Har verkligen inga nära vänner..

Hejsan!
jag känner precis detsamma det e verkligen ingen känsla som någon ska behöva känna..
Jag hade ett mycket socialt liv förr men i dag har jag typ ingen och det gör ont...

Jag finns här om du vill prata..
kram

Var bor du ? Familj?

Alla har inte många "nära" vänner, som min sambo är jätte social har många bekanta. Men ingen nära person (förutom mig).
Jag däremot, är inte lika social utan riktat in mig på vilka vänner som man faktiskt kan prata djupare saker med.
I nu läget så är det en vännina som finns där i vått och torrt, och jag för henne.
Jag är 40 år och har kommit på att även om jag träffar andra människor, så är jag svårflörtad när det kommer till närmare vänskap. Tror att man känner att det "klickar" vänskapsmässigt med en annan männsika. Men det kan ta tid. Det gjorde det för mig, och min sambo som är äldre än jag har fortfarande inte hittat en "så´n" kompis.

jag känner igen mkt TS, och även vad Anonym ovanför mig här skriver.
Jag är mkt social, har ett jobb där jag träffar 100-tals människor varje dag och det funkar super! Tycker mkt om flera av mina arbetskompisar men umgås sällan med dem efter arbetstid, även om jag vet att vissa av dem gör det, men det beror på att de har gemensamma intressen. Känner att jag trivs mkt bra på mitt jobb och att jag fyller mitt sociala behov ganska mkt där men det är ju ändå bara på ett ytligt sätt.
Om jag verkligen behöver prata med nån, tja då blir det nog mitt syskon eller kanske mamma, men det beror lite på vad det gäller.

Jag är också 40+ och det är nog så att det tar längre tid att skaffa nya vänner när man blir äldre, det är iaf min erfarenhet. Min man är mkt social och har många kontakter och i början av vårt förhållande umgicks vi mkt med hans vänner så att jag kom in i gänget (jag hade bytt stad så kände inte så många), men jag känner fortfarande att de flesta av dem är hans vänner, inte mina. Några kan jag se som lika goda vänner till mig men det är bara ett fåtal.

Nu om jag vill umgås med nån som inte är släkt kan jag ha lite svårt att komma på vem jag ska ringa till. Har en kollega och 2 f.d kollegor jag känner kan funka, men då tvekar jag alltid för jag vet att de har fullt upp med sina familjer osv. Men kanske skulle de bli jätteglada om jag ringde och tex ville ha med nån på bio? Kanske tänker de likadant? Är det vårt svenska kynne som gör att en del av oss är lite försiktiga?

Ibland så kan det kanske vara så som jag skrev ovan, att man själv inte tar in människor som vill bli vänner. Vet inte hur gammal du är, men man blir mer bortskämd och samtidigt osäker när det kommer nya människor som vill söka vänskap. Har du testat att prata lite djupare med någon du känner någon gemenskap med? Ibland blir man förvånad över folk, kanske du redan mött någon vän som liksom du är ensam och inte "vågar" ta steget att prata lite djupare. Tro mig, det finns ett hav av människor som vill har en riktigt vänskap.

Var finns alla då? Jag och min sambo vill gärna umgås

Jag bor i alingsås trakten:)

Ibland är vi lite fega och inte hör av oss. Men men vi har ju inget att förlora, vad är det värsta som kan hända. Att vi får ett nej?
Det dör man inte av, men tänk om man får ett: Ja!
Borde nog själv ta kontakt med några tjejer jag tyvärr skrivit av....hm.
Testa ring.
Ska nog ta o lyda mina egna råd.

örebro här :)

Jag och min sambo jobbar och pluggar med... Träffar mycket folk men kommer inte folk inpå livet efter jobb/skola. Vi är såna som gillar att åka på hotell weekends/ kryssningar m. m Svårt att hitta folk som gillar det, dem flesta vill bara vara hemma. Så finns det fler som är sugna på att träffa lite trevligt folk hör av er

Ts har det exakt likadant som dig, tagit kontakt men det rinner ut i sanden så nu får ensamheten vara ens bästa vän och sambon såklart, men det känns ändå tomt vill ha en vän som man kan prata med allt om det hade varit underbart.

Något jag råkat ut för i liknande sammanhang som jag fått höra i efterhand är att jag uppfattas antingen som en person som redan har massor av vänner och inte verkar ha tid, eller som en person med ett väldigt aktivt liv som inte verkar ha tid över för nya bekantskaper. Kan det vara något sånt?

Jag tror att väldigt många känner såhär faktiskt. Jag sitter i samma sits, jag flyttade utomlands och folk saknade mig i början och hörde av sig jämt! Men nu? ingenting, det är som att dom har glömt bort mig? Men när vi väl träffas igen så vet jag att alla dom jag umgåts med har det precis likadant faktiskt. Ingen av dom hänger ihop längre, och blir det nån träff nångång så ja.. då umgås man väl då, vilket blir väldigt sällan.
Men det stärker mig att veta att jag inte är ensam om detta bara för att jag har "gått" o skaffat mig en sambo. Jag har ju mitt liv med honom, och vi har jättekul ihop, men vi båda har VÄLDIGT svårt att komma några nya vänner nära inpå, så vi umgås inte som par med något annat par liksom.

Jag har beslutat mig för att ta tag i detta och VÅGA lämna ut mig helt! Såhär kan vi ju inte ha det?! Jag hade ett väldigt väldigt väldigt socialt liv innan jag flyttade hit och börjar känna nu att man tynar bort lite, då jag har så mkt att säga, men inte till någon? 
Och om jag nu blir jobbig så får det fan vara så! Haha! 

anonym (lika): jag bor i närheten av örebro och känner mig relativt övergiven.
Förr i tiden hade jag sjuukt många bekanta. Och en handfull nära vänner.
Idag har jag sambo och tre barn. Inte ett enda sms eller samtal inkommer. Det är VI som får ringa till andra och då är dom upptagna.
Både jag och min sambo känner oss ensamma och övergivna.

VI är mellan 25-30 år, kommer från örebro men flyttat ut en bit landet. Dock räknar vi oss som örebroare fortfarande.
min mejl finns.     lindah_marie@hotmail.com

Har det precis som du beskriver ts. För några år sedan så kunde jag nästan välja och vraka bland mina vänner om vem jag ville umgås med. Fick ständigt sms om folk som ville träffa mig för en fika/utekväll/promenad eller nåt liknande. Trivdes som fisken i vattnet av detta.
Men idag har jag verkligen ingen. Det är väldigt sällan jag träffar nån nuförtiden bara för att umgås. Träffas vi nångång så är det oftast på mitt initiativ. Skittrist! Man vill ju gärna ha lite gensvar. Min sambo är väldigt social och ha lätt för att träffa nya människor(även gamla kompisar) men en efter en av hans kompisar har flyttat ifrån stan så nu har han heller ingen att umgås med.
Så vi går här hemma som ett pensionärspar. Blir ibland så trött på allt det här. Det känns som om man bara jobbar och sen kommer man hem och gör ingenting.