer över de vänner vi förlorat sen allt hände, vänner som inte kunde hantera vår situation. Jag sörjer att vi blev annorlunda, att vi blev kris! Jag sörjer över att vårt liv tvingats till isolering med risk för infektion för lillen... Jag vet att allt kommer bli bättre o jag är så underbart lycklig över att lillen lever idag! Men visst är det svårt att lyssna till lyckliga förlossningshistorier eller mammor som är ängsliga då deras barn har en förkylning...